Lagbanner
Vincenzo Paparelli, vi glömmer aldrig

Vincenzo Paparelli, vi glömmer aldrig

Den 28:e oktober är en speciell dag för många laziali. En dag för reflektion. En dag för minnen. En dag för sorg. Detta är historien om Vincenzo Paparellis tragiska livsöde.

"Mitt namn är Vincenzo Paparelli och jag dog den 28:e oktober 1979. Kanske kommer någon fortfarande ihåg mig. Jag var en 33-årig man som blev dödad på Stadio Olimpico av en raket skickad ifrån en romanista. Jag åt en panino när jag blev träffad.
   Min fru Wanda försökte att dra ut metalltuben ifrån mitt vänstra öga men den brann fortfarande, så hon brände sig på händerna så fort hon försökte. Läkaren som gav mig första hjälpen sade att han aldrig någonsin sett ett värre sår, inte ens i krig.
   Nästa dag publicerade alla tidningar en bild på mig och min fru på en resturang en dryg månad tidigare. Bara Il Tempo visade bilden på mig när jag låg på marken, täckt av blod och mitt vänstra öga gapandes tomt. Jag var det andra offret i Italien p.g.a. fotbollsvåld då en Salernitana supporter hade dött 1963 efter slagsmål med supportrar från Potenza.


Den första av stora idrottspersonligheter som tog sig till Santo Spirito j´sjukhuset där jag befann mig liggandes död, var CONI presidenten Franco Carraro. När min svåger hörde mitt namn på radio trodde han först att de pratade om någon annan med samma namn.
   Min bror skyllde katastrofen på sig själv, han hade lånat ut sitt säsongskort till mig just den här matchen. Det borde varit han som stod där, inte jag. Min fru som befann sig i ambulansen höll hårt i min hand och bad för mitt liv under hela resan. Efter att alla formaliteter hos polisen där hon tog hand om mina personliga tillbehör, fick hon ett utbrott.
   De nästkommande dagarna publicerade tidningar bilder på min fru brevid hennes mor, som försöker trösta och krama henne. Hon hade ett trött och blekt ansikte.
   Hennes ögon var fruktansvärda.


Dagarna efter mordet på mig var mitt namn och mina släktingar ständigt återkommande i tidningarna. Jag var kallad en normal och lugn man, med en enda passion; S.S. Lazio.
   Vissa tidningar la märkte till att jag hade en mekanisk verkstad med min bror och bodde i det moderna romerska kvarteret Mazzalupo. En skrev att jag en gång köpt en TV på kredit och att min enda lyxvara var min begagnade BMW som jag hade i garaget och polerade så den var som en spegel.


Efter min död ringde Pino Wilson min fru för att framföra sina kondoleanser.
   Roms borgmästare Pestroselli ringde också han och erbjöd sig att betala min begravning och anlita en socialarbetare till min familj. Spelaren Lionello Manfredonia besökte min familj och gav min yngste son hans tröja med nummer fem.
   På min begravning kom hela Lazios spelartrupp, sida vid sida med tränare Lovati och president Lenzini. Romaspelarna kunde inte deltaga då de var på cupmatch mot Potenza, men de skickade sitt Primaveralag istället. Själva dagen blev deklarerad som en sorgens dag för hela Rom. Lucinao Re Cecconio-stiftelsen donerade en miljon till min familj.
   Regionen Lazio skickade fem miljoner som ett tecken på solarditet. På Olimpico i Curva Nord blev mitt namn ingreverat som ett minne av min person.


Min bror Angelo föreslog att Lazio och Roma skulle spela en match med mixade laguppställningar, men det blev aldrig något av det. Ett par dagar var jag ämnet i en debatt om fotbollsvåld. Borgmästaren fastslog att alla behövde få en chans att reflektera över tragedin och att tragedin behövde diskuteras inom all idrott och i skolorna.
   Någon föreslog att videoövervakning runt om på arenorna behövdes för att kunna identifiera våldsbenägna supportrar. Domarbasen Giulio Campanati frågade om media kunde hjälpa till att snappa upp sekvenser under matcherna.
   Under de efterföljande månaderna blev en rad drastiska metoder verkställda: flagpinnar, trummor och banderoller med ej passande text blev förbjudna tillsammans med andra märken som kunde uppfattas som provocerande. Publiken fick från och med nu endast använda deras röster och händer för att stödja sina lag.


Beroende på vem du pratar med, så har mitt namn blivit nämnt och hedrat både bland Lazio och Roma supportrar. Än idag hittar man graffiti runt om i staden med budskap som "Paparelli, vi kommer att hämnas dig", "Paparelli, vi glömmer dig aldrig, "10, 100, 1000 Paparelli" och "Paparelli, du missade de underbara tiderna". 
   De senaste åren har tidningarna endast nämnt mitt namn i samband med nya våldsaktioner på arenorna. På femårsdagen av min död gav supportrarna mig en hyllning innan matchen mot Cremonese. Längs med Tribuna Tevere fanns en banderoll med texten "Vincenzo lever". Curva Nord skrek: "Den 28 oktober, en sorgens dag för hela nationen!". På tioårsdagen skapades "Lazio Club Nuovo Monte Spaccato, Vincenzo Paparelli".
   Även efter femton år kom Curva Nord ihåg mitt namn och jag hyllades och sörjdes.
   Men de senaste åren har mitt namn mer och mer fallit i tystnad. Vincenzo Paparellis fotbullsturnering spelades bara i tre år p.g.a. för lite pengar.


När man sedan renoverade Stadio Olimpico inför VM-90 togs de gamla curvorna bort och med det också mitt namn som hedrade mitt minne. Om man söker på Yahoo efter mitt namn, blir resultat alltid inga träffar. Söker man i Il Messaggeros arvik nämns jag för sista gången den 5:e februari 1995 i en liten artikel om mordet på mig.


Min mördares namn var Giovanni Fiorillo; en artonårig grabb och arbetslös målare. Direkt efter mordet försvann han och levde ett liv som flykting. Vissa säger sig ha sett honom i Pescara, andra i Brescia och ytterligare en i Frosinone när han frågade efter cigaretter.
   Efter 14 månader på flykt, valde han att anmäla sig själv till polisen. 1987 blev han dömd till dråp av rätten. Domen blev 6 år och 10 månader för honom och de vänner som hjälp honom fick sitta av 4 år och 6 månader i fängelse.
   Under sin tid i Schweiz och Italien hade han ringt min bror Angelo varje dag för att be om förlåtelse och svor att han inte hade som intension att döda någon den dagen.
   Han var en pojke som många andra; han levde vid Piazza Vittorio och älskade Roma. Hans mor arbetade på marknaden och hans far var mekaniker. De var vanliga människor, precis som jag var. En artikel i tidningen nämnde att Giovanni Fiorolli hade dött den 24 mars 1993. Kanske av en överdös, kanske av någon allvarlig sjukdom. 
   Min bror Angelo hade förlåtit honom, så också min fru och mina söner.
   En sak är säker, pojken hade haft otur, precis som jag hade haft.


Mitt namn är Vincenzo Paparelli och jag dog den 28:e oktober 1979.
   Kanske kommer någon fortfarande ihåg mig"



Artikeln är skriven av Massimiliano Governi åt Gazzetta dello Sport i oktober 1999.
   Tack till LazioFever för hjälp med översättningen.

Robin Andersson2009-10-28 13:17:00
Author

Fler artiklar om Roma