102 sekunder på Garden
Eufori på Madison Square Garden. 102 magiska sekunder gav NY Rangers en 3-2 ledning i matchserien mot Washington Capitals. Detta är inte så mycket en krönika som en hyllning till ett lag som aldrig ger upp.
Några timmar innan pucken skulle släppas och det femte mötet i matchserien mellan NY Rangers och Washington Capitals skulle börja hade jag en känsla i magen. Magkänslan sa mig att det skulle bli en match utöver det vanliga inatt och jag trodde på en rejäl uppvisning av hemmalaget, ”De kommer vinna med 5-2” sa jag och klargjorde för min kollega att detta minsann var den första Rangersmatchen i detta slutspel som jag inte var ett dugg nervös inför.
Det började som väntat, Rangers körde över Capitals fullkomligt i första perioden. Gaborik var strålande, Hagelin och Richards var ännu bättre och tillsammans var de enastående. Rangers vann alla dueller och borde rimligtvis ha haft en 3-0 ledning med sig till periodvilan men de hade bara 1-0 och nerverna började sakta smyga sig på.
Andra perioden började och tiden gick snabbt förbi medan matchbilden mer och mer började efterlikna den som vi blivit vana att se i de tidigare mötena mellan dessa lag. Blockerade skott i mängder. Rangers fick allt större problem att skapa de riktigt vassa målchanserna och efter en rad misslyckade försök att utöka ledningen var det istället Capitals som gjorde 1-1. Nervositeten var här för att stanna.
Den tredje perioden hann bara bli lite mer än fyra minuter gammal innan Capitals kunde ta en 2-1 ledning i matchen. Tiden rann iväg lika fort som hoppet medan Rangers förstakedja fortsatte att försöka få till en kvittering utan resultat. Jag började fundera på nästa match, på om jag hade så fel i min förra krönika då jag påstod att ”Rangers hade en mental fördel” och om de verkligen skulle klara av att vinna en måstematch på bortaplan? Henrik Lundqvist lämnar kassen med cirka en minut kvar av tredje perioden men Rangers har fortsatt svårt att skapa några egentliga farligheter. Tvivel. Matchuret visade 21,3 sekunder kvar då Capitals drar på sig en 2+2 minuters utvisning för hög klubba. Hoppet tänds på nytt.
Med 6,6 sekunder kvar trycker Brad Richards in kvitteringspucken och Madison Square Garden exploderar. Det omöjliga har hänt. Jag vet inte hur många gånger jag sett andra lag få till en kvittering i slutsekunderna, men aldrig har jag varit med om att det laget som jag håller på står på den jublande sidan vid ett sådant tillfälle. 102 sekunder efter Richards kvittering dundrar Marc Staal in det matchvinnande övertidsmålet och segern är ett faktum.
Detta visar på Rangers enastående förmåga att aldrig ge upp, deras mentala styrka att alltid fortsätta tro på deras sätt att spela. De vann rättvist och oavsett vad som sägs utåt är jag övertygad om att det inte går att koppla bort den förra övertidsvinsten när man går in till ännu en förlängning. Jag tror Rangers hade en positiv känsla som sa dem ”Det här tar vi” medan Capitals förmodligen bar på mycket mörkare tankar.
Nu tror jag inte att Rangers tappar det här utan de kan mycket väl avgöra redan imorgon (onsdag). Det visade sig att magkänslan hade helt fel gällande resultatet men de bjöd verkligen på en uppvisning och detta var definitivt en match som jag aldrig kommer att glömma.
