Derby della Lanterna: Grazie di esserci, rumente!
Genoa-redaktionen (GradinataNord) har insisterat mycket att jag skall skriva några rader om det mest passionsfyllda fotbollsderbyt i Italien. Jag har dragit på det väldigt länge därför det är mycket svårt att förklara med ord den känslan som finns bland de båda supportergrupperna, om man inte har upplevt ett Derby della Lanterna personligen.
Il Derby della Lanterna är, oavsett vilket serie den spelas, den mest färgrika och varma matcherna om spelas i Italien och förmodligen i värden. Derbyt är också känt (förutom några episoder som man kan räkna på en hand där bara ett fåtal frustrerade idioter har varit involverade) som bland de mest korrekta matcherna utanför plan. Innanför måste spelarna ge järnet!
Det är svårt att förklara till någon som inte är Genovese hur gatorna på derby dagen är fyllda av Röda och Blåa (rossoblù) flaggor tillsammans med den färgförolämpning som de andra har. Motorcyklar, bussar och bilar med blandade halsdukar och flaggor rör sig tillsammans. Samtidigt som man hårt driver med varandra, Genoani på Zeneize dialekt, de andra på något konstigt språk som de knappt själva förstår.
I år kommer det tyvärr inte att finnas den vanliga kända koreografierna som karakteriserar våra derbyn, de nya hårda bestämmelserna drabbar supportrarna hårt i Italien. Det är riktigt synd men du googlar på Internet kommer du att finna de mest otroliga bilder från Derby della Lanterna.
När derbyt börjar närma sig känner man det i luften redan en månad innan och sedan de som förlorar mycket långt efter. I Genua är relationen mellan de två lagen baserat på ett konstant ”drivande” med varandra baserat på sann Genovesiskt torr humor. Här är ett exempel på hur det kan se ut när Genoa driver med förortslaget i en liten filmsnutt. Lägg märke till den passande musiken till laget med cykel tröjorna. Inne på stadion är situationen helt annorlunda. Där ser man tydligt skillnaden mellan Genoa och Sampdorias tifo. Genoa, som ni har säkert sett och hört på TV, har ett väldigt varmt konstant tifo. Lite anarkistiskt där alla skriker och egentligen ingen accepterar att bli ledd. Det är mera ett konstant skrik under hela matchen. De andra bråkar oftast med varandra (Fedelissimi och Ultras) eller som Paolo Mantovani hade beordrat dom, ”Sitt ner och klappa händerna” (detta är sant). När dom inte bråkar eller sitter kan man ibland höra lite oväsen från den sidan också. Men det är sällan.
Under själva matchen finns det inte en tyst sekund och alla spelarna på planen vet att det är krig och att det är en som ska förlora. Vart man en placerar sig i ligan kommer man att få sota för en derbyförlust.
Vi lite äldre kommer aldrig att glömma sammandrabbningarna mellan Pato Aguilera och Pietro ”Hulk” Wierchwod det året som Genoa hamnade i UEFA och de andra vann deras enda scudetto. Säsongen var 1990/91 och Genoa vann derbyt och ingen märkte att cyklisterna vann ligan. Men det kanske inte var så konstigt med tanke på att de förmodligen satt ner någonstans och klappade händerna. Just den matchen var nog en av de hetaste som någonsin har spelats i Genua. Cacirri ledde redan Serie A och hade spelare som Vialli, Mancini, Wierchwod, Cerezo på planen bara för att nämna några och Genoa var som vanligt i kris. Scoglio hade blivit sparkad året innan och Bagnoli hade tagit hans plats som tränare, och det var inte så populärt bland dåvarande legendariska FOSSA DEI GRIFONI. Genoa hade startat säsongen ojämnt och förvärvet Bortolazzi som skulle sätta ordning på mittfältet hade hittills blivit en flopp.
