Italien - Spanien5 - 3
Italien-Spanien 1-1 (4-2): "It's coming home to Rome".
Vissa påstår att man vinner matcher genom att ha högt bollinnehav - isåfall är Spanien det svåraste motståndet.
Medelhavsderbyt mellan Italien och Spanien skulle komma att bli en dramatik in i det sista.
Matchen började som alltid med ett gungande Italien som sjöng Fratelli d'Italia för näst sista gången detta mästerskap. Från att domaren blåste i visselpipan var det ett Spanien, som väntat, hade bollen stora delar av semifinalen.
Frågan jag ställer mig är om det verkligen är ett vinnande koncept att slå passningar i sidled i 90 minuter. Spanien ska dock inte sågas allt för mycket för deras passiva passningsspel då de, med stor hjälp av Pedri, kunde slå allt fler passningar i djupled. Bevisligen denna turnering så har inte dominans på bollinnehav varit så bra. Spanien har bara vunnit en match på ordinarie speltid! Slutsatsen jag drar är kanske att den spelstil som Spanien spelar kanske håller på att dö ut och att fotbollen är på väg in i en ny fas när det gäller spelstilar.
För att återgå till Gli Azzurri igen så vill jag börja med att säga att Gli Azzurri kan anpassa sig till vilket motstånd som helst. Spanien satte Italien i exakt samma sits som de gjorde med Sverige i gruppspelet. Det hade lika gärna kunnat bli samma matchbild, men eftersom Gli Azzurri är så pass skickliga så klarade de det ständiga tillbackatrycket.
Om någon frågar mig hur Italien spelar så vet jag inte hur jag skulle svar. Eller, jo...kanske med att de kan spela hur som helst.
Inför matchen talades det mycket om mittfältskampen. Spanien som hade bra mycket mer boll än Italien måste nog vinna den kampen, även om Italien lyckades hålla emot bra. Med Koke, Busquets och Pedri på mittplan så var det svårt för italiens mittfältstrio. Än en gång imponeras jag av hur en så stor åldersskala kan göra en fotbollsplan så liten. Spaniens signum senaste 10-15 åren har just varit mittfältet där Xavi-Iniesta har dominerat, men nu är det andra tider och det kanske är dags att inse det nu när man har svårt att få bollen i nät.
Det var tydligt att Spinazzola var borta. Att en vänsterback kunde ha så stor påverkan på Italien hade jag svårt att tro inför mästerskapet. Emerson i all ära, men det är inte Spinazzola som springer där och överlappar längre. På grund av det tappet så fick Mancinis pojkar hita andra lösningar.
Lösningen idag hette Federico Chiesa. När han kollade över axeln och såg att Berardi var påväg in tänkte han nog att nu är det dags (som Martin Mutumba hade sagt). Då skjuter han in 1-0 till Gli Azzurri och där och då är han matchvinnare. Där och då bestämmer sig även Mancini att inte ta ut Chiesa som bara ångar på, och Luis Enrique börjar undra. En av turneringens finaste ögonblick fångas då på kamera när Chiesa och Enrique småpratar och skrattar lite med varandra.
Men Morata då. Morata ska ha sitt. En framspelning av Dani Olmo gör så att Alvaro Morata enkelt kan lägga in 1-1. Efter långa 30 minuter så väntar straffarna.
2008 slog Spanien ut Italien i EM-kvartsfinalen, ikväll kunde Italien slå ut Spanien. När Manuel Locatelli kliver fram för att slå första straffen känner jag hur det är upplagt för en kväll att komma ihåg, en klassiker som man alltid kommer återkomma till.
Straffläggningen mynnar ut i att Alvaro Morata ska lägga en straff. Om Han missar så har Italien chans att vinna. Ja, Morata ska ha sitt. Matchhjälte i ena stunden, syndabock i den andra. Tyvärr är han kanske bäst i världen på det.
Sedan är det dags för världens kanske bästa straffskytt, Jorginho. Givetvis sätter han den iskallt i högra hörnet och Gli Azzurri är i final.
Innan matchen har jag sett bilder på flaggor där det står “It´s coming home to Rome” och tänker att i år är kanske året. På söndag avgörs det vem som får pokalen, kanske kommer den till Rom. Forza Italia!
