Himmel eller helvete, en resekrönika från Brescia-Torino
I söndags spelades den avgörande kvalfinalen mellan Brescia och Torino. Med vetskapen om att resan innebar himmel eller helvete tog jag mig ner till Italien där resans stora höjdpunkt slutade i den största mardrömmen man kan tänka sig. Men resan dit var fantastisk och ett minne för livet.
När Torino blev klara för playoffen till Serie A, bestämde jag och min gode Torinovän Robert för att åka ner och se en eventuell avgörande final. Vägen dit var svår men Torino lyckades ta sig förbi hindret, Sassuolo, och så fort det stod klart bokade vi biljetter.
Vetskapen om att de skulle bli himmel eller helvete, Serie A eller Serie B, total eufori eller total misär skrämde oss inte. Vi ville vara på plats och stödja vårat älskade Toro. Flygbiljetter och hotell bokades till Milano. Brescia stod för motståndet så Milano låg både ekonomiskt och geografiskt bättre till. Vi tog kontakt med Torinos supporterklubb i Milano, Torino Club Gigi Meroni Milano, för frågan om vi fick följa med deras buss till Brescia.
Tillslut var det bara matchbiljetterna kvar, som skulle släppas efter den första finalen i Torino. Matchen var brutal där bland annat Bresciaspelaren Mareco spelade över gränsen flertalet gånger. Matchen slutade 0-0 dessutom med ett tveksamt bortdömt mål för Torino i slutskedet. Dessa händelser var startskottet på en hätsk debatt mellan klubbarna och den andra finalen ansågs som en högriskmatch.
Därmed såldes bara bortaklacksbiljetterna till Mario Rigamonti i Torino. Men min käre vän Robert har åkt ner flertalet gånger och skapat sig goda vänner i Torino. Dessa fixade biljetter till oss när vi skickade ner kopior på våra pass.
Lördag, resan ner
Med kännedomen om att vi var tvungna att vinna på Brescias hemmaarena var det två nervrak som landade på ett varmt och soligt Malpensa, lördag eftermiddag. Vi hade som sagt kontaktat Torinosupportrar i Milan, Ivano Falzone, och sagt att vi skulle titta förbi dennes pub, La Belle Alliance, under kvällen.
För att komma till puben tog vi spårvagnen söderut från Domen. Puben var inredd på klassiskt engelskt maner. När vi träffade Ivano pratade han flyttande engelska och det visade sig att han bott i landet i fem år. Överallt fanns matchtröjor och olika halsdukar, ett svenskt bidrag i Ifk Norrköping. Torino och Norrköping möttes i Uefacupen 92 där Peking vann första mötet, 1-0 efter mål av nuvarande expertkommentator Pelle Blohm, men hade inte någon chans i den andra matchen i Italien.
På puben blev det mest snack om morgondagens match men vi kollade även kvällsmatchen mellan England-USA från VM. Flera engelska studenter såg matchen runt oss och det var inga glada miner efter Greens makalösa tabbe. Innan vi begav oss hemåt bestämde vi att vara tillbaka på puben vid tre dagen efter för avresa mot Brescia. Vi lämnade Belle Alliance runt tolv tiden för att promenera hemåt. Promenaden hem tog längre tid än väntat, mycket på grund av att vi tog några stopp längs Milanos gator, för att ta en öl eller två.
Matchdagen
Frukosten på hotell San Carlo var det man förväntar sig av ett billigare hotell i Italien. Kaffe, liten macka, massa sötsaker och flingor med mjölk. Vi planerade en slapp förmiddag ute i solen och köpte dricka, Tuttosport och gick och satte oss i parken Indro Montanelli söder om hotellet och centralstationen. Tuttosport bjöd inte på några större överraskningar men hade ett vackert mittenuppslag. Ett Granatafyllt hjärta med två horn.
I parken var det barnfestival med mängder av olika barnspel från medeltiden och framåt. Ett fotbollsspel fanns inte helt oväntat där ena laget var rött och det andra blått. Tankarna sökte snabbt och det var Torino och Brescia som möttes och glädjande nog vann Torino matchen med 1-0.
Från parken gick vi sedan för att hitta ett lunchställe. Vi hittade pizzerian Al Galileo som fullkomligt kryllade av japaner. Sven Jerrings klassiska kommentering från OS 1936 hade gott och väl passat in på denna restaurang. När vi gick in anlände vi precis före en fullsmockad turistbuss av japaner och vi tog snabbt tag i kyparen och beställde pizzor. De japaner som anlände med oss var inte ensamma om att komma. För under hela lunchen strömmade den ena turistbussen in efter den andra, bra business för den restaurangen.
Efter en välbehövlig pizza tog vi oss tillbaka till hotellet för att göra oss i ordning för match. Vid tre anlände vi åter vid Belle Alliance och vi blev bjudna på öl för att dämpa nervositeten. Vi kollade slutet av Algeriet-Slovenien och fick för andra matchen i rad bevittna en målvaktstavla på puben.
