Inför Sverige-Italien: EM-kvalet 1983
Dubbla segrar mot världsmästarna. Starkaste epoken utan resultat
1983 var det åter dags för Sverige och Italien att mäta sina krafter i EM-kvalet, och den här gången var mötet kryddat med många intressanta detaljer. Italien hade vunnit VM-guldet för ett knappt år sedan efter att ha besegrat bl a regerande mästarna Argentina, det sista(?) brasilianska landslaget som fortfarande "dansade" fotboll och Europamästarna Västtyskland i finalen i Madrid. Sverige hade missat två raka slutspel, men å andra sidan hade IFK Göteborg slagit världen med häpnad när man obesegrade tog hem UEFA-cupen 1982 efter en kampanj som Johan Cruyff senare skulle definiera "det bästa som hänt europeisk fotboll under 80-talet". Under våren hade de blågula (med en blåvit stomme) imponerat och bl a besegrat Holland med 3-0 på bortaplan.
Rutinerade och sluga spelare, skolade i världens hårdaste liga, mot ett lag där en enda (Ingemar Erlandsson) hade slutspelsrutin och där en taktisk strid mellan den "svengelska" skolan och förbundskaptenens mer kontinentala stil hade lett till att landets bäste spelare, Torbjörn Nilsson, numera tackade nej till landslaget: det kunde väl bara sluta på ett sätt?
Ja, det kunde det. Men faktum är att det som "Laban" Arnessons lag bjöd världsmästarna på i maj 1983 var rena överkörningen. Dino Zoff, som fått utstå en del kritik under senare tid, gjorde en av sina bästa landskamper och räddade sitt lag i de inledande minuterna på Ullevi: 40-åringen gjorde två fenomenala räddningar (17', 19') och ännu en efter halvtimmens spel. Men på den efterföljande hörnan, slagen av Tommy Holmgren, höll sig Håkan Sandberg framme och nickade bollen i nät.
Man förväntade sig en reaktion från Italien, som visste att en förlust skulle innebära att EM-chansen var i princip borta, men det enda som skedde var att några av spelarna tappade humöret totalt. Marco Tardelli fick hjärnsläpp och jämfotatämplade Robert Prytz: dessbättre träffade han hålfoten: annars kunde svenskens karriär varit över. På topp gjorde Paolo Rossi en kämpainsats, men kedjekamraten Graziani hade hamnat i en av de svackor som kantade hans annars fina karriär. Och när "Ciccio" var ur form var det stundtals svårt att skilja en dämpning från en passning eller ett skottförsök.
Matchen, som liknade ett förstärkt IFK Göteborg* mot ett Juventus utan Platini och Boniek, blev förbluffande ensidig och Thomas Ravelli, vars farfar emigrerat till Sverige från byn Mezzano nära Madonna di Campiglio, behövde aldrig ta fram storspelet. Nådastöten kom efter en knapp timmes spel, då Scirea blockerade Sandbergs skott, men IFK-centern sedan nickade fram bollen till Glenn Strömberg som utan problem satte bollen i nät.
Laguppställningar, Italien:
Laguppställningarna på Ullevi, med italienska pressens spelarbetyg:
Sverige
Thomas Ravelli (Öster) : 6
Ingemar Erlandsson (MFF – lagkapten) : 6,5
Glenn Hysén (IFK Göteborg) : 7
Sven "Dala" Dahlkvist (AIK) : 7
Stig Fredriksson (IFK Göteborg) : 6,5
Glenn Strömberg (IFK Göteborg) : 7,5
Robert Prytz (Rangers) : 7
(82' Sten-Ove "Putte" Ramberg, Hammarby)
Ulf Eriksson (Hammarby) : 6,5
Tommy Holmgren (IFK Göteborg) : 7
Håkan Sandberg (IFK Göteborg) : 6,5
(86' Björn Nilsson, MFF)
Dan Corneliusson (IFK Göteborg) : 6,5
Dino Zoff (Juventus – lagkapten) : 8
Gaetano Scirea (Juventus) : 6
Claudio Gentile (Juventus) : 7,5
Antonio Cabrini (Juventus) : 5,5
Gabriele Oriali (Inter) : 5,5
Fulvio Collovati (Inter) : 5
Marco Tardelli (Juventus) : 5
Giancarlo Antognoni (Fiorentina) : 5
Bruno Conti (Roma) : 5
Paolo Rossi (Juventus) : 6,5
(46' Giuseppe Dossena, Torino)
Francesco "Ciccio" Graziani (Fiorentina) : 4
(61' Alessandro "Spillo" Altobelli, Inter)
Förbundskapten Enzo Bearzot förklarade genast efter slutsignalen att en stor generationsväxling nu skulle genomföras med sikte på VM 1986. Och till nästa landskamp försvann mycket riktigt Dino Zoff (112 landskamper), Giancarlo Antognoni (72), Claudio Gentile och Marco Tardelli (68), Francesco Graziani (64), Gaetano Scirea (61), Fulvio Collovati (39) och Gabriele Oriali (28). De ersattes framtidsmännen Ivano Bordon, Giuseppe Bergomi, Carlo Ancelotti, Bruno Giordano, Salvatore Bagni, Pietro Vierchowod, Franco Baresi och Giovanni Galli.
