Koka soppa på en spik
Om att skapa något med små medel, till skillnad från klubbar som PSG, som inte bara ägnar sig åt ekonomisk dopning, utan också ett djupt oetiskt slöseri.
Att "koka soppa på en spik", men ändå få till en smakrik och näringsrik soppa. Det vill säga: att kunna skapa något med små medel - det är motsatsen till det Paris SG och Man City sysslar med, som kokar sina soppor med världens dyraste ingredienser.
Koka soppa på spik är den enda möjliga vägen för de allra flesta fotbollsklubbar idag. Bland dem Brescia Calcio. Men är det inte det som utgör tjusningen också?
Vill vi ha allt serverat på silverfat? Vill man vara en klubb som köper ligatiteln? Ekonomisk dopning, vill vi vinna på det sättet?
Under VM 1994 i USA läste Sveriges förbundskapten Tommy Svensson en dikt för spelarna, skriven av Karin Boye (den användes sen i SVT:s VM-krönika), med välkända rader som:
"... Den bästa dagen är en dag av törst
[...]
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."
Att få sitt mål serverat, att starta med ett ekonomiskt försprång framför alla andra, ett försprång så gigantiskt att det knappt går att beskriva i ord och siffror - är det fair play, är det roligt?
Brescia måste - som så många andra riktiga fotbollsklubbar - trolla med knäna för att lyckas, för att nå målet.
På SVT:s text-tv kan man just nu läsa om två klubbar med akuta ekonomiska problem: Portsmouth i England med skulder på 650 miljoner kr, som kan innebära att klubben läggs ner om två veckor. Och spanska Malaga, som riskerar att stängas av från Champions League och tvångsnedflyttas till andra divisionen, av samma anledning.
I Skottland har Glasgow skickats ner till tredje divisionen.
FRANSK REVOLUTION?
I ett sånt här läge är det helt åt helvete att bete sig som PSG och andra klubbar gör. Det är som när det franska folket under franska revolutionen krävde bröd utanför drottning Marie Antoinettes slott, och hon gick ut på balkongen och svarade: "Om folket inte har bröd, varför äter de inte bakelser istället?".
Tre miljarder människor i världen måste leva på mindre än 2 dollar om dagen. 20 000 barn dör av hunger varje dag. Samtidigt tjänar Zlatan 330 000 kr om dagen. Det säger sig självt att det är en synd, som ingen godhjärtad människa skulle kunna ställa upp på.
I Brescia har man i princip inga pengar att leka med. Klubbägare Corioni har i alla fall passion, men frågan är hur stort hans kunnande är.
Men det kanske inte spelar så stor roll, om ryktet som säger att Brescia fortfarande har hundratals miljoner kr i skulder stämmer. Då är det enda kunnande som behövs insikten om att klubben inte kan spendera utan att först sälja. Och försäljningarna måste förstås vara mer värda än eventuella nyförvärv.
MER GIRIGHET
På tal om arroganta girigbukar så är väl i princip varje spelaragent den typen av människa, inte minst El Kaddouris. Den unge belg-marockanen, som nu ska spela i OS, avböjde tillsammans med sin agent Parmas smickrande höga bud, då El Kaddouri endast ville till Juventus eller Milan.
Men Brescia-president Corioni har nu förklarat att varken Juve eller Milan vill ha El Kaddouri, att det inte kommit några bud. Slyngeln och dennes agent har satt sig själva - och Brescia - rejält i klistret på grund av denna girighet och arrogans.
Brescia måste få El Kaddouri såld om de ska kunna behålla Caracciolo - och som jag ser det är behållandet av Caracciolo den absoluta viktigaste sak i världen för Brescia. Där står eller faller vår säsong.
Det som känns lite betryggande är att det är Brescias huvudsponser Banco di Brescia, den stora banken i staden, som är långivare till klubben. Deras logotype pryder matchtröjorna år efter år, och de gör en viktig insats för Brescia (staden och laget).
Om vi ska säga några ord om statusen i spelartruppen så har svenske Mitrovic debuterat för Brescia i en träningsmatch, gjort mål och kommit in i miljön ordentligt. Här i orange träningsoutfit:
Annars är det Picci - nyförvärv från Serie D - som övertygat mest. Framför allt är det hans Pippo Inzaghi-personlighet som uppskattas, den här desperata mållängtan och euforiska målglädjen. Roligt och viktigt med en sån karaktär i laget, så klart.
Hunger är ju kanske det viktigaste för att vinna matcher - "den bästa dagen är en dag av törst", för att återvända till Karin Boyes dikt.
Om jag ska spekulera i hur spelarmarknaden kommer att gestala sig för Brescia de närmsta veckorna så tror jag att grek-albanen Kone lämnar, då han inte har hjärtat här. Han vill inte stanna, och då ska han inte stanna.
Han kan dessutom inbringa lite välbehövliga pengar. Lika bra att sälja honom rakt av, då han saknar klubbkänsla.
Däremot tror jag faktiskt att Caracciolo kan bli kvar. För några veckor sen var det mer troligt att han skulle lämna, kanske 60-40 i procent räknat. Nu skulle jag säga att det svängt, att det är 60% säkert att han stannar.
Dels för att Caracciolo på lagets presentation/presskonferens återigen erbjöd sig att sänka sin lön (och fick applåder från åhörarna), dels för att han visat sån bra inställning under träningslägret, dels för att officiella Brescia-hemsidan rapporterade om Caracciolos uttalanden (om man skulle vilja sälja Caracciolo till varje pris borde man inte gått ut med att Caracciolo älskar klubben och vill stanna här för evigt).
SOM EN SON
Och dessutom ser president Corioni den långe "hägern" som sin egen son, även om Corioni är hård i tonen emellanåt.
Vad mer kan en president begära av en spelare i dagens pengastyrda fotboll, än att spelaren går med på att sänka sin lön betydligt, för att få spela i den tröja han värdesätter allra mest, för den klubb han genuint brinner för? Det är såna spelare som lockar de riktiga fansen till stadion.
