Italien - England4 - 3
Mancinis Gli Azzurri - Ett kall från ovan?
"Det är det vackraste jag sett Gli Azzurri spela - i alla fall sen 1982"
Har ringt upp min svärfar Sergio nere i Italien för att gratulera på hans 85-årsdag för ett par dagar sen och vi kommer självklart in på Mancinis mannar.
Han är lyrisk i rösten när vi kommer in på det och jag kan se hans lätt fuktiga ögon framför mig trots att mina också börjar imma igen.
Om du skulle fråga en person som varit på ett par korta resor i norditalien som fortfarande har mytbilden av en italiensk man kvar i sitt system så får du fram min svärfar.
Välklädd selfmade-man som går i kyrkan varje dag, kollar på fotboll närhelst det är på det lokala caféet, spelar Briscola (kortspel) dagligen med sina kompisar på Bocciodromo (Boulebar) efter avverkat sin pisolino (siesta) som han väl förtjänat efter att intagit den sedvanliga lunchen hans fru har gjort. En ständig rutin som bara bryts på söndagar då han tar ut mor i huset för en söndagslunch då hon skall vara ledig i alla fall en gång i veckan från husmorsbestyren.
Visst, det här kan låta raljerande men Sergio är barn av sin tid och han är en mycket älskvärd person. Det är inte så att han tycker att frun ska vara hemma och ska ta hand om hushållssysslorna utan det är bara så det blivit då han jobbat med sin familjefirma.
Pandemin ligger ständigt som ett moln över Italien och har gjort det mer eller mindre i ett och ett halvt år. Och för Sergio är det inget undantag.
Umgänget och med gubbarna har försvunnit, många av dem har rent fysiskt också försvunnit in pandemins statistikdatabas. Avsaknaden kortspelet, tugget - som hållit tankeverksamheten igång - har satt sina tydliga spår hos honom.
Demensen startade för några år sedan men har förvärrats avsevärt under det senaste året.
Frågor och berättelser sköljer fram som lätta vågor på en strand som sen åker tillbaka för att ta ny sats och ställas igen.
Men på något sett så sätter sig matcherna i skallen. Han kan missa att Italien ska spela samma kväll men han minns sen glasklart matchens händelseförlopp.
Det är som om inte minnet av bilden står utanför demensen. Att hjärna har en bildbank som har tillräckligt tjocka väggar för att klara demensens eldkastare.
— Jag är uppväxt med catenaccion. Det har präglat hela mitt fotbollsliv. Både som tränare och spelare (i det lägre divisionerna. red. anm.). Jag har aldrig upplevt spelet som tråkigt utan alltid sett det vackra i det - sätta taktiken, få alla att följa en strikt princip. Men det är något med det här landslaget som klickar på ett annat plan. Det är någon sorts religiös känsla.
Det är som ett chefen har talat till dem"
Jag drog upp att min svärfar var en karikatyr av en italienare. Det är bara på en punkt han inte är det. Han pratar verkligen inte i onödan. Svärfar - som hatar att prata i telefon - brer ut som han har delirium och börjar känna lätt oro... "religiös känsla?", "chefen?"...
— Nej, jag menar inte att det är han där uppe som säger till dem.
(Jag andas lättare)
— Mer någon ställföreträdare...
(Ängeln Gabriel ?!)
Jag börjar bli lite lätt orolig vad det här kommer leda till men säger inget utan hmmm:ar vidare på andra sidan luren.
— Jag vet, det låter osannolikt och det kanske är det men känslan är sådan. Det här nog det vackraste jag sett Italien spela, i alla fall sen 1982.
Även om svärfar svävar ut som i ett drömtöcken så är det kanske ändå en känsla som speglar förlösningen av vad det Gli Azzurri gör just nu med det italienska folket.
Det som om det där molnen som ligger över landet börjar skingras och ljuset från ovan börjar sippra igenom.
Om vi kallar det ljuset, chefen eller Gud kanske inte spelar någon roll.
Vad som är är att Gli Azzurri inte bara är Gli Azzurri. Det är större än så nu i Italien.
