Milan-Genoa 1-0: En gnista tändes men brann ut för tidigt
Efter 15 års frånvaro fick Genoas supportrar åter tillträde till San Siro. Där bjöds de på en match som började positivt för Genoas del men sedan tog Milan över kommandot.
Efter det mindre genomtänkta försöket i våras med att släppa in Milans fans till Luigi Ferraris (vilket, som någon kanske minns, slutade med att hela stadion stängdes av för publik) har man inför denna säsong bestämt sig för att prova på nytt. Det innebar att för första gången på 15 år reste ungefär 2000 rödblå supportrar till Milano för att följa matchen mot Milan på plats på San Siro. Enligt de första rapporterna från matchen ska Genoasupportrarnas återkomst till Milano har förlöpt lugnt, vilket lovar gott för framtiden.
Matchen hade överlag ganska dålig publikuppslutning, beroende på dålig matchtid (Italien har fortfarande inte vant sig vid fotbollsmatcher på sen lördagseftermiddag), modeveckan i Milano, bra sensommarväder och vad det allt mest kan ha varit i övrigt.
De som tagit sig till arenan fick se följande två lag:
Hemmalaget Milan: Abbiati, Abate, Nesta, Thiago Silva, Antonini, Gattuso, Pirlo, Boateng, Robinho, Ibrahimovic, Ronaldinho
Gästande Genoa: Eduardo, Chico, Ranocchia, Dainelli, Criscito, Rafinha, Kharja, Veloso, Palacio, Toni, Mesto
Matchens domare var Valeri.
Noteras kan att i båda lagen finns det spelare som inte alltför länge sedan spelade i motståndarlagets tröja.
Första halvlek inleddes i snabbt tempo och inledningsvis var det mycket Milan men Genoa jobbade sig in i matchen. De radiokommentatorer som förmedlade matchen i mina hörlurar gjorde många jämförelser mellan Zlatan och Toni, kanske på grund av Gasperinis uttalanden i pressen om spelarnas betydelse för sina respektive lag. Inledningsvis var skillnaden mellan dem framförallt att Zlatan hade med sig mer folk och hittade lagkamrater att spela boll till medan Toni tyvärr ofta var ganska ensam. Gasperini manade honom att skapa ytor för de andra, men det är svårt att skapa ytor för spelare som inte visar sig.
Nåväl, efter en inledande del av matchen, där båda lagen sprang mycket och pressade hårt men inte mycket konkret skapades, började matchbilden så småningom ändras. Framförallt Gattuso blev allt farligare, Ranocchia ska ha beröm för att han lyckades hålla koll på honom i den här delen av matchen. Det skulle dock dröja ända till slutminuterna av halvleken innan det hettade till på allvar, men då blev det desto mer fartfyllt. Först Genoa: Framför Milans mål fick Palacio en passning av Veloso som han sköt via Abbiatis hand till stolpen och ut. Strax därefter svarade Milan: Ronaldinho spelade Zlatan framför Genoas mål, men här var Dainelli med och kontrollerade läget bra. Mera Milan skulle följa, när Chico gjorde ett allvarligt misstag framför det egna målet när han inte hade koll på att Boateng också var där. Tur att Edoardo i målet var vaken. Chico tog dock igen skadan i momentet efteråt när han säkert nickade en boll mot Milanmålet där Abbiati tvingades till en smärre mirakelräddning för att styra undan bollen. Nog med spänning för en halvlek, matchen blåstes av till paus med resultatet kvar på 0-0. Ur rödblå synvinkel var känslan efter första halvan av matchen positiv.
Så över till andra halvlek där samma lag som tidigare fortsatte matchen. Efter lite inledningsjogging och ett skott av Palacio som smet utanför Abbiatis målstolpe, överraskade Zlatan Genoas försvar för första gången under matchen. Andra halvlek var fyra minuter gammal när Zlatan skrev om siffrorna till 1-0. Milan hade sedan kontroll över spelet även om Genoa inte sjönk ihop efter målet på samma sätt som man gjort i de senaste matcherna, utan fortsatte att spela även om en viss splittring bland de rödblå spelarna började framträda. Gasperini provade med att ta ut Chico och skicka in Sculli istället medan Criscito fick backa hemåt för att förstärka försvaret. Strax därpå var Ronaldinho nära att dubbla Milans målskörd men sköt över. Genoa började här tappa allt mer fart, framförallt på mittfältet. Gasperini försökte skicka in lite nya krafter genom att plocka ut Veloso och sätta in Milanetto. Förutom att ett par piggare fötter kom in på planen, ändrades inte mycket i Genoas spel, spelarna var redan alldeles för trötta. I slutskedet av matchen var det mycket Milan igen framför Genoas mål, först spel från Robinho till Seedorf som sköt ett skott som Criscito räddade vid mållinjen. Fler försök av Milan följde men resultatet stod sig. Palacio fick sedan gå ut utan någon som helst energi kvar, han ersattes av Rudolf. Om slutminuterna av matchen är det inte så mycket att orda, Sculli drog på sig en varning och missar därmed nästa match. Dessutom var Milan nära mål igen i sista ordinarie spelminut men Flaminis dåliga avslut räddade Genoa från fler baklängesmål. Tre minuter tilläggstid lades på men det bjöd inte på särskilt mycket av intresse, Zlatan fick förvisso med sig en frispark i farligt läge men den resulterade inte i något mera. Matchen slutade alltså med seger för Milan med 1-0.
Helt klart godkänd insats av Genoa i första halvlek och positivt att laget fortsatte att kämpa efter Zlatans mål i andra. Sett över hela matchen känns resultatet okej, med tanke på Milans många chanser i andra halvlek hade det kunnat se mycket värre ut. Fortfarande saknas dock det där lilla extra i Genoas spel, det där som avgör matcher. Jag tror att det finns där, men börjar det inte vara dags att plocka fram det snart? Annars kommer jag att börja förespråka att ordinarie matchtid för en fotbollsmatch kortas ner med hälften...