* * *
Inför höstens möte hade gli Azzurri mobiliserat krafter och optimism i ett sista försök att klämma sig förbi svenskar och rumäner i tabelltoppen. Matchen placerades i Neapel, på San Paolo, landets största stadion som kan skrämma även den mest rutinerade med sin engagerade och röststarka publik. Och om inte det var nog så kunde italienarna plocka fram en galet respektingivande hemmastatistik i kvalmatcher: sedan 1934 hade de nämligen spelat 36 gånger på hemmagräs, varav 26 slutat med seger och 10 oavgjort. Inte en enda förlust, och en målskillnad på 97-12.
Spanjoren García Carrión blåste till spel inför välbesatta och larmande läktare, och det stod genast klart att Ravelli skulle få det hett om öronen den här gången. En strålande räddning av vid Bergomis friläge sedan "Dala" och Prytz missförstått varandra var ett av sammanlagt 25 ingripanden under eftermiddagen (dessutom fick Carlo Ancelotti ett mål bortdömt). Italienske 'keepern Bordon gjorde sammanlagt tio ingripanden – men fick däremellan krafsa tre bollar ur det egna nätet.
Sådan var nämligen matchen: det kraftigt föryngrade italienska laget spelade smånätt och ineffektivt, medan svenskarnas defensiva stabilitet – Ravelli och Hysén fick femmor i betyg i alla svenska tidningar – och energi och dynamism på mittfältet blev avgörande. Till det kom att italienarna var helt ovana vid zonspelet, något som Lazios stora idol Bruno Giordano erkände genast efter slutsignalen.
För Glenn Strömberg blev matchen det riktigt stora genombrottet: två av målen kom från hans fötter och italiensk press öste beröm över Benficastjärnan, som bl a fick en åtta av La Gazzetta dello Sport. Ett år senare skulle Strömberg dyka upp Atalanta – och stanna där resten av karriären. Det tredje målet gjordes av alltför tidigt bortgångne MFF:aren Thomas Sunesson, som stötte bollen i mål från ett par meter sedan klubbkamraten Ingemar Erlandsson dragit Bruno Conti(!) på högerkanten och slagit ett inlägg som Bergomi inte lyckades få bort.
EM kval 1983 Italia-Svezia 0-3
Ivano Bordon (Sampdoria)
Franco Baresi (Milan)
Giuseppe Bergomi (Inter)
Antonio Cabrini (Juventus – lagkapten)
Pietro Vierchowod (Sampdoria)
Salvatore Bagni (Inter)
Giuseppe Dossena (Torino)
Bruno Conti (Roma)
Carlo Ancelotti (Roma)
Paolo Rossi (Juventus)
Bruno Giordano (Lazio)
Sverige:
Thomas Ravelli (Öster)
Ingemar Erlandsson (MFF – lagkapten)
Glenn Hysén (PSV)
Sven "Dala" Dahlkvist (AIK)
Stig Fredriksson (IFK Göteborg)
Ulf Eriksson (Áris Thessaloniki)
Robert Prytz (Rangers)
Glenn Strömberg (Benfica)
Tommy Holmgren (IFK Göteborg)
(74' Andreas Ravelli, Öster)
Thomas Sunesson (MFF)
Dan Corneliusson (Stuttgart)
(84' Mats Jingblad, Halmstad)
Sverige gjorde ett av sina bästa landslagsår i modern tid det här året och räknades som ett av Europas tre-fyra starkaste lag. Men "Laban" Arnesson, vars melankoliska uppsyn efter segern i Neapel förundrat den italienska presskåren, fick inte jubla den här hösten heller. Rumänien, som uppträdde lika defensivt "klistrigt" som italienska lag ofta gjort på bortaplan, vann en turlig seger på Råsunda och tog sig till EM. Där man inte åstadkom någonting alls. "Labans" ord i San Paolos katakomber – "Tyvärr har vi fått ihop det här fina laget lite sent och det blir svårt för oss att ta oss till Paris. Det är synd, för jag tror aldrig att Sverige haft så många duktiga spelare samtidigt" – visade sig vara en korrekt profetia.
*) Det var andra gången genom tiderna som sex spelare från en och samma klubb deltog i en blågul tävlingsmatch: IFK Göteborgs Glenn Hysén, Stig Fredriksson, Håkan Sandberg, Dan Corneliusson, Tommy Holmgren och Glenn Strömberg. 1937 representerades AIK av lika många i VM-kvalet mot Finland (4-0): "Gurra" Sjöberg, Valter Lundgren, Gustaf "Niggern" Josefsson, Erik "Lillis" Persson, Olle Zetherlund och Axel Nilsson.
