En relik från en svunnen tid
Förra året var det Zlatan. Nu har bödeln knackat på Reus dörr. Åh Marco. Lämna mig inte. Han fick sitt sagoslut med ett mål och äran att lyfta på hatten med den mest eleganta av gester: att bjuda hela arenan på öl. Men Reus var inte bara den sista kvarlevan från Klopps Dortmund, han representerar något större. Med Berardi mer än redo att överge Sassuolos sjunkande skepp representerar Marco Reus en spelare från en svunnen tid. Tiden när man valde kärleken över pengarna och äran.
Till slut var det även Reus tur att kliva ned från piedestalen. Den sista kvarlevan, konstanten, från en annan fotbollsvärld. Vi klagar på att sporten inte är densamma, vi likställer det med en dystopisk version av den sporten "vi en gång älskade." Ronaldinhos elastico har bytts ut mot Vinicius "peta och spring" och Championship-lagens spelfilosofier är Tiki Taka. Vare sig detta stämmer eller inte så är jag säker på att nästan alla kände en sorg över att Marco Reus tackade för sig. På samma sätt som en nybliven vuxen sörjer att den oskyldiga barndomen är bakom dem, så tror jag att Reus avsked sved lite extra just för att det var inte var ett vanligt avsked. Reus avsked markerar slutet på en era av spelare som väljer stadens kärlek över troféer. Med Marco Reus tror jag tyvärr det sista korståget på ett långt tag har åkt. Idag lämnar Grealish Aston Villa, Rice West Ham och till och med Kane Spurs. Reus är och kommer länge förbli den sista riktiga trotjänaren, den sista samurajen. Med honom dör det underbara "One Club Man" - fenomenet.
Detta är allas våran gärning. Ingen pratar om det, men det är sanningen. Vi är skyldiga till att spelare väljer troféer över stadens kärlek. Stadens kärlek är inte längre lika genuin, lika förstående eller lika mycket värd. Förut var staden i spelarnas ringhörna, som en lojal närstående vän stod supportrarna upp för spelare som presterade sämre. Så länge de gav sitt allt för klubbmärket kvittade det lite hur det såg ut på planen. Någonstans längs vägen förlorade vi förståelsen, någonstans längs vägen förlorade de mänskliga banden mellan spelare och supportrar.
I takt med att matchplaner och tränarfilosofier har börjat likna schack, så har även uppmuntran till spelarnas egna initiativ och problemlösning minskat. "High risk, high reward-spelare" är snart lika forntida som att användningen av en Libro. Vi har nått en generell totalfotboll som nästan mer förkroppsligar begreppet än Cruyffs tolkning. Fotbollspelarna har, likt ett djur i fel habitat, behövt anpassa sig för att kunna uppnå sina drömmar. Barn som drömde om att göra elastico på Camp Nou, kliver nu ut på den planen med den tydliga instruktionen: Spela på rättvänd spelare, använd inte mer toucher än vad som är nödvändigt. Konsekvensen av att sporten fortsätter exponentiellt växa rent ekonomiskt, samt att nästan hela spelet är inplanerat av tränarna så rör sig spelarna mer på planen, både offensivt och defensivt. Lag har därmed inte längre råd att ha en Özil, de blir överkörda då. Spelarna är numera atleter som har tränat så mycket att de inte har levt ett "vanligt" liv. De är inte relaterbara människjor som också gör misstag. De går inte ned till puben efter en vinst. På grund av detta har bandet mellan supportrar och spelare försvagats. För många supportrar är spelarna maskiner som ska bringa dem underhållningsvärde.
Med svagare band till supportrarna går spelarnas val att förstå mer. En ytterligare anledning är också just hur det har slutat för många av de allra största One Club Man. Vi inleder med Paolo Maldini, vars far hade spenderat nästan hela karriären i klubben och var älskad av supportrarna. Så när hans son, Paolo kom upp till A-laget blev han omedelbart älskad av supportrarna. 25 år senare hängde han skorna på hyllan, med ett rekordet på flest tävlingsmatcher för en och samma klubb. Under samma tid hann många av supportrarna gå från att vara unga tonåringar, till att genomgå en 50-årskris. Maldini var där, han var alltid där, och vi tog honom för givet. Ja, han bråkade med delar av curvan, men i slutändan av dagen räckte det med en misslyckad värvning för att den mycket framgångsrike sportchefen fick sparken från Milan.
