En vanlig dag på Trigoria -
"Kapitel" två i den farsartade samtidsnovell i romanistisk miljö som tog sin början i går.
Det är nu eftermiddag och laget med dess tränarstab har avslutat ett samtal om helgens match. Inne i omklädningsrummet håller laget på att byta om för dagens andra träningspass. Bruno står utanför omklädningsrummet och drar upp några riktlinjer för träningen tillsammans med sina hjälptränare. Rosella passerar och betraktar Bruno med stora ögon och ett överraskat leende.
- Vad bra att du är här, jag har letat efter dig.
- Jaså, vad gäller saken?
- Det måste vi ta enskilt, kan du komma lite åt sidan?
- Javisst.
Rosella och Bruno beger sig längre bort i korridoren.
- Jag har funderat lite sedan Franco lämnade posten som sportdirektör. Jag vill ha hit Alessandro, men det känns lite för kontroversiellt.
- Okej, fortsätt.
- Det går inte att komma ifrån det - med Alessandro kan vi knyta åt oss många spelare av intresse.
- Jag ser inga som helst problem med honom som ny sportdirektör, låter som en jättebra idé.
- Tycker du?
- Javisst, då kan jag locka över unga laziospelare.
- Men så kan du väl inte säga, det är väl lite att ta i.
- Vad då, jag har gjort det förr, och med Alessandro är vi definitivt två mot en!
Bruno skrattar lite ironiskt medan han återvänder till sin tränarstab och ropar ut spelarna från omklädningsrummet.
Vid lunch regnade det, men alltsedan träningen började har regnet lagt sig. Efter diverse krävande övningar på små ytor har det blöta gräset förbytts ut mot lera. Antonio, Francesco, Leandro och Christian tränar hörnor. Francesco slår hörnorna medan de andra tre slåss om bollarna som far in. Leandro försvarar.
- Christian, kan du sluta ta ned alla bollar på bröstet i stället för att sätta dit huvudet.
- Vad fan spelar det för roll för dig, sedan när blev du så seriös, Antonio?
- Sedan träningen började.
- Skitsnack.
- Ja, ja. Sluta tänk på allt ditt vax i håret och sätt dit pannan nästa gång. Okej?
Francesco slår ytterligare en hörna. Och på nytt dimper bollen ned hos Christian, som den här gången backar och slår en misslyckad volleypass till Antonio.
- Fan, vilken jävla dålig passning. Lyssnar du inte på vad jag säger; nicka!
- Jag nickar när fan jag vill!
- Och jag skiter fan i hur ditt jävla hår ligger. Jag lovar dig, jag kan köpa en hel låda med vax åt dig. Och jag kan kamma ditt slickade hår också. Sätt bara dit pannan för fan!
- Nu får det fan räcka. Du skall inte bry dig om mitt hår, och du skall inte påstå att jag inte vill få lera på pannan. Bara därför att du har ärr över hela ditt jävla ansikte kan inte jag rå för - för dig är all lera bara bra, det täcker över ditt fula ansikte!
Antonio börjar att svära, kastar ur sig alla möjliga fraser, och viftar vilt med armarna. Leandro ställer sig emellan Antonio och Christian samtidigt som Bruno, liksom alla andra, inte har kunnat undgå dispyten. Han springer fram för att hjälpa Leandro att lugna ner Antonio.
- Lugna ner dig nu för fan, så här kan du inte hålla på!
- Käften, du ska inte komma hit och säga vad jag skall göra. Du är lika full av skit som Christian!
Antonio knuffar bort Leandro och Bruno, möter allas blickar med en argsint min, och sätter fart mot omklädningsrummet. Bruno suckar djupt och blickar upp mot den grå himlen, därefter kollar han bort mot sina lamslagna hjälptränare, och skakar på huvudet.
- Det här är fan skandal. Fast egentligen är det inte särskilt konstigt, jag är inte förvånad. Både Rudi och Luigi fick vara med om det... så klart att också jag får det.
När Francesco, efter den något förkortade träningen, kommer ut ur omklädningsrummet pustar han ut och kliar sig i nacken. Huvudet hänger men när han, efter att ha avverkat en stor del av sträckan till Trigorias ytterdörrar, lyfter blicken möts han av en oväntad syn.
- Hej, Illary! Vad gör du här?
- Det där var den sista gången jag besöker en toalett här på Trigoria.
- Vad?
- Finns det inga städerskor här? Det var så skitigt på toaletten, att besöka den här träningsanläggningen är nästan som att besöka Neapel!
- Lugna ner dig. Jag kan lova dig att det är mer skitigt på herrtoaletten.
- Jag struntar i er herrtoalett!
- Lugna ner dig.
- Hur skall jag kunnat göra det, jag hatar Neapel!
Francesco bestämmer sig för att inte säga något mer om den saken. Han har fått nog för i dag. I stället suckar han, och grimaserar på sitt speciella vis.
- Sluta med att bete dig så sydländskt. Du får sluta upp med att umgås med Vincenzo, han har haft dåligt inflytande på dig.
- Nu får du ge dig.
- Kom, jag vill inte veta av det där beteendet - och det här stället mer. Kom!
Illary går med distinkta steg ut ur klubbhuset med Francesco tätt bakom sig; en vanlig dag på Trigoria har nått sitt slut.
