Washington Capitals - Säsongssummering, del 3
I tre delar kommer vi att summera Washington Capitals säsong. Del tre innehåller betyg på samtliga spelare som avslutade säsongen i Capitals.
Grundseriestatistik
Slutspelsstatistik
Betygsskalan
5 – Mycket bra
4 – Bra
3 – Godkänd
2 – Knappt godkänd
1 – Underkänd
Målvakter
Olaf Kölzig – 3
Efter en stark inledning på säsongen, hamnade Kölzig i en svacka i mitten av säsongen. Spelade bra under slutet av säsongen, trots att hans räddningsprocent inte visar det. Fick se slutet av säsongen samt slutspelet från bänken, efter att Huet tagit förstaspaden. Trots att han hade en statistisk dålig säsong, så vann han ändå fler matcher än han förlorade.
Brent Johnson – 3
Brent Johnson blev den första målvakten sedan Craig Billington säsongen 2000/2001 att spela Capitals första match för säsongen förutom Kölzig som startat i alla säsongen däremellan. Hans räddningsprocent sedan Boudreau tog över ligger på 91,7%, och räknar man inte med 7-3 förlusten mot Buffalo tidigt på säsongen hade han slutat med en räddningsprocent på fina 91,3%. Fick finna sig i rollen som tredjemålvakt när Huet anlände, men kommer troligen finnas kvar som andremålvakt i klubben nästa säsong då Kölzig lämnar.
Cristobal Huet – 5
Huet var förmodligen den största anledningen till att Capitals tog sig till slutspel. Han avslutade grundserien med att vinna sina sista nio matcher, och hans räddningsprocent på 93,6% under sina tretton matcher i Capitals är imponerande. Han inledde slutspelet lite sämre vilket borde dra ner betyget lite, men med tanke på hur han spelade de sista fyra matcherna av slutspelet samt slutet av grundserien så går det inte att ge honom annat än högsta betyg.
Backar
Steve Eminger – 3
Steve Eminger hade en oerhört tuff säsong. Efter att ha varit ordinarie i Capitals sedan lockouten, fick Eminger plötsligt finna sig i att sitta på läktaren. Han var uppsatt på laguppställningen under hela säsongen, så när han väl fick hoppa in och spela så hade han inte matchtempot inne, till skillnad från om han spelat i Hershey under tiden. Eminger visade