Strax efter fyra påbörjades resan när vi med bil tog oss ut till den gemensamma samlingsplatsen. Väl där blev vi direkt uppmärksammade av flera nyfikna Torinofans som undra hur två svenskar kunde hålla på Torino m.m. Bland annat blev en äldre man mycket glad och presenterade oss för sina döttrar. Stämningen var på topp och alla var laddade.
Bussresan till Brescia tog lite över en timme. Platsen där bussarna gick ifrån låg utanför Milano och direkt på motorvägen mot Brescia. Redan efter 300 meter var vi på väg att krocka. Vår busschaufför såg riktigt trött och sliten ut och när några killar tog tag i micken och skojade med honom släppte han ratten. Bussen började rulla av den rondell vi befann oss i. Men han rättade snabbt tillbaka och vi var åter på vägen.
Bussresan bjöd på sång och en del dricka. Min resekamrat Robert hade sökt på italienska forum om supporterklubbens bussresor där det stod att det var galna bussresor. Mannen med micken skrek konstant och skapade en härlig stämning. Ramsa efter ramsa betades av och med noll pisspauser var det till mångas lättnader vi anlände till Brescia vid sju.
Välfyllda bussar till arenan.
Eftersom matchen ansågs vara en högrisk match fick vi poliseskort till arenan. Alla Torinobussar och personbilar parkerades vid Brescias träningsanläggning San Fillippo. Dit kom kommunaltrafiksbussar och plockade upp oss i skyttetrafik. Bussarna var smockfulla och större delen av resan till arenan sjöngs nidvisor om Brescia. Folk som stod vid fönstret skrek på vad de än såg, bilar, djur och människor. Bussresan tog sin tid igenom Brescia men tillslut kom vi fram till Mario Rigamonti.
Torinoläktaren var välfylld och de 3 500 tillresta supportrarna skapade en härlig stämning från start. Flaggor, sånger och bomber. Det var fest! Att åka till Brescia och vinna på beställning är ingen enkel uppgift men vi på läktaren skulle dra vårt strå till stacken. Mario Rigamonti var en sliten arena men väldigt vackert belägen. Runt arenan såg man bergstoppar och med värme i luften kunde man knappast klaga.
Matchen började i ett högt tempo och matchen svängde fram och tillbaka. Tyvärr tog Brescia över mer och mer och efter halvtimmens spel gav Possanzini hemmalaget ledningen. Om förutsättningarna var tuffa inför var det ingenting mot nu. Resultatet höll sig till paus och det var tunga andetag på läktaren.
Värre blev det i andra när Brescia utökade till 2-0 på straff. Inför matchen hade jag och Robert diskuterat att om en förlust skulle komma, skulle den vara med mer än ett mål så det omdiskuterade målet från första matchen inte kunnat påverka detta resultat. Spelarna kämpade i motvind. D’Ambrosio blev utvisad men laget lyckades skapa dramatik i matchen. Arma fick tillslut göra sitt första mål för Torino när han tog hand om sin egen retur.
På Mario Rigamonti fanns ingen matchklocka men i klacken hade flertalet människor tagit tid själva och kunde visa upp att det var fyra minuter kvar plus övertid. Torino försökte men lyckades inte och det helvete vi inte velat uppleva blev verklighet.
Med tunga blickar fick vi se på när Brescia firade segern ordentligt. Man kunde förstå dem för året innan satt dem i den sitsen vi satt i nu. Tårar föll på flera håll och det var med tunga steg man tillslut orkade lämna Mario Rigamonti. Vi var stora i förlusten nederlag och strax efter att slutsignalen tjöt var det ”Toro Toro Toro” som ekade över Rigamonti.
Hemfärden var lång och trist. Men överallt du gick, träffade man supportrar som tröstade en. Du fick kramar, dunkar i ryggen från okända människor som betydde mycket i nederlaget. Transporten mellan arenan och bussarna gick, vad jag såg, lugnt till. Till Milano anlände vi vid två tiden. Vi satte oss på Belle Alliance och tog det lugnt.
Gemensamt tyckte alla att det skönt att säsongen var över. Efter en tuff höst och vinter var det inte många som trodde att Torino kunde gå hela vägen till kvalfinal. Att förlora på målsnöret är fruktansvärt men på något sätt var det även skönt att denna jobbiga säsong var över. Nästan alla Torinosupportrar skyllde motgången på Urbano Cairo, hans konstiga ledande och beslut.
Efter klockan fyra tackade jag och Robert för oss. Vi vandrade hem med tunga steg igenom ett folktomt Milano. Vi diskuterade hur framtiden ser ut. Med Petrachi vid rodret ska Serie B-spelet förhoppningsvis bara vara en säsong till. Vid ett framtida avancemang kommer vi kunna se tillbaka på denna resa som något positivt. Vi var där när det var som tyngst.
FORZA VECCHIO CUORE GRANATA
