Sagan Balotelli har tagit slut
Brescias president Cellino har gett problembarnet sparken.
Jag lade in ett foto på Mario Balotelli poserande med Brescia-tröjan som bakgrundbild på min mobil i augusti förra året. Det var bara ett par dagar efter min födelsedag och Balotelli hade precis skrivit kontrakt med sin hemstads - och mitt hjärtas - klubb.
Han var tillbaka på mammas gata och skulle äntligen representera "sitt" lag på planen, något han dittills aldrig gjort, trots att det var här han växte upp med sina italienska fosterföräldrar.
Förhoppningarna kunde inte ha varit större. Varken hos hans mamma eller hos oss Brescia-supportrar. Därför är nu besvikelsen lika stor: Balotelli har under en längre tid misskött sig och till slut fått sparken.
EN SAGA FÖR GOD FÖR ATT VARA SANN
"Du är en saga för god för att vara sann", sjöng Lisa Ekdahl. Någonstans inom oss visste vi nog att det här var det oundvikliga slutet.
Men varför? "Why always me?" som han själv uttryckt det. Därför att Balotelli är Balotelli? Det har jag skrivit tidigare också. Då med tillägget: "På gott och ont". Nu känns det som att det onda överväger det goda med råge. Är Balotelli kanske den "främste" av alla fotbollsstjärnor som kastat bort sin talang? Är det så han kommer att bli ihågkommen? Han och Adriano?
Brescias president Cellino har idag skickat uppsägningsbrevet, det finns ingen återvändo. Balotellis konstanta vägran att bete sig som folk, hans besatthet av att alltid gå sin egen väg - även när det var meningslöst och bara korkat - blev i slutändan för mycket.
Inte ens för sin mammas skull kunde han skärpa till sig. Han har inte infunnit sig på lagets videomöten under corona-pandemin. Han har uteblivit från de fysiska träningarna. Tydligen kom han ofta sent även tidigare under säsongen, innan corona, då dåvarande tränare Corini (enligt Cellino) alltid såg mellan fingrarna och lät Super-Mario göra som han behagade.
Sen kom tränare Grosso och praktiserade en helt annan filosofi; han skickade hem den loje Balotelli och petade honom från matchtrupperna. Därefter anlände tränare Lopez och försökte sig på en balansgång mellan Corinis och Grossos förhållningssätt.
Men Balotelli lever i ett ständigt krig mot sin omvärld och frågan är om den tränare existerar som verkligen kan få denne komplexe individ att känna sig tillfreds med sig själv och med fotbollen. När Balotelli hävdar att det är ett hån mot alla corona-offer att starta upp fotbollen igen känns det faktiskt (delvis) som en ursäkt för att han själv saknar lust och motivation att starta upp igen. Hela samhället måste ju starta upp igen, så varför inte fotbollen?
Det såg ju slappt och uppgivet ut redan innan denna kris från Balotellis sida. Jag såg många matcher då han stod mest stilla, alternativt promenerade runt med ointresserad min, alternativt vred sig i smärtor efter mer eller mindre hårda smällar. Och klagade på domarna.
Jag har flera gånger på denna sajt kallat Balotelli för min favoritspelare och för "Italiens största fotbollsprofil" (bland de numera aktiva). Jag har alltid försvarat honom. Men det finns en gräns.
Tyvärr verkar han dessa dagar vara mer intresserad av sitt Instagram-konto än att bete sig som en professionell idrottsman. Även om hans fotbollskarriär nu på papperet kanske går vidare i Turkiet, Brasilien eller USA, tror jag att den i praktiken är slut och att den får ge vika för ett liv som influencer och playboy. Och ingen är mer ledsen över det än jag.
