Caracciolo får inte fortsätta i Brescia
Ovanstående rubrik är den sorgligaste jag skrivit under mina tio år som Brescia-redaktör på SvenskaFans.
Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma: Ikonen och kaptenen Andrea Caracciolo är inte längre en Brescia-spelare.
Någon kanske invänder: Men ingen kan ju fortsätta att spela i all evighet, även Baggio tvingades till slut att lägga skorna på hyllan. Ja, visst, men Caracciolo har inte själv valt att sluta i Brescia nu. Han vill vara kvar. Han har tydligt förklarat för fans, media och klubbledning att hans enda önskan är att få fortsätta åtminstone ett år till.
EN MAN VILL HA BORT HONOM
Anledningen till att det är slut nu, för den främste Brescia-spelaren genom alla tider - den som gjort flest antal mål för klubben (179 stycken på 418 matcher) - är att vår nye president Cellino inte vill ha Caracciolo kvar.
Det finns människor som inte har någon skam i kroppen, som inte förstår eller bryr sig om att deras beteende orsakar andra stor smärta. Cellino verkar vara en sådan människa. Så uppfylld av sig själv att nästan ingenting annat existerar i hans värld.
När reportrarna på dagens presskonferens (vars fokus egentligen var presentationen av den nye tränaren David Suazo) påpekade för Cellino att Caracciolo ju är en symbol för Brescia, svarade den arrogante presidenten: "Caracciolo är inte en symbol för Brescia, symbolen för klubben är presidenten och laget".
INGEN LÖNEFRÅGA
Men det är inte bara av sentimentala skäl Caracciolo borde vara kvar. Han är alltjämt vår bästa spelare, överlägset. Senaste säsongen var han - som alltid - lagets bästa målskytt. Och han har för övrigt en förhållandevis låg lön. För att göra en jämförelse: Det har talats om att Cellino vill värva Marcus Antonsson från Leeds denna sommar. Antonssons nuvarande lön är 750 000 kr i månaden. Caracciolo har inte tjänat ens hälften av den summan. Och i det nya kontraktsförslag som han själv lagt fram skulle han gå ner ännu mer i lön, hans lönekrav har varit ytterst blygsamma.
CARACCIOLO & JAG
Caracciolo har spelat i Brescia under hela 2000-talet så här långt, och betraktar detta som sin moderklubb, även om han är född i Milano, som alltså ligger i samma region, men några mil västerut. Jag och Caracciolo är för övrigt jämngamla, och våra öden kändes sammanlänkade denna sommar, då vi båda de senaste veckorna gått och väntat på ett avgörande besked rörande våra respektive yrkeskarriärer - och i båda fallen blev det negativa besked.
Det känns nästan som slutet på mitt Brescia-supporterskap att Caracciolo inte får vara kvar längre. Det känns provocerande att Cellino förringar Caracciolos betydelse för klubben. Den nye tränaren Suazo såg närmast rädd ut under hela presskonferensen, hade inget att säga i frågan. Ingen skugga ska dock falla över honom. Han verkar vara en bra person. Men ingen kan påverka Cellino. Vi har fått vår egen Trump här i Brescia. Så är det.
Vad som nu händer med Caracciolo är ovisst. När Curva Nord hyllade honom för några veckor sen talade han i megafon inför sina mest trogna fans (ca 300 personer) och försäkrade att han inte kommer att spela för någon annan klubb. Det var en rörande scen.
Caracciolo har folkets kärlek. Stadens kärlek. Jag hoppas att han finner tröst i det.
