Lagbanner
Starkt Timrå IK!

Starkt Timrå IK!

Timrå lyckades under lördagen vinna en jämn och hård match på bortaplan mot Skellefteå AIK 2-3 (0-0, 1-2, 1-0, 0-0). Jag imponerades av hur Timråspelarna verkligen spelade som ett lag och det faktum att flera av spelarna visade upp en högre och bättre nivå än tidigare.

Skellefteå är, enligt mig, även i år en het kandidat för att konkurrera om guldet framemot vårkanten. Laget har en imponerande bredd, där spelare som ex. Söderberg och Forsberg, spelar relativt små roller i laget trots att de båda besitter spetskvaliteter och har en extremt god arbetsmoral. Jag är övertygad om att denna typ av spelare skulle få betydligt mer utrymme i ett annat lag och skulle jag vara coachen Anders Forsberg skulle jag nog oroa mig för att Johan Forsberg i framtiden kan lockas bort från klubben mot löfte om mer speltid. Nog om detta, nu över till Timrås imponerande laginsats.

Den enskilda spelare som jag imponerades mest av under matchen var Jonathan Hedström som verkar återuppstått, om inte från de döda, så åtminstone från hockeyns baksida. Ni SF-läsare som minns Alexander Beliavski, tidigare Björklöven-legendar och mångårig lettisk landslagsman, förstår vad jag menar när jag skriver att Hedström bl.a. bjöd publiken i Skellefteå Kraft Arena på en Beliavski-snurr. Hedström hann dessutom med att visa upp bra spelsinne när han spelade fram Vampola, men även en hunger och iver att göra sitt bästa. Det sistnämnda anser jag är det mest överraskande, lovande och glädjande då Jonte under flertalet år sett rejält loj och ”proppmätt” ut. En ishockeyspelare som inte längre brinner för sin uppgift, är som bekant inte längre någon bra spelare och jag var numera övertygad om att Hedström med lätthet kunde sorteras in i denna grupp spelare. I synnerhet sedan han skrivit på för Asplöven efter att tidigare ha misslyckats på alla möjliga platser och lag. Om nu Hedströms positiva spel håller i sig har Timrå verkligen gjort en bra och billig värvning. Dessutom, och det är absolut inte minst viktigt, har laget därmed fått en riktig profil, som fler än bara de riktiga hockeyfantasterna i Sverige verkligen känner till. I ett lag som består av ett helt gäng hockeyarbetare som heter Johan Andersson och endast en extra bokstav mellan för- och efternamn kan skilja dem åt måste man vara extremt glada över att få in tempohöjaren Hedström.

I övrigt tyckte jag att Ridderwall såg riktigt stor ut, både bokstavligt och bildligt talat. Han spred ett stort lugn i sitt försvar och utespelarna spelade precis så grått och tråkigt som behövs för att kunna hämta hem poäng på bortaplan. Tyvärr slutade laget helt att anfalla under sista perioden och då slutade det som det brukar, nämligen med att pressen mot den egna kassen blir alltför stor och till sist satt också pucken rakt upp i krysset bakom Ridderwall. Timrå var visserligen rejält tillbakatryckta under stora delar av matchen men visar att de genom att spela igelkottsförsvar och kontra effektivt förhoppningsvis kan bli att räkna med i årets i Elitserie. Vampola och Robinson visar i match efter match att de är extremt skickliga hockeyspelare som kommer att betyda mycket för Timrå i vinter. Vampola skulle dock behöva lära sig något psykologiskt mumbojumbo-knep för att lyckas att behålla lugnet i matcherna och inte slentrianmässigt dela ut chrosscheckings åt höger och vänster. Han behövs nämligen på isen mer och oftare än någon annan. Matt Murley är en annan spelare som var duktig denna match, även om han är en spelare som jag inte blir riktigt klok på. Han kan blixtra till och göra riktigt bra saker men har är stundtals så bekväm och loj i sin skridskoåkning att man ibland tror att han har satts i ”slowmotion mode”. Han har trots detta en märklig förmåga att stå rätt, vilket visade sig när pucken, likt en skänk från ovan, damp ner på hans klubblad precis framför Hadelöv. Den back som borde funnits där (Pikkarainen) såg ut att åka runt och tänka mer på paraplydrinkar än att sköta sitt markeringsarbete.

Denna match var en gnuggarmatch från Timrås sida och vad passade då bättre än att en gnuggare vid namn Andersson fick avgöra tillställningen med en märklig straff där en Kenneth Kennholt-liknande slagskottsrörelse avslutades med en fjösare mellan benen på Hadelöv. Slutet gott allting gott, kanske kan detta bli riktigt bra ända för Timrå. Jag gillar dock inte att spelare som heter något så originellt som Hedin värvas, vad är det för fel på Andersson?!

Period 1

Period 2

04:18 0-1 Petr Vampola (Jonathan Hedström, Elias Granath)
04:36 1-1 Niclas Burström (Pierre Edouard Bellemare)
06:46 1-2 Matt Murley

Period 3
18:24 2-2 Bud Holloway PP1 (Hannu Pikkarainen, Lee Goren)

OT

Straffar
2-3 Johan "Gnagarn" Andersson

Skott: 33 - 26 (9-3, 9-13, 10-7, 6-3)
Utv, SAIK: 4x2
Utv, TIK: 7x2
Publik: 5391
Domare: Thomas Andersson, Thomas Forsström

Johan Barkestam2011-09-19 09:30:00
Author

Fler artiklar om Timrå