På onsdagen innan derbyt skulle Genoa spela mot Roma i Coppa Italia och det blev en katastrof. Genoa förlorade 2-0 på hemmaplan, spelet var uselt och stackars Bortolazzi, som också missar ett straff, blev utbuad. På TV ser man en rasande Bagnoli som skällde (enligt min uppfattning helt rätt) ut Gradinata Nord och försvarade laget och i synnerhet Bortolazzi. Han sa sig vara beredd att slåss med de supportrarna som hade buat ut laget, så länge de kom en i taget, och han fattade nu varför Genoa inte hade vunnit något på flera år. Detta utbrott kom som en chock. Inte en kommentar kom från supportrarna dagarna efter. De andra slog vad med hur många mål dom skulle vinna över oss med 4-0, 5-0 och gick runt i stan med ett leende stämplat i ansikte och visade hur mycket de tyckte synd om oss.
Sen kom söndagen. Genoa spelade borta (i våran stadion) och för första gången i Genuas historia hade övergångställe beundrarna bestämt sig för att man inte skulle dela ut biljetterna 50/50 som traditionen var. Utan att Genoa supportrarna fick bara 13000 biljetter.
Som vanligt var Luigi Ferraris fylld 2 timmar innan start. Le rumente skrek och sjöng om hur många mål vi skulle få i baken och att vi var välkomna tillbaks till Serie B men det var helt tyst från Grifonis sida. Plötsligt kom en enorm röd och blå ridå upp som skärmade av hela Gradinata Nord och då var det 1 timma kvar. De fortsatte att provocera men fick inget gehör. Klockan slog 15:00 och ridån öppnades och en explosion förorsakat av 13000 personer som skrek samtidigt fick stadion att lyfta. Ett en av de vackraste koreografierna uppenbarade sig på Gradinata Nord. De som kallar sig kusiner blev alldeles tysta. Det som hördes var varken sång eller ramsor det var ett ryt som fyllde Luigi Ferraris och som fortsatte tills matchen var slut.
Alla ögon var vända mot den fantastiska föreställningen som utspelades så matchen startade något försenad. Genoa börjar i full fart och de där med de konstiga tröjorna såg till och med skrämda ut. Genoa attackerar och den 27 min får Eranio bollen från Aguilera, går in i straff området fintar bort Pellegrini och lyfter bollen över Pagliuca (ja just han, han som de från väster av Lanterna kastade vattenkranar mot när han blev såld till Inter, därför Mr Mantovani behövde pengar). Första halvlek slutar med Genoa attackerar och Zampeduria försvarar sig på alla sätt.
Andra halvleken fortsätter med samma ljud på plan, rytande från Nord och tystnad från Syd tills efter 4 min av halvleken när Mancini faller i Genoas straffområde som han vore skjuten och får straff. Äntligen hörs något från andra delen av Marassi. Vialli slår straffen och det blir 1-1.
Genoa supportrarna fortsätter som inget hade hänt, när jag tänker på det får jag fortfarande gåshud. Genoa börjar attackera igen och de med de där konstiga färgerna fortsätter att försvara sig till den 28 min av andra halvlek när Wierchwod fäller lilla Aguilera, 25 meter från mål. Aguilera tar bollen och sakta lägger den på rätt ställe. Han tar sats men han klackar bollen bakåt istället för att skjuta till Claudio Branco som skjuter med sin magiska vänster. Pagliuca sträcker sig men inget kan göras. Marassi lyfter, aldrig hört något liknande och de andra är tysta igen (som vanligt). Se målet här.
(Brancos kanon har precis tystat Le rumente.)
Resten är bara fest. Utanför är vi alla tillsammans, vi var hesa och vi kunde inte prata (det tog en vecka för de flesta att kunna artikulera några som helst ord) men med ett leende från öra till öra kommunicerade vi med varandra och de andra var helt chockade.
Man går tillsammans man tvingar dem betala i baren, man ringer de mitt i natten, man skickar fotot på Brancos mål som julhälsning, man komponerar och sjunger sånger om matchen, ingen pardon och inget våld. Nästa gång är det kanske dom som får njuta….eller kanske inte.
Så går det till i Derby della Lanterna, och så fort den är över förbereder man den nästa. Man behöver inte slåss, därför utan de randiga skulle vi inte ha kul, vi skulle inte se fram mot någon att trakassera, och de tycker samma sak. Med vem skulle vi kunna gräla fotboll över en öl eller en flaska vitt vin?
GRAZIE DI ESSERCI, RUMENTE!
(tack att ni finns, soppor!)
