Brescia i sorg – missar Serie A
Vi minns alla Roberto Baggios straffmiss i VM-finalen 1994. När vi spelar upp bildsekvenserna igen, Baggios skott över ribban och hans ansikte efteråt, inser vi att sorgen ofta är starkare än glädjen. Vi minns inte särskilt mycket av Brasiliens glädje från den där VM-finalen.
Denna kväll har nu Baggios gamla klubb - den klubb som han fortfarande håller på - en liknande stor sorg att bära. Brescia förlorade mot Livorno i Play Off-finalen om en Serie A-plats. Nu går den platsen till Livorno, och för Brescia väntar ytterligare minst ett år i Serie B.
Inför matchen kändes det som att utgångsläget var 50-50. Efter att 45 minuter spelats var också bollinnehavet fördelat just så jämnt; 50-50. Det lutade åt att bli en lika jämn historia som förra veckan (det blev 2-2 i första finalmötet). Men i andra halvlek glimrade Livornos två klasspelare till, Diamanti och Tavano. Det var framför allt dessa två som var skillnaden mellan lagen. Brescia hade behövt Baronio och Zoboli (bägge skadade) för att bättre stå emot den fart och tekniska krydda som Diamanti och Tavano skänkte Livornos spel.
Ingen av dem framstår som särskilt sympatiska fotbollsspelare, de är inte som Gattuso eller Maldini, de utstrålar inte direkt någon kolossal värme. Men det är inte sympatiska personligheter som vinner matcher, det är cynism och karriärshunger som gör det, vilket Livornostjärnorna visade.
Tavano nickade in 1-0 efter 50 minuters spel, och visade sina långa tunga för omgivningen, det är hans provocerande målgest. Brescias tränare Cavasin försökte så gott han kunde – tre gånger bytte han spelare, utan någon som helst framgång.
Det blev en bitvis våldsam finalmatch; det var påhopp med jämna mellanrum, och Brescias Caracciolo, som var den som fick ta emot mest stryk, fick till slut nog: I matchens slutminuter gav han tillbaka, à la Balotelli, och blev visad det röda kortet.
Den utvisningen betydde dock ingenting för matchen. Ingenting som hände efter 60 minuters spel hade någon betydelse, för då hade Livorno redan avgjort på sina många målchanser. Brescias chanser var, jämförelsevis, obefintliga. I en halvlek lyckades Brescia stå emot ett Livorno som i ett engelskt tempo, i ett inspirerat rus, spelade sin kanske allra bästa fotboll för säsongen. Brescias målvakt Viviano får toppbetyg, och var den i bortalaget med mest bollinnehav, sorgligt nog.
Efter 60 minuter kom Diamantis ”supergol”, som den italienske kommentatorn uttryckte det. Ett volleyskott på ett inlägg från vänster, äckligt perfekt, spiken i kistan. Det ironiska i sammanhanget är dock att Diamanti förmodligen inte kommer att stanna i Livorno särskilt länge till, det mesta talar för att han lämnar Livorno innan deras Serie A-äventyr ens börjat.
Det var mycket man som dålig förlorare kunde irritera sig på denna kväll. Om Livornos Antonio Filippini (före detta Brescia-spelare) lade ner lika mycket energi på att spela fotboll som att prata med domare och motspelare skulle irritationen varit något mindre.
Vad var det då, förutom Diamantis och Tavanos skicklighet, som avgjorde finalmötet? Frånvaron av Baronio var helt klart en faktor bakom kvällens resultat, som för övrigt till slut kom att skrivas till 3-0, då dansken Bergvold gjorde en typiskt kontringsmål med 15 minuter kvar. En annan faktor var det svaga, rent av klena mittfältet, och så det faktum att anfallare Okaka är helt ur form och kan inte kan tillföra något, särskilt inte från bänken. Fördelen av hemmaplan för Livorno bidrog också till slutresultatet.
Brescia går nu miste om åtminstone 250 miljoner kr, vilket ett Serie A-kontrakt sägs innebära. Dessutom missade sponsorintäkter. Skillnaden mellan Serie A och Serie B är stor, inte minst ekonomiskt. En viktig fråga är om några av de bästa spelarna kommer att lämna klubben nu, eller om möjligheten finns att Brescia kan gå upp till Serie A nästa år. Detta kommer vi att analysera mer noggrant framöver.
Huruvida vi kan fortsätta de fylliga matchrapporteringarna i Serie B beror på hur bra streaming-länkarna funkar framöver, denna kväll var de risigare än den risigaste insats Antonio Filippini stått för på en fotbollsplan.
