Gästkrönika: ”Genova è solo rossoblu”
Gästskribenten Genovesina var på plats i Genua under söndagen. Vi får har en festkrönika från Marassisläktare och trappor till gator och torg.
Efter en otrolig säsong som krönts med säkrad plats i Europa, var det dags för fest på Marassi den 31 maj. I förväg hade supportrarna utmanat alla att utsmycka sina balkonger i rött och blått och stora delar av staden svarade. Överallt hängde det flaggor i Genoas färger: stora, små, köpta i all hast, hemmagjorda speciellt för tillfället eller framletade för att påminna om andra triumfer. Hela vägen mot stadion kantades av flaggor och banderoller och feststämningen hängde i luften. För att undvika trängsel hade klubben gått ut med en vädjan om att alla skulle vara på plats i god tid, lite underhållning innan matchen hade utlovats för att locka dit folket. Förväntansfulla klättrade vi upp på läktaren, alla var där från den lilla femåringen med sin flagga till 85-åriga mormor i rödblå halsduk. Gradinata Nord pryddes av en kopia av Genuas landmärke fyren samt ett korstågsskepp och orden ”In Europa portaci con te” (Ta oss med dig till Europa). De övriga läktarna fylldes allt eftersom av banderoller med diverse hälsningar till olika spelare, meddelanden som avlöstes av nya under eftermiddagen.
(Hela Genua färgades rossoblu) Copyright baicin.
Milito hade skrivit ett öppet brev till fansen och det hade på morgonen publicerats i Il Secolo XIX. Han tackade för tiden i Genoa och ursäktade sig för att han på grund av landslagsuppdrag inte skulle kunna delta i kvällens fest. Han avslutade brevet med en förhoppning om att det för fansen inte var ett avsked utan ett ”på återseende”. Svaret dröjde inte. En banderoll på Gradinata Nord, med orden lånade ur en text av den legendariske genuesiska sångaren, låtskrivaren och Genoaanhängaren Fabrizio De André, sa det vi alla kände: Meglio lasciarci che non esserci mai incontrati (Det är bättre att skiljas åt än att aldrig ha mötts).
Runt 14-tiden började de första hejaramsorna eka mellan de fortfarande bara till hälften fyllda läktarna. Gradinata Nord och Sud ropade ramsor till varandra medan publiken intog sina platser. Sedan började applåderna som aldrig ville sluta, som en föraning om hur resten av dagen skulle bli. Vi applåderade åt alla som kom ut på planen, fotbollsskolebarnen, brandmännen och sjukvårdarna. Lecce kom ut för att värma upp, till och med de möttes av varma applåder. En liten pojke frågade sin pappa varför vi applåderade åt motståndarna. ”Varför inte?” svarade pappan och ryckte på axlarna. På gästläktaren dök det upp en handfull Leccesupportrar, som såg lite vilsna ut på den i övrigt rödblå stadion, vi applåderade åt dem också.
Den första programpunkten var ett besök av de Genoaspelare som var med om det senaste europaäventyret för 17 år sedan. Läktarna hälsade dem med applåder och rop, från dem som var med redan på den tiden likväl som från dem som inte var med då men ville hylla de gamla hjältarna. Efter dem kom dagens lag ut och hälsades minst lika varmt välkomna. Normalt sett inleds varje match på Marassi med att motståndarlagets spelare presenteras (och buas och visslas åt av hemmapubliken) men jag måste säga att jag inte vet ens om det gjordes någon presentation av Lecce, jag hörde inget för alla rop och applåder. Våra egna killar hälsade vi dock välkomna in på planen med varsin hejaramsa följt av en ramsa för Gasperini och en för Preziosi.
Och så var det match. Ärligt talat var känslan mer att det var en 90 minuter lång fest för att fira återgången till Europa samt att tacka av dem som lämnar oss. Det var Genoa och något annat lag, vilket som helst, på planen. Från ena långsidan hissades det ner tygskynken med bokstäver som formade ordet ”Arrivemmö”, lokal dialekt för ”Arriveremo” dvs. Vi kommer.
