Dagen efter... Sorgen på San Siro
Vaknar upp på hotellrummet. Grannrummets toalettbestyr har börjat komma igång men också deras morgonhumör. El-elementen rullar på och går runt med ett klickande var tredje sekund - "tick....tick...tick..." Klockradion blinkar 8.05 tisdag den 14 November.
Knäpper på TV och TGnyheterna. De visar inte "bragden i Milano" utan "debaclet i Milano"
Fokuset är självklart inte på Sveriges framgång utan Italiens apocalytiska motgång.
Intervjuer med Barzagli, Chiellini, De Rossi och en gråtande Buffon matas fram men täckning är värdelös. sändningarna trasas sönder. Bara enstaka ord sprids ut i rummet i en salig blandning; "manca" "cuore" "crescere" "finito" dras fram med låga röster.
Allt känns bara överdrivet symboliskt.
Glädjen över Sveriges vinst finns inte där. Sorgen efter Italiens monumentala crash är alltför stor. Det finns inget Granqvist goes Hysén att njuta av. Ingen Olsensk fotparad att glädja sig åt eller gruppens tackande av de svenska fansen att uppskatta.
Min känsla innan matcherna var att det var en win-win situation. Jag kunde inte ha mer fel.
Jag fick ta del av en match som redan är klassisk.
I ett pulserande, magiskt och majestätiskt San Siro visslas den svenska nationalsången ut till oigenkänlighet. Jag och alla andra på stampa står upp - men vi vet inte var vi är i sången. Inte en fras hörs.
Den italienska drar igång och trycket är öronbedövande. Granqvist, Toivonen och alla andra måste bara känna omöjligheten att kunna hålla rent, varken på plan eller i de blå shortsen.
Svenska klacken var som bortblåst i stora delar av första halvlek.
Hur matchen förgick vet ni redan - Venturas mål var tydligen att spränga Granqvist huvud för att där efter plocka in Insigne för lite quickstep.
Trots att dominansen var total hos italienarna så kändes det aldrig riktigt farligt. Känslan av att Sverige hade kontroll på händelserna .... och händerna var tydlig redan en kvart in i matchen. Hymnernas eufori innan match hade tynat bort.
Medan tiden gick lugnet satt där så kom plötsligt en stöt i hela nervsystemet 10 minuter kvar av matchen. Italien skulle missa VM. Gli azzurri skulle få stanna hemma. Sorgen tog stadigt grepp. Glädjen över den svenska vinsten var lika närvarande som Venturas lugn under matchen. Allt var likgiltigt.
Närvaron var större med Gigi Buffon som snabbt passerar Mixed med gråtens obevekliga ärrningar mejslat i hela ansiktet men ändå med ett professsionellt "ciao" till journalisterna. En Bernadeschi som med sina fuktiga små ögon tog emot pressen men bara ville därifrån och en Chiellini som stod kvar.
...länge.
Han hjälpte både dem och sig själv att bearbeta traumat. Långsamt och metodiskt betade han av frågorna. Ömsom med uppgivenhet, ömsom med klarsynthet. ?
En, kvart, en halvtimme , en timme hade gått - C:et i den nu splitrade men klassiska BBC stod kvar och vägrade gå innan journalisternas frågor var slut.
Jag mötte Urbano Cairo. Han var tyst. Vad betydde förlusten för hans imperium (bl.a. Gazzetta dello Sport och Corriere dello Sport)?
Träffade på Fassone och Montella. l´Aeroplano logg och sportdirektören var upprörd. Vad sa det?
Alla bearbetar det olika. Vissa undviker det helt. Kaffebaren intill hotellet svarade "No, oggi no" bara när jag frågade om de hade Gazzetta dello Sport.
Knappt något direktsänt TV-program under tisdagen kunde inte låta att anspela på förlusten.
De politiska programmen, som är en del , anspelade förlusten på rådanden läget i landet liksom de tog upp matchen i sig. Självkart inte utan ironi.
Politiska reportrar som jag adrig knappt hört berör fotbollen tidigare kommenterade det hela, inte utan raljerande. Både av motståndarna som gli azzurri.
Besvikelsen på stan fick man läsa mellan raderna: "Nä, bryr mig inte om landslaget egentligen. Viktigare att Inter vinner i helgen" sa någon till mig på Metron under tisdagmorgonen.
"Jag saknar känsla för gli azzurri. Finns ingen personlighet i det" berättade en på tåget hem. Båda hade dock sett matchen på TV.
Att italienare skulle negligera landslaget har alltid funnits. Klubbarna har alltid haft större påverkan på gemene man. Men när Sverige mötte Italien på Friends så slog RAI tittarrekord och ser man hur känslorna var på San Siro under måndagen så är det inte annat än en bearbetning av sorgen att missa VM.
Vända ryggen till, skaka av sig flaggan man hade över axlarna och gå tillvaka till sin trygghet i klubbtillhörigheten - i medvind och motvind - vilket inte existerar med ett landslag.
San Siros obesegrade historia höll sig - fast ändå inte.
Sverige vann - fast ändå inte.
Jag kände mer förlusten än jag kunde känna på vinsten.
10 år i de vackra landet har satt sina spår.
Orkar inte läsa mer "Vi ska till Ryssland"-taggar. Inte nu, inte i morgon... men kanske om en vecka.
