Krönika: Maradonas Gud är juventino
"Om ni söker tjuvar så får ni gå åt det hållet" Hellas tränare Osvaldo Bagnoli skriker och gestikulerar demonstrativt bort mot Juventus omklädningsrum när poliskommissarien kommer och undrar vad som pågår .
I frustrationen efter förlusten mot den gamla damen hade nämligen glaset i dörren till omklädningsrummet blivit inslaget och splitter hade kommit på journalisterna som stod utanför.
Bitterheten och ilskan hos tränaren i Verona var inte bara taget ur luften.
En fransman hade stått i vägen för att Hellas skulle kunna ha chans att gå vidare. Men den här gången var det inte Europas bästa spelare, Michel Platini, som var "man of the match" i den här Europacuprundan.
Men innan vi går händelserna i förväg så backar vi två veckor.
Europacupmästarna Juventus och de italienska mästarna Hellas Verona hade lottats mot varandra i åttondelen av Europacupen. Det låter närmare målet av finalen än det är för i realiteten är det bara andra omgången av cupspelet. Det var då man bara behövde möta fyra olika lag för att sen spela eventuell final, inte mycket extratid avsattes för europaspelet.
Hellas hade vunnit första omgången mot grekiska PAOK Saloniki och Juventus hade värmt upp med La Jeunesse d´Esch från Luxemburg.
Eftersom det var en gång för länge sen då turneringen hette Europacupen för mästarlag så var det just bara mästarlag från respektive nation så var med, plus vinnaren av turneringen året innan. Med tanke på det behövde man inte vänta till ev. kvartsfinal innan de egna ländernas lag fick mötas utan det kunde ske, som nu, redan vid andra omgången.
Gialloblú fick "nöjet" att börja hemma och inför ett fullsatt Bentegodi dominerade Hellas händelserna totalt. Problemet var att både ribba, stolpe och Tacconi var i vägen för att värdarna skullekunna bygga upp en bra grund att stå på inför den avgörande matchen i Torino.
Besvikna Butei fick lämna stadion i vetskapen om att returen skulle bli oerhört tuff och jävligt - det visste inte bara hur helvetiskt.
Inte fick de heller tillfälle att se matchen då Juventus hade blivit dömt att spela utan publik i de två första omgångarna av Europacupen. Det på grund av den tragiska händelsen under finalen på Heyselstadion i Bryssel säsongen innan då 39 juventino fick sätta livet till efter att Liverpoolsupportrar pressat dem mot utgångar och staket och vållat panik.
Matchen skulle alltså spelas helt utan publik så spelarna och domarnas defilering applåderades bara av en skara på c:a två hundra man som bestod av ackrediterade journalister och funktionärer.
Eller, som domare Robert Wurtz beskrev känslan på stadion: "Det var, ursäkta uttrycket, som att man kunde höra ljudet av döden"
Som matchen gestaltades sig för honom så var det mest positiva han kände efter matchen.
Det syntes tydligt att den extra känslan av att ha publik saknades i matchen. Endorfinkicken som det skapar hos spelarna är inte där och de trygga, rutinerade Juventus syntes klara sig bäst utan åskådare.
Hade det spelat inför publik hade Hellas fått ett otroligt stöd av sitt följe och nu visade sig att straffet den gamla damen fick att spela inför tomma läktare egentligen drabbade deras motståndare mer än de själva.
Inte mycket händer egentligen förrän dryga kvarten in i matchen då Mauro i hemmalaget slår en boll in till Aldo Serena men han får inte tag i den utan den går vidare ner och tar på Briegels höft och arm och Giuluiani kan plocka upp den.
Juventusspelarna börjar gestikulera att det är straff och domare Wurtz, som står kanske 25 meter ifrån i skymd sikt tvekar inte utan pekar direkt mot niometerspunkten.
Briegel är upprörd men resten av spelarna är mer lugna. Det var omöjligt för dem att veta om de tog på armen eller inte, så också för domaren.
Platini gjorde inga misstag utan gav Juventus den nödvändiga ledningen.
Hellas började nu trycka på lite men hade svårt att komma till farligheter. Närmast var Elkjaer i den sista matchminuten av första halvlek då han fick tag i bollen i en tilltrasslad situation där Juventusförsvaret inte kunde få bort bollen.
Tacconi var dock snabbt ute och blockerade och tar med sig Elkjaer som faller och vill ha straff.
Domare Wurtz vinkar dock avvärjande och situationen är tveksam - sett objektivt.
Andra halvlek börjar lite liknande som första slutar. Hellas trycker på och Juve försöker kontra.
Med bara någon minut in i andra får Hellas frispark.
Di Gennaro drar iväg en klassisk åttiotals-lyrboll in i straffområdet där Fontolan hos Verona går in i en nickduell med vår vän Serena.
Eller snarar, Serena hoppar upp och slår bort bollen med knytnäven, utan intention att nicka.
Alla väntar på avblåsningen , och den kommer efter några sekunder. Men domaren signalerar frispark för Juventus. Fontolan har gått för hårt in i närkampen med Serena.
I stort sett alla Hellasspelare attackerar domaren nu och påpekar handsen, vilket är helt meningslöst, för den har herr Wurtz troligen sett. Ingen verkar undra var han fick ojustheten ifrån.
Chocken över domslutet ligger kvar och Hellas spelare har helt tappat fokus.
Redan i anfallet efter på den frispark som hemmalaget fick avgör hemmalaget genom, ännu en gång, Mauro slår ett inlägg där Hellas målvakt kommer fel och Serena, av alla spelare, avgör matchen med att nicka in 2-0.
Även om det återstår drygt en halvtimma av matchen så har luften gått ur gästerna. Visst, de jagar och försöker men gnistan är förkolnad.
En frustrerad Elkjaer älgar fram till domaren efter matchen och gestikulerar med att luftskriva i sin ena hand för att insinuera att han var betalt för att döma för Juventus. Domare Wurtz gör inte en min utan småspringer mot ingången. Några hinner tacka han för matchen innan han når omkädningsrummet. Ingen av dem bär en Hellaströja.
Mister Bagnoli vägrade infinna sig på presskonferensen efter matchen.
"Jag vill inte prata om det, varken idag eller imorgon. Vi har blivit dragna till botten, varför fortsätta lidandet på en pressträff?"
Briegel var själv ofröstående till straffen han fick på sig:
"Den tog på arm och höft men det var ju knappt styrfart. Otroligt hårt dömt för en händelse som inte var medveten."
Nando Chiampan - presidenten i Verona - fick gå in och ligna spelarna i omkädningsrummet efter berserken.
"Spelarna känner sig svikna och lurade. Det hela är omoraliskt. Vi får se om vi skickar in en anmäla om det till UEFA. Inte för att det något men för att stautera exempel."
Elkjaer, halsande på en öl i omklädningsrummet efter matchen:
"En hel värd såg Serena boxa bort bollen. Du frågar varför domaren dömde som han gjorde? Uppenbart för att det är ....Juventus"
Ni som minns Maradonas mål mot England i VM 1986 - nej, inte solorushen utan det andra - vet nu var han fått sin inspiration ifrån. Det var med andra ord så långt ifrån Gud man kan komma.
Men nu är det ändå en stor skillnad här.
Maradona kom undan med sin, det gjorde inte Serena. För den existerar egentligen inte då domaren blåst av för en situation innan.
Det var som Platini påpekade efter matchen. Serena boxade bollen men domaren hade hitta ruff från Fontolan i momentet som föranledde handsen.
Trots att det nu gått trettio år så lever det fortfarande kvar i Hellassupporters minne att Wurtz missade handsen på Serena.
Även bland spelarna. Elkjaer tog upp det för fem år sedan över att fransmannen inte såg det.
Wurtz själv vägrade kommentera händelserna efter matchen: "Jag har rätt eller fel under matchen. Inte efteråt , eller på TV".
Han hade verkligen rätt i sak men arrogansen i det gav bara än mer bränsle åt de felfördelade.
Även om han än idag inte sagt ett pip om det så såg mannen från Alsace med största sannolikhet att Serena tog med handen. Frågan är bara var han hittade foulen som Fontolan gjorde på Serena.
Robert Wurtz var långt ifrån någon duvvunge i sammanhanget: Fem gånger utsedd till Frankrikes bästa domare, en EC final (Liverpool-BMB 1977) och VM 1978 (bl.a. Arg-Peru 6-0).
Om man spekulerar i det utan att vara konspiratorisk så kan det vara så enkelt att han helt enkelt såg juventusspelaren få den på handen och antog helt instinktivt att det måste bero på att han blev knuffad. Händelsen var utanför de gängse normerna. Som Schumacher vs Battiston i VM 82 eller sen senare Maradona hands i VM 86.
Att han sen får se Serena sätta 2-0 på anfallet efteråt gör det hela än mer surrealistiskt.
Nu, så här på dagen för 30 år efter matchen, trodde jag faktiskt att aldrig skulle säga det, men ... stackars Robert Wurtz.
(källor: LÁrena, La Repubblica, TeleArena, Wikipedia, Le Monde)