Det är inte det första fallet heller. Francesco Totti var en gud i Rom. I varje gatuhörn dyrkades han på ett sätt som bara går att jämföra med hur napolitanarna ser på Maradona. Han valde stadens kärlek över år av titlar. Och när det började närma sig slutet så tvingades han bort. 20+ år av lojal tjänstgöring köpte ingen extra marginal, ingen förståelse. Han vann folkets hjärtan, ja, men när uppbrotten blir infekterade så tror jag många av spelarna börjar undra om de verkligen tog rätt beslut. Capitan Futuro - Daniele De Rossi tvingades bort, precis när han tagit över kaptensbindeln, Casillas skeppades vid 33 års ålder och fick knappt ett adjö och slutligen Wenger, mannen som på egen hand byggde ett imperium och var där med det när det började falla, tvingades bort av sina supportrar.
Nu är vi tillbaka i den moderna fotbollsvärlden. Kane stannar inte längre i Tottenham, Grealish lämnar Aston Villa och Rice lämnar West Ham. Kan man klandra dem? Berardi valde att stanna i Sassuolo och se var det ledde honom. Nu står han där i Serie B, 29-år gammal och redo att överge detta sjunkande skepp. Fansens reaktioner är också talande för att deras kärlek inte var helt genuin. Det är en sak att bli arg över känslan att en vän ska lämna en; någon du älskar och såg en framtid tillsammans med. Men när en person går från att älska någon till att hata den villkorslöst, då var den personen ändå inte rätt för dig. En sann kärlek skulle ha önskat dig lycka till, tackat för åren, tackat för glädjen och tackat för den lojala tappra tjänstgöringen.
En del av Tottenham-anhängarna reagerade så gentemot Kane, men många valde hatet. Vi supportrar är orsaken till att spelarna inte längre väljer stadens kärlek. Maktbalansen mellan spelare och supportrar är densamma som mellan en servicearbetare och sina kunder. Supportrarna betalar spelarnas löner, men som på vilket jobb som helst så räcker inte bara att betala pengar och "hålla käften." Du får inte sparken utan anledning från ett jobb efter 25 års-lojal tjänstgöring. Många supportar överger sina spelare efter tre svaga matcher och sedan förväntar sig att spelarna ska välja bort troféer, för att relationen mellan supportrar och spelare är "så pass starkt." Vi är flockdjur och känner vi inte att någon är en del av vår flock kommer vi börja negligera den. Totti, Maldini och Reus vann folkets hjärtan, men jag tror att alla tre ställer sig frågan om det var värt det. Vi får se hur det artar sig för Reus, men i hans fall var hans sagolsut just det sagoslutet jag tror Maldini och Totti drömde om. Han tackade av fansen för ett decennium av helger och veckodagar som de har spenderat tillsammans.
Om spelarna inte kan förvärva någon form av extra marginal, någon form av ethos från supportrarna att det kommer att vända - med den lojala tjänsten som de lagt ned - går det inte att peka på någon kärleksrelation mellan supportrar och spelare. Sann kärlek är förstående, inkluderande och vid din sida i alla väder. Det sistnämnda har vi förlorat helt i dagens fotbollsvärld. Vi kan inte sitta och klaga på hur fotbollsklimatet ser ut, när vi supportrar själva lade grunden till det problemet. Vi dödade det finaste fotbollen hade att erbjuda, och nu står vi får vi acceptera konesekvenserna. Men, oavsett hur sorgligt och tungt det än känns att fotbollsvärlden förändras så är förändring både essentiellt och naturligt. Nu måste vi blicka framåt, för precis som vårt jordklot är bollen rund och ständigt i rörelse.
??Klubbikonen Marco Reus tackas av för sista gången framför hemmafansen efter hans 20+ år i klubben:
— Keven Bader (@Keven_Bader) May 18, 2024
???427 A-lagsmatcher
??169 mål
???130 assist
[??SportTV]
pic.twitter.com/9f1OkkwliH
