Efterlängtad premiär - lagom underhållande match - nedslående resultat
Premiären på en mer eller mindre tom Mapei bjöd på underhållning i enlighet med vad som kan förväntas en tidig söndagskväll.
vs. Cagliari
Matchen började och förblev intensiv med snabba växlingar mellan anfall- och försvarsspel. Båda lagen spelade disciplinerat och var återhållsamma med att bjuda på målchanser. Cagliari fokuserade på att hindra Locatelli från att få bollen, vilket försvårade möjligheterna att etablera ett anfallsspel från mitten. Istället var det genom att ytterbackarna - Rogeiro och Toljan - fick en oortodox central utgångspositionering i uppspelsfasen, hemmalaget kunde bevara hotet om passningar mellan linjerna.
Strategin var framgångsrik i de första 2/3 av planen, men ett disciplinerat försvarsspel från Cagliaris sida (en 4-1-4-1 formation) gjorde utrymmet kring straffområdet trångt. I rättvisans namn förtjänar försvaret mer beröm än vad Berardi och resten förtjänar att anklagas för att ha varit okreativa, vilket även summerar den första halvleken på ett tillräckligt detaljerat sätt.
Andra halvleken fortsatte med samma mönster. Båda lagen hann genomföra ett flertal byten - totalt hade sju byten genomförts - innan det första målet skulle komma (med det sagt måste jag vara noggrann med att understryka att bytena inte hade någon större spelmässig inverkan på matchen).
Bollen spelades ut snabbt efter en återerövring på Cagliaris planhalva. Joao Pedro gör något som borde gjorts oftare under matchen när han slår ett snabbt inlägg in i ett straffområde fyllt med grönsvarta tröjor, trots det går Simeone vinnande ur den straffområdeskampen och knoppar in 0–1. Kanske skulle en måttligt tolerant person krävt mer av målvakten, som var ohindrad från att ingripa först.
Sassuolo påbörjade därefter en desperat återhämtningsjakt med 14 minuter + stopptid kvar. Vi började äntligen få se det som hade efterfrågats under de åtminstone 50 föregående minuterna. Fler skott började tas utanför straffområdet och snabbare inlägg slogs in i Cagliaris straffområde. En frisk fläkt i förhållande till det monotona sökandet efter att etablera ett spel på offensiv planhalva. Förutsebarhet kan många gånger bli ens akilleshäl i vår älskade sport. Inte helt oväntat kom kvitteringen genom ett skott utanför straffområdet. Bourabia precisionssköt in en frispark från någon meter bakom halvmånen på vänstra sidan, 1–1.
Det skulle dyka upp en halvchans efter kvitteringen, men ingenting som egentligen var tillräckligt för anse att slutresultatet borde varit annat.
Sammanfattningsvis kan vi vara nöjda med spelet, och framför allt att identiteten är densamma som i fjol - vi fortsätter bygga där vi slutade. Vi måste dock kunna variera spelet i sista tredjedelen. När motståndarna ligger lågt och täpper till centralt måste vi kunna ta avslut från utsidan av straffområdet; alternativt slå inlägg och lita på att spelarna i straffområdet ska kunna vinna någon kamp, trots att de är i underlägsna till antalet. Förutsebarhet är drömmen för ett disciplinerat försvar. Samtidigt måste vi minimera de individuella försvarare-misstagen, som både i offensiven och defensiven var det som gav upphov till Cagliaris chanser.
Jag vill även passa på och säga välkommen tillbaka till Reggio Emilia, MR DiFra - all respekt och ära, Mapei är för evigt ditt hem! Cagliari ser.... tråkigt nog.... att gå mot ett tufft år, jag skulle gissa att man precis klarar sig från nedflyttning.
Vi får vänta en vecka till på säsongens första vinst! Då väntar en nykomling i Ligurien.
