Ny på redaktionen
Nykomlingen på Genoaredaktionen presenterar sig själv med några ord.
En måndagsmorgon i maj 2009 står jag på en busshållplats i Genua. Bredvid mig står en äldre kvinna i en blå vårjacka och justerar med en trotsig min ett armband om sin handled. Armbandet är också blått med några vita, svarta och röda ränder. En annan kvinna som står på min andra sida ser på armbandet med en blick av medlidande. Hon tittar upp på mig och vi ler i smyg.
Till slut bryter kvinnan med armbandet tystnaden som för ovanlighetens skull råder på hållplatsen. ”Ja, det var väl rätt att DE vann då. De har ju inte vunnit derbyt på länge. Vi är ändå det bättre laget.” Den andra kvinnan ler, blinkar mot mig och säger sedan ”Men Genoa vann ju derbyt i vintras också.” Det blir tyst igen tills bussen kommer. Det är dagen efter Derby della Lanterna och livet går vidare. Åtminstone för delar av staden.
Ända sedan jag började intressera mig för fotboll har stämningen i och runt lagen varit en viktig faktor i hur jag bedömt dem. Kanske är det konstigt, kanske är det de idrottsliga prestationerna som borde väga tyngst. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att fotbollen inte slutar när matchen blir avblåst, utan den fortsätter på gator och torg, på internetforum och hemma hos dig och mig. Därför består mina fotbollsminnen inte bara av härliga segrar eller bittra förluster, utan också av tanter på busshållplatser.
Jag smygstartade här i våras med en gästkrönika från säsongens sista match och nu har jag alltså fått förtroendet att kliva in i Genoaredaktionen. Det ska bli riktigt, riktigt roligt.
