Spelarkrönika av Dennis Jonsson del 2
Läs del två av Dennis krönika här.
>> Läs Del 1
Berätta om dagen då ni mötte AIK, allt från sista träningen till matchen blåstes av (även hur det var att komma in i truppen i ett så pressat läge o.s.v.).
På kvällen samlade jag och Robban ihop vårt CM-gäng (Championship Manager). Gänget bestod av Robban [Karlsson], Shoan [Panahi], Adam [Wessman] och jag. Istället för att spela kort om pengar spelade vi CM om pengar. Och den kvällen blev hyfsad. Tror att vi spelade till 01:30 ungefär. Inte bra alls, men tiden går så jäkla fort när man spelar. Då började dagen då en av mina drömmar gick i uppfyllelse.
Vi gick väl upp vid 11-snåret ungefär men pigga var vi allt. I alla fall vid den sista träningen. Jag hade precis bytt om för att köra den lätta träningen, och när jag kommer till planen ser jag att Roger [Gustafsson] pratar med Axel. Då tog jag för givet att han skulle få spela och jag får i alla fall gå ut och värma upp på Gamla Ullevi, vilket jag var riktigt glad över. Sedan ropade Roger på mig och då säger han bara att - ”Du spelar från start” och då fick jag en riktigt stor chock alltså, jag blev helt enkelt förlamad och allt jag fick fram var ”VA!!”. ”Om du vill?” säger Roger då. ”Klart att jag vill!” svarade jag. Han sa att spelarna hade förtroende för mig och det var väldigt viktigt för mig att de sa det.
Den började träningen med lite kvadrat och sedan skulle de som startade köra fasta situationer med Jonas [Olsson]. Redan då var jag ett nervvrak men det gick bra ändå. Sedan var det dusch, genomgång och avresa mot Gamla. När vi kom dit och gick igenom spelaringången hör jag folk som fixar planen säga - ”Vem fan är det?”. Då tänkte man ju bara att jag ska fan visa dom det.
Sedan i omklädningsrummet var det väldigt taggat måste jag säga. Alla stöttade varandra från det att vi kom till omklädningsrummet tills att slutsignalen gick. Ett jävla ”go” var det med andra ord. Sedan var det uppvärmning och det kändes rätt avslappnat då. Själv så rös jag när vi joggade mot klacken när vi värmde upp. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var på plan och inte i klacken och det var lite annorlunda. Precis innan vi skulle gå in efter skotten så kom Roger fram till mig och sa - ”Du har inga som helst förväntningar på dig, utan gå in och gör ditt bästa så får vi se hur långt det räcker”. Det var väldigt skönt att höra det.
Sedan var det bara in och sätta på sig sin första allsvenska favorittröja. Sedan var det en snabb och rejäl peptalk och nu kände jag att pulsen började slå på allvar, men den känslan var riktigt härlig. När man står i spelaringången hör man när Blåvittlåten går igång och publiken klappar i takt samtidigt som vi är på väg in på plan. Oj oj oj, vilken känsla, jag har nog aldrig ryst så mycket i hela mitt liv. Sedan så är det presentation i högtalaren och efter Sebastian Johansson hör man mitt namn och nummer och det var en speciell känsla.
Efter det kom AIK-spelarna i rad och önskade lycka till. Då ser jag två spelare som ler hånfullt åt mig när vi skakar hand. Dessa två var Andreas Andersson och Daniel Hoch. Det var då det började koka i mig, jag klarar verkligen inte av sådana hånfulla attityder. Och så samlades vi i laget i ”ringen” för den sista peppningen. Några sekunder efter det blåstes matchen igång och nervositeten släppte lite mer. Första gången jag fick bollen så skulle jag slå en krossboll mot yttermittfältaren och den blev minst sagt misslyckad och man hör publiken skrika NEJ! Men kort efter det hade jag en löpduell med Andreas Andersson och jag nicka hem till Bengan och då klappade publiken igen och det var ju tur det.
Sex minuter in i matchen fick vi en frispark som Sankan [Sandklef] slog. Jag hade ingen som helst markering på mig och då ser jag att bollen närmar sig mig, och det gjorde den sannerligen. Men den bollen nickade jag bort till Heden kändes det som. Just då grämde jag mig inte så mycket åt missen för jag var alldeles för nervös för det.
Sedan i 12:e minuten hände det som jag drömt om sedan jag var 4-5 år. Vi får en hörna, som Sankan slår och Kabba rusar mot första stolpen samtidigt som jag gör en rörelse mot bortre stolpen. Då skarvar Kabba bollen bakåt och nu är bollen på väg mot mig igen och nu hinner jag inte tänka utan jag nickar bollen så hårt jag kan och ser den segla i ultrarapid mot mål. Bollen går fortfarande mot mål men den närmar sig Rubarth som står vid stolpen. Men han hinner inte reagera och bollen går i mål. Då släppte allt bara, jag visste inte vart jag skulle ta vägen så det blev en våldsam kullerbytta istället, det var ju tur att jag inte skadade mig där. Man hör ingenting som händer, man bara är så jäkla glad. Det värsta var att matchen knappt hade börjat och jag var tvungen att sluta tänka på det men det var inte lätt alls.
En situation jag kommer ihåg väldigt bra var efter en hörna som vi hade. En misslyckad sådan också och bollen går till Andreas Andersson och jag börjar löpa efter honom och jag kom faktiskt ikapp honom men då blev jag så chockad att jag gjorde en glidtackling som var helt misslyckad. Den situationen har satt spår i huvudet på mig. Och så finns det en till, det var när det kom en höjdboll mot mig och Andreas Andersson i vårt straffområde och jag halkar och fäller honom samtidigt. Då trodde jag att det skulle bli straff, men ”Cliff” klarade sig undan det.
I pausvilan ville ComHem och Fotbollskväll ha en intervju med mig men Jonas Olsson sa nej till dem vilket jag tror var bra med tanke på att jag kanske skulle ha tappat fokus på matchen. I omklädningsrummet fortsatte den grymma tändningen och koncentrationen att vi bara skulle vinna den här matchen. Det kändes hur bra som helst inför andra halvlek, all nervositet hade nästan släppt nu. Sedan var det bara att köra de sista 45 minuterna. Andra halvlek var igång och det började rätt lugnt från båda håll tyckte jag.
Sedan byttes Håkan ut rätt tidigt och det kändes lite tungt med tanke på att han hade varit så bra i matchen. Några minuter efter det så får vi en frispark cirka 15 meter utanför straffområdet. Sankan slår den mot Erling som nickar ner till Jonas [Henriksson] som tar emot, vänder upp och trycker på för kung och fosterland rätt upp i nättaket. Å jäklar så skönt det var. Sedan efter det hade vi en sista chans att avgöra när Rosen skottfintade sig fri och lade en tåpaj som målvakten tyvärr räddade. Efter det så var vi tillbakapressade sista halvan av andra halvlek men vi klarade det. Jag tittade på klockan hela tiden de sista fem minuterna och då var jag så lättad och obeskrivligt glad. Kunde fortfarande inte fatta att det var sant men det var det och att det var AIK vi vann över gör mig ännu gladare!
>> Läs fortsättningen i Del 3