Krönika: Tjuren Ferdinand

Krönika: Tjuren Ferdinand

Dagens Torino ser allt ut mer som den klassiska tecknade tjuren vid namn Ferdinand. En tjur som hellre sitter i skuggan under en korkek och luktar på blommorna än stångas med det andra tjurarna. En tjur som inte vill vara med.

Torino är på väg att skriva historia. Tjuren springer långsamt fram mot den sämsta säsongen någonsin i klubbens historia. En historia som annars är fantastisk. Efter lördagens förlust borta mot Frosinone - den fjärde raka förlusten och den trettonde för säsongen - känns det nu som tjuren inte vill vara med. Han sitter hellre i skuggan under korkeken och luktar på blommorna.    

Det flesta känner till den gamla barnboken, numera svenska julklassikern, om tjuren Ferdinand. Ni vet, en gång för länge sedan i det soliga Spanien. Där fanns det en liten tjur som hette Ferdinand. Medans alla andra tjurar sprang runt och hoppade och stångades satt Ferdinand på sitt egna favoritställe under en korkek. Där satt han lugnt och stilla i skuggan hela dagarna och luktade på blommorna.    

Likt den tecknade tjuren tar inte Torino kampen. Och tar man i kampen förlorar man. Men det som är anmärkningsvärt och väldigt bekymmersamt med alla förluster är sättet Torino väljer att förlorar på. Ja, jag skriver väljer. För enligt mig finns det flera sätt att välja hur du ska förlora. Och ska Torino förlora vill jag banne mig se ett lag som förlorar tillsammans efter en stenhårdkamp och där alla krigar för varandra, klubben och supportrarna men framförallt för stoltheten.

För tjuren Ferdinand har kvar sin stolthet, trots att han är annorlunda. För annorlunda är bra. Ferdinand är lycklig under sin korkek och vad mer kan man kräva. Däremot är de få som är lyckliga om man har något att göra med klubben Torino. Vare sig man är spelare eller supporter. Idag ser vi inte ett kämpande och krigande lag som förlorar. Istället är det elva spelare utan stolthet som förlorar. Det gestikuleras, grimaserar och klagas så fort det blåser snålt. Det saknas verkligen karaktär och grinta i dagens Toro.

Vems fel är det då? En dag i historien om tjuren Ferdinand kommer det fem män i lustiga hattar för att välja ut den största, snabbaste och tuffaste tjuren som ska få vara med i tjurfäktningen i Madrid. Dessa herrar i lustiga hattar skulle i dagens Torino kunna vara: President Urbano Cairo, vice president Giuseppe Cairo, sportchef Petrachi, tränare nummer ett Franco Lerda och tränare nummer två Giuseppe Papadopulo.


Cairo x2, Petrachi, Lerda och Papadopulo.

Helt plötsligt satte sig tjuren Ferdinand sig rakt på en humla! Ferdinand började hoppa om kring fnysande och frustande som han vore tokig. De fem herrarna såg på honom och skrek av glädje: Bravo! Excelente! Magnifico! Espelendido! Honom ska vi ha! En grym felscouting som kommer visa sig vara kostsam. Och när Ferdinand kommit till stan, är det likt en matchdag i Turin, flaggorna vajade och orkestrarna spelade. Förväntningarna var skyhöga.

Men ack så besvikna alla blev. Ferdinand ville inte stångas han ville bara lukta på blombuketten som var ute på arenan. Argast av dem alla var matadoren som inte kunde tända till tjuren. Och en dag som denna tror jag det flesta Torosupportrar känner sig som matadoren i historien om tjuren Ferdinand. Oavsätt supportrarnas stöd och sång som de alltid kommer att bidra med så verkar han aldrig vilja stångas.

August Hjalmarsson2011-03-20 23:15:00
Author

Fler artiklar om Torino