En fotbollsklubb är ingen leksak som man kan kasta ifrån sig när man tröttnat på den
På mindre än ett år har Brescia Calcio gått från Europa League-dröm till Serie C-mardröm.
För 10 månader sen befann sig Brescia Calcio i toppen av Serie A, efter en strålande inledning på säsong 2010-2011. Tre raka segrar, mot bland andra Palermo och Roma, fick president Corioni att dagdrömma högt om Europa League.
Idag är Brescia degraderat till Serie B, man står utan tränare, utan sportchef (Nani har lämnat) - utan ägare (nästan).
VILJAN MINDRE ÄN NOLL
De allra flesta etablerade spelarna är på utgång, kommer att säljas till högstbjudande. 74-årige president Corioni suckar att hans vilja att gå vidare är mindre än noll, men ingen vill köpa hans klubb. Förmodligen beror det på skulderna.
Men Corioni tar sitt ansvar ändå, en fotbollsklubb är ju ingen leksak som man bara kan kasta ifrån sig när man tröttnat på den, som han själv säger.
Motvilligt får han börja bygga upp någonting som kan hålla för nästa säsong. Trots att han inte vill vara president längre, trots att han inte vill vara ensam ägare av klubben.
Men ambitionen är inte att nå uppflyttning till Serie A. Nej, för första gången någonsin är Serie A inte ett realistiskt mål för Brescia. Nu handlar det om att undvika nedflyttning till Lega Pro, eller Serie C, som är ett begripligare namn på serien under Serie B.
UNGDOMSLAG LÄGGS NER
Corioni kommer att satsa på unga spelare, från Primavera-laget. (Det yngre Beretti-laget längs ner av ekonomiska skäl.) Och så vill han förstås hitta en lämplig tränare för detta billighetsprojekt (en ung, billig, naturligtvis). Skräcken är Serie C, att Brescia ska falla fritt genom divisionerna.
Så långt får det förstås inte gå, men rädslan är verklig. Corionis affärsmässiga ambition är att behålla de unga spelarna i 3-5 år, och under denna tid betala av skulderna. Utan etablerade spelare sjunker lönekostnaderna, och en ekonomisk balans blir mer inom sikte.
SPÅR SIN EGEN DÖD
Sannolikt kommer detta att öka chanserna att någon därefter vill köpa klubben av Corioni, som inte tror sig leva längre än max 10 år till, och inom fotbollsvärlden orkar han på sin höjd 5 år till, allt enligt egen utsago.
Det är en dyster prognos från en dyster herre.
Var gick det då snett? Det är inte så intressant att gräva ner sig i det som hänt, men huvudskälet till den här eländiga situationen är förstås de sportsliga resultaten, efter den fina höstinledningen 2010.
IACHINI SAKNADE RÄVMENTALITETEN
Tränaren Iachini, som fick förtroendet efter uppflyttningen från Serie B, var nog trots allt för oerfaren i Serie A-sammanhang, han hade inte de nödvändiga rävarna bakom örat, inga ess i rockärmen, som någon som Mazzone hade kunnat kasta fram i nödsituationer.
Iachini var en bra människa, en hårt arbetande, professionell och seriös tränare, men saknade - med facit i hand - fingertoppskänslan och rutinen. Dessutom värvades det ju för dåligt, men det vill inte president Corioni kännas vid, han är i det närmaste ofelbar.
STORA MOTSTÅNDARE
På sätt och vis är det väl okej att slå ur underläge i en kommande Serie B-säsong som sannolikt är den bästa - på pappret - på år och dar:
Sampdoria, Torino, Livorno, Reggina, Bari heter Brescias främsta motståndare. Trycket ligger på dessa klubbar, om man nu vill se det positiva ur vårt perspektiv.
Samtidigt räds man - nästan mest av allt - en folktom Stadio Rigamonti, en i praktiken död arena och ett lag utan publik. För finns det något folk som kan protestera genom att utebli, då är det Brescia-invånarna. Det är de riktigt bra på. Vill de se bra fotboll behöver de ju bara ta sig till Milano - en timmes bilfärd.
