Officiellt: Delneri sparkas efter två matcher
Det är stökigt i Brescia.
Det är alltid intressant att vara Brescia-supporter. Hur jävligt det än går resultatmässigt måste man erkänna att man sällan har tråkigt i alla fall.
Men visst mådde man pyton efter söndagens 3-0-förlust borta mot Cittadella i Serie B:s andra omgång. Den här säsongen ska ju bli ett snabbt återtåg till högsta divisionen, efter den smärtsamma degraderingen för två månader sen.
President Cellino försäkrade - eller hotade med - att inte släppa enda spelare efter nedflyttningen, förutom Tonali (som han lovat att skicka iväg till dennes favoritklubb Milan). Cellinos uttalande var ett skarpt hot mot de spelare som trodde att de kunde överge det sjunkande skeppet och söka lyckan där gräset är grönare.
Men icke. Hellre får de sitta fängslade av sina kontrakt på läktaren denna säsong, Cellino viker sig inte, ingen ska tro att de kan sätta sig upp mot honom.
NYCKFULL DIKTATOR
Han är en nyckfull diktator som kan göra precis vad som helst när som helst och hur som helst. Ingen går säker, och många frågar sig varför tränare (eller sportchefer för den delen) överhuvudtaget ens tänker tanken att söka sig till den klubb där Cellino huserar för tillfället.
Han innehar ju världsrekordet i att sparka folk, och de coacher, managers och värvningsansvariga (på papperet ansvariga) som trots allt vill ge det hela ett försök, kommer att märka tämligen omgående att i praktiken är det ändå Cellino som sköter allt efter egen pipa.
Denne excentriske klubbägare, tillika storrökande corona-överlevare/rockgitarrist, drivs av ett stort mått skrock och ett mycket hett temperament, en intressant kombination.
Om jag räknar rätt är detta det elfte tränarbytet för Cellino i Brescia, sen han tog över sommaren 2017. För nu har det alltså hänt igen. 70-årige Chievo-ikonen Luigi Delneri får lämna med omedelbar verkan, beskedet kom denna kväll (tisdag). 1-1 i premiären hemma mot Ascoli och nämnda tragiska magplask i söndags var allt han mäktade med vid rodret.
Vissa tycker naturligtvis att Delneri har fått för kort tid på sig. Två matcher är nästan ett rekord det också, även om det har hänt att tränare sparkats innan de ens fått göra debut eller efter blott en match, men de exemplen hör ju till ovanligheterna. På våra nordiska breddgrader händer det i princip aldrig. I mer hetlevrade länder inträffar det ibland. Det hände faktiskt Delneri i Porto 2004, där han fick kicken innan han ens fått ansvara för en riktig tävlingsmatch med laget.
RÄTT BESLUT ATT SPARKA NU
Personligen anser jag dock att Delneri har fått sin chans - två chanser - här i Brescia. 1-1 mot Ascoli på Stadio Rigamonti lämnade en eftersmak av förundran, en besvikelse svår att dölja för sig själv, även om man kunde intala sig att även den gyllene säsongen 2018-2019 (som slutade med att Brescia blev Serie B-mästare) inleddes knackigt på exakt samma sätt som nu sker. Men 3-0-nederlag mot ett anonymt gäng som Cittadella, det var faktiskt för mycket.
Jag har sällan känt mig så modlös efter en förlust. Då som nu gjorde Cellino slag i saken: Tränarbyte illa kvickt.
Det saknades så oroväckande mycket i Brescia i den senaste matchen, framför allt anfallsspelare. Delneris taktiska misstag var bara ett problem i högen. Anfallsbiten har man ännu inte riktigt löst, och nu är ju transferfönstret stängt. Men strax innan Delneris avgång meddelades att klubben köpt in den isländske forwarden Fridjonsson från norska Ålesund.
Cellino gillar uppenbarligen nordeuropéer, nu har vi två finländska spelare och två isländska i laget. Dessutom ett par nya polacker och en holländare som alla tre tillsammans kanske kan ersätta Tonali på mittfältet.
DIEGO LOPEZ IGEN
Vem tar då över detta plötsligt krisande Brescia, som i den tredje omgången tar emot den förmodade topprivalen Lecce (som idag tränas av mister Corini, mannen som förde oss till Serie A förra våren)? Jo, det blir Cellinos alldeles specielle hantlangare, som alltid ställer upp och gör som presidenten säger: Diego Lopez från Uruguay, som knappt hunnit komma hem till Sydamerika - nyss sparkad från Brescia-bänken av Cellino i och med uttåget ur Serie A i augusti).
Diego Lopez återanställs alltså, inget ovanligt agerande när det gäller Cellino. Den stora fördelen med att ha Lopez på tränarbänken är förstås att nu kan Cellino återigen bestämma allt själv, och möjligtvis straffa de spelare som egentligen vill(e) lämna Brescia. Straffa dem genom att sätta dem i frysboxen. Jag vet inte om det är rätt medicin. Är de inte motiverade ska de ju inte spela, men hade det då inte varit mycket smartare att sälja dem för några veckor sen och köpa nya spelare?
Vi har det tunt i offensiv väg, jag förstår inte hur vi ska kunna gå runt på tre anfallare hela säsongen (om Torregrossa, exempelvis, placeras på läktaren av disciplinära skäl). Donnarumma är usel i spelet, särskilt utanför straffområdet, Ayé har haft det alldeles för svårt ända sen han kom hit förra sommaren, han borde släppas iväg för att få en nystart i sin karriär.
Återstår då den nye islänningen från Norge, som vi knappt vet någonting om, förutom att han är väldigt lång; 195 cm. Till och med en centimeter längre än vår störste genom tiderna, Andrea Caracciolo. Kanske ett gott tecken, trots allt?
