Italien - Österrike2 - 1
Italien-Österrike 2-1: Slutspelet har gjort entré
120 minuters dramatik på Wembley spelades och Mancini och hans Gli Azzurri fick sättas på prov för första gången, på riktigt.
En match som alla trodde Italien skulle vinna med marginaler, istället blev detta en match där marginaler gjorde så att Italien inte bröts ner. Likt Julius Caesar trodde jag Mancini skulle erövra London, men till skillnad från romarna visade Gli Azzurri inte något världsherravälde. Detta var alltså första matchen utanför Rom i EM för Italien, mot ett Österrike som krigat sig genom gruppspelet och därmed trodde jag det skulle vara lite av en “walk in the park”. Så var inte fallet, Gli Azzurri öde skulle vara mer dramatiskt än så.
Första halvlek är väntad. Österrike som har en hög press och ett Italien som skapar chanser och är aggressiva. Gli Azzurri har ett par chanser att, om inte göra mål, skapa skarpa målchanser. Till mångas förvåning var det oväntat blekt Italien. Ciro Immobile yrar runt och går på skott från alla möjliga lägen, visserligen en ribbträff, men annars är det en Immobile som är svag. Berardi ser också ut som han redan sprungit 90 minuter när det har gått 20 minuter. Spinazzola tror på riktigt att han kan springa igenom en väg av motståndare och Insigne visar återigen att han inte kan nå upp till absolut världsklass.
Många trodde inför mästerskapet att Insigne skulle få sitt stora erkännande, men även att han skulle kliva fram när det verkligen gällde, i de stora matcherna när de stora spelarna ska kliva fram. Denna matchen var ett test och Insigne klarade det inte. Det kanske kommer fler chanser för honom men just idag skulle Gli Azzurri behövt honom. Italien skulle behöva en Insigne som visar lite vägen för dem unga spelarna och som visar lite attityd. När klockan började ticka mot 90 minuter såg jag en Insigne som blev allt mer osäker.
En annan sak jag har svårt att förstå är Mancinis reaktioner på matchen. Att han inte börjar ändra lite efter att Berardi för femte gången inte tajmar bollen rätt. Mancini skulle kunna ändra matchbilden redan vid 60 minuter spelade om han bara skulle bytt in Chiesa, Pessina och resten av gardet.
Man kan kritisera Mancinis taktiska matchplan eller prestationen som spelarna utförde på planen. Jag väljer det sistnämnda. Jag är säker på att Mancini visste att Österrike skulle pressa högt, men att han tänkte att det skulle lösa sig eftersom det har dem gjort innan, till exempel mot Schweiz. Men bitarna föll inte på plats idag. Verratti kändes svag rent fysiskt och på grund av det så var det mycket som fallerade. När Gli Azzurri spelade sig ur pressen använde dem sig av Verratti, eller försökte men han var inte riktigt där idag. Det var inte Verratti som jag lärde känna när jag såg förra matchen.
Barella är också viktig i uppspelsfasen, men han var inte riktigt heller på tårna stora delar av matchen. Periodvis under första halvleken var han het men efter ett par smällar var han inte sig själv igen.
Då det var ett blekt Italien är det svårt att säga vem som var bäst och det var egentligen ingen som stack ut. Men Jorginho var lugnet i laget som utan honom skulle det kunna bli minst två mål insläppta för Gli Azzurri. Bortsett från Italien så kan man inte säga annat än att Arnautovic var glödhett. Utan honom var Österrikes anfall inte mycket att se. Det är imponerande att efter en säsong i Kina och nu en avstängning på grund av ett målfirande prestera på denna nivån.
Kanske var det också detta Gli Azzurri behövde, en kalldusch som tog ner dem på jorden igen? Detta var kanske matchen som man hade väntat på. Att efter detta bakslaget kunna resa sig starkare än någonsin.
Hursomhelst så vann Gli Azzurri åttondelsfinalen mot Österrike med 2-1 efter 120 svettiga minuter. Slutspelet har satt avtryck på lag och supportrar och nu väntar en kvartsfinal mot antingen Belgien eller Portugal. Forza Azzurri!
