Mitt möte med Roberto Baggio - Del 2
Ett duggregn gör entré och jag tråcklar mig förbi poliser, ordningsvakter, pressfotografer, tv-folk, ledare med flera. Petter går med kameran i högsta hugg tätt bakom. Vårt mål är att få tag i Roberto Baggio. Men en besviken Baggio har redan tagit trappan ner till omklädningsrummet.
Mot Caldogno
Efter en fantastisk fotbollsupplevelse har tröttheten, i takt med att mörkret lagt sig över Italien, smugit sig på oss. Men vi har inte gett upp hoppet om att få träffa Baggio. Vi drar därför österut, mot Vicenza och Baggios hemby Caldogno.
En bensinmack i Vicenza blir vårt hotell denna natt. Bilsätena får agera sängar.
Det är inte svårt att hitta Baggios villa i det lilla lugna och mysiga samhället Caldogno (förort till Vicenza). De stolta invånarna ger gärna en vägbeskrivning till den gula villan där Baggio bor. Det var i Caldogno som han växte upp och formades till en blivande världsstjärna. Han bor i ett inte alltför märkvärdigt hus tillsammans med sin fru Andreina och två barn, knappt ett stenkast från sina föräldrar.
Men till vår stora förskräckelse får vi reda på att Baggio-familjen är bortrest, och ankomstdatumet är inte känt. Det blir därför ytterligare en obekväm natt i bilen.
Andra dagen och vi sitter i bilen och "spionerar" på den gula villan. Petter ritar en hyllningsteckning till Baggio och jag käkar italiensk glass, inhandlad i Vicenza. Då säger det knack, knack på rutan. Utanför står en man i 65-årsåldern, iklädd en grågrön kostym och med vitt snaggat hår. Det visar sig att han är granne till Baggio och vi råkar stå på hans privata väg, så han undrar självklart vilka vi är och vad vi gör. Så fort jag nämner namnet "Baggio" så skiner mannen upp som en sol och han leder oss genast till huset där Mathilda och Fiorindo Baggio bor.
Väl där träffar vi föräldrarna som satte Roberto till världen! De är väldigt gästvänliga och bjuder in oss i huset. I hallen hänger fotografier som visar några av sonens stordåd. Hela tiden pepprar den vithårige grannen oss med en obegriplig italienska. Pappa Fiorindo är lugnare och han serverar oss varsitt glas innehållande en ännu inte identifierad dryck. Efter första klunken inser jag dock att det är champagne! För att lugna nerverna tar jag två glas, utan att tänka på att bilen står utanför.
Någon rattfylla blir det tack och lov inte. Däremot blir det inte något Baggio-möte idag heller. Per telefon får mamma Mathilda beskedet om att sonen kommer hem imorgon. Så Petter och jag tackar för oss och förbereder oss inför ännu en natt i bilen.
Dagen efter, den 22: a april, skiner solen över Caldogno. Även turen är på vår sida denna dag. Som vem som helst står han där och tvättar sin svarta BMW efter utflykten med familjen. Min puls ökar då jag kommer fram till grinden.
Troligtvis är det den höga pulsen som bidrar till mitt hjärnsläpp då jag trycker på ringklockan, trots att han endast är sju meter ifrån. Jag tar dock omgående mitt förnuft till fånga när jag istället ropar på honom. Tänk att jag ropar på Baggio!
Tio sekunder senare har Roberto Baggio öppnat grinden. Med ett fast handgrepp, som en riktig lagkapten, hälsar han oss välkomna - Ciao! Han blir lite förvånad när jag berättar att vi rest ända från Sverige.
"Tack för alla fantastiska ögonblick" står det på teckningen som jag lämnar över till honom. Samtidigt försöker jag vara lite skämtsam då jag säger att han får be Kennet Andersson översätta det till italienska. Trots det medelmåttiga skämtet skrattar Baggio artigt men han tycker nog samtidigt att vi inte är riktigt kloka.
Minuter som jag aldrig kommer att glömma tickar på och Baggio verkar inte alls besvärad över vårt besök, tvärtom! Han tar sig tid och skriver i lugn och ro autografer, ställer upp på flera foton, samtidigt som hans väluppfostrade hundar nyfiket springer runt oss. Musiken som strömmar från hans garage tycks vara något med Ritchie Valens, men jag kan ha fel.
Jag vill självklart göra ett så gott intryck som möjligt på min barndomsidol, och jag vill absolut inte verka för påträngande. Därför avrundar jag mötet med att tacka den himmelske hästsvansen - "Milli grazie". Baggio svarar "prego", och när vi skiljs åt, efter ett antal "Ciao" och ett "Good luck with everything", så känns det nästan som om man skiljs från en kompis!
Vi lämnar mysiga Caldogno med ett leende på läpparna. Det första jag gör när jag sitter i bilen är att ringa min storasyster hemma i Sverige. "Vet du vem jag precis har träffat!"
När vi är uppe på autostradan igen, nu i det mittersta körfältet, så har nyheten, via syster Linda, pappa och ett antal kompisar, börjat spridas i södra Sverige. Från himlen gläds mamma tillsammans med mig.
På min vägghylla bakom mig står nu kortet på mig och Roberto Baggio inramat. Ett oförglömligt minne är därmed förevigat!