(Tifot från långsidan där det stod med den lokala dialekten "Europa - Arrivemmö")
Varje gång en Genoaspelare var i närheten av bollen exploderade läktarna i applåder och rop och däremellan hoppade vi upp och ner på läktarnas plastsitsar, för den som inte hoppar hejar på Samp… Så fort det var uppehåll i spelet försökte vi få olika spelare att vinka till oss genom att ropa deras namn och de vinkade mer än gärna. När Jankovic slog in 1-0-målet fick vi bara ännu en anledning att fira. Tio minuter senare, vid Tiribocchis kvitteringsmål för Lecce, drog vi efter andan lite, men sedan applåderade vi i alla fall. Ingenting kunde förstöra festen den här dagen. Milito jagade de där målen som saknades för att stiga upp på skyttekungstronen, men det ville sig inte. Gång på gång blåstes han av för offside och vi på läktarna delade hans frustration.
I halvtid fortsatte flaggviftandet och sjungandet medan banderollerna byttes ut mot nya. Gradinata Nord satte upp en stor krona med nummer 22, Gradinata Sud svarade med banderollen ”Sei venuto da Principe, adesso parti da re” (Du kom som en prins, nu lämnar du oss som en kung). Milito sprang ut och tackade båda läktarna innan det var dags för andra halvlek, som fortsatte i samma anda som den första. Criscito fixade 2-1 och vi firade som om det gällde ett VM-guld. Strax därefter fick Milito äntligen göra sitt första mål i matchen och glädjen, både hans och vår, kände inga gränser. Han tackade återigen alla fansen innan matchen kunde fortsätta. Mål nummer två kom ungefär tio minuter senare, följt så klart av samma hejdlösa firande. Vid det laget kändes det som att Lecce sprang omkring i väntan på slutsignalen för att få gå på semester, medan Genoa fortsatte att fira med sina fans. Tyvärr lyckades Milito inte peta in det där sista målet som behövdes för att komma ikapp skytteligaledningen, men det spelade ingen roll, för oss var han kung ändå. Vid slutsignalen samlades hela laget och staben på planen. Milito sprang en runda runt planen och tackade alla ännu en gång, följd av resten av laget.
(En tårögd Milito hyllades som den kung hän är)
Jag vet inte hur länge vi var kvar inne på stadion och applåderade och sjöng. I trappan på väg ut fortsatte sångerna. ”In Europa portaci con te!” Sedan återupptog någon ramsan om att den som inte hoppar hejar på Samp vilket ledde till att de flesta hoppade nerför trapporna och ut från stadion. Smått livsfarligt, men jag tror att vi tog oss ut oskadda allihop.
I ett rödblått tåg, till ett öronbedövande tutande från alla vespor som passerade, tågade vi mot Piazza De Ferrari. Bilar och vespor körde ärevarv på stan med flaggor och halsdukar viftande i vinden och vi som gick längs gatorna vinkade och viftade tillbaka. Den stora fontänen på De Ferrari var avstängd för att undvika badande supportrar, men ett par killar lyckades klättra upp i den övre delen av fontänen där det fanns lite vatten. Det viftade sedan glatt med en flagga till oss nere på torget. I flera timmar fortsatte festen fast solen gick i moln och regnet började droppa ner. Plötsligt dök ett brudpar upp på torget, de hade lämnat sin bröllopsmiddag för att delta i firandet. Bruden hade matchat klänningen med en halsduk i Genoas färger.
(Vad är en bröllopsfest mot att fira att Genoa nått Europa?)
Festen förflyttade sig till Piazza della Vittoria där firandet fortsatte med musik, spex och så småningom även besök av större delen av laget till sena kvällen. Totalt lär runt 30.000 personer ha varit ute på gatorna och firat. Men som alla fester, hade även denna ett slut. Kvällen mörknade, regnet föll, strålkastarna släcktes. På väg hemåt kunde man dock mellan husen fortfarande höra sången eka. ”Genova è solo rossoblu…”
