Derby della Lanterna: Staden förbereder sig för festen
Äntligen är det dags! Nu börjar vi nedräkningen till lördagens Derby della Lanterna och Genoa-redaktionen kommer att hårdbevaka förberedelserna varje dag fram till avspark. Idag tittar vi på hur derbyförberedelserna sätter färg på staden.
Ett derby är förstås alltid lite mer speciellt än en ”vanlig” fotbollsmatch. Lokaltidningar trycker upp speciella derbybilagor och fansen går omkring med halsdukar i favoritlagets färger. Så även i Genua, men där är derbyt så mycket mer än bara en fotbollsmatch i slutet av veckan. I alla sammanhang är det helt plötsligt en fråga som avgör allt: ”Genoano o sampdoriano?” Jag minns hur kommunledningen i fjol skulle rösta i någon viktig fråga under derbyveckan och lokaltidningen inte redovisade politikernas åsikter utifrån partitillhörighet utan lagtillhörighet. Eller hur en äldre farbror som bodde granne med mig gick och frågade busschauffören om vilket lag han höll på och sedan vägrade kliva på bussen för han skulle hellre vänta än åka med en sampdoriano.
I novemberdisiga Sverige hänger inte mina lokala handlare ut flaggor denna vecka som får mig att stanna på tröskeln och tänka ”Håller verkligen grönsakshandlaren på Samp?!? Jag måste sluta handla här…” Fast jag måste erkänna att jag saknar den där förväntansfulla stämningen, känslan av att något stort är på gång. För att råda bot på nostalgin blev jag därför tvungen att ta reda på hur Genua förbereder sig inför Derby della Lanterna nr 101.
Det första jag får veta är att på stadens universitet är matchen redan igång på de olika fakulteterna. På pedagogiska fakulteten är de rödblå i majoritet, medan rektorn på medicinska fakulteten konstaterar att medicinarna håller på Samp. En bekant som bor mitt i Genuas gamla centrum berättar att butikerna i hans kvarter har nästan mangrant hängt ut flaggor eller lagtröjor utanför butikerna för att visa vilket lag man håller på i derbyt. I bokaffärerna går det för övrigt att hitta journalisten Roberto Perrones senaste roman som utspelar sig under en söndag i november 1990, med det historiska derbyt på Marassi (som Genoa vann med 1-2) som bakgrund för händelserna i en familj.
Den som vill visa sin lagtillhörighet med annat än de klassiska halsdukarna eller tröjorna kan i stadens affärer hitta allt från tofflor och mobilfodral till julgranspynt i de rätta färgerna och den som lider av torra läppar väljer naturligtvis ett läppcerat med favoritlagets logga på. Ingen sak är för liten eller för obetydlig för att kunna säljas inför derbyt. De flesta handlarna erbjuder solidariskt souvenirer för båda lagen till försäljning, men, understryker min bekanta, det går oftast inte ta miste på vilket lag handlaren föredrar.
Vidare rapporteras det att sedan i måndags har produktiviteten på de genuesiska arbetsplatserna sjunkit till ungefär hälften av det normala. En ansenlig del av arbetstiden går i veckan åt till att tänka ut olika sätt att driva med arbetskamrater och i en intervju i tidningen Secolo XIX avslöjar en anställd på provinskontoret att under derbyveckan föredrar han att vända sig till kollegor med samma lagtillhörighet som han själv har, för annars vet man aldrig vad man råkar ut för.
Alla laddar alltså inför drabbningen på sitt sätt, kanske genom att stå vid tidningskiosken och diskutera med grannarna eller kanske genom att äta tvåfärgade köttfärsbiffar med favoritspelarens tröjnummer på, som en fyndig slakteributik i Marassikvarteret kommit på att sälja. Uppfinningsrikedomen har just nu inga gränser, fotbollen är närvarande i allt som händer under denna vecka. Festen har redan börjat, det är bara att räkna ner till lördag när allt ska avgöras. Jag känner derbystämningen stiga och vill avsluta med att citera en kär vän som en gång sa: ”I Genua finns det bara plats för två färger, allt annat är överflödigt.”
