En femetta i Seattle avslutar en stark road trip
Sent omsider så kommer här några meningar om lördagsnattens 5-1 seger mot Seattle.
Det är något med det här laget. Något familjärt.
Det finns en grundläggande trygghet, en tro på det man håller på med som gör det här laget otroligt svårskakade. Man känns lugna i sin plan, i sitt spel och i vad man vill få uträttat. I det ledarvakuum som uppstod när Steven Stamkos försvann har killar som Brandon Hagel och Anthony Cirelli tagit ytterligare kliv och driver laget på ett sätt man inte sett tidigare. Och Nikita Kucherov bara fortsätter att växa som en ledargestalt ihop med Victor Hedman och Ryan McDonagh.
Jag säger inte att man är att jämföra med fornstora dar, men att man ser tecken som pekar i en trevlig riktning.
Nu var förvisso motståndet i blekaste laget. Har länge tyckt att Kraken varit ganska sympatiska, men att säga att gårdagens upplaga av hemmalaget var beige vore den djupaste av underdrifter. Så kanske är inte den 180 gradare man stod för under lördagen något annat än en fin laginsats.
Men samtidigt.
Man gör det. Med sitt toppbackpar på skadelistan, med ytterligare ett gäng som troligen spelar igenom lite osköna grejer och med en Jonas Johansson i mål som haft en allt annat än bra säsongsinledning så gör man det, trots att man haltar ordentligt i början.
Man växer in, tar över och ser slutligen till att dörren låses, reglas och bommas igen. Det må vara mot inte det starkaste av motstånd, men det ska ändå göras. Och att lyckas plocka fram det efter en lång road trip med kort på folk, är oavsett vad imponerande.
Nu kan man vända hem med tre av fyra segrar från en tuff bortaturné, vilket är väl över vad man hoppats på och sett till förutsättningarna. Så förhoppningsvis återgår man till vardagen i Tampa igen med en skön känsla och lite trasiga gubbar på väg tillbaka.
Så med en tillfällig kuling i ryggen så blickar man mot en vecka av hemmamatcher innan tomten kommer, och det hade varit väldigt fint att kunna skåla in julen med en fin segersvit i bagaget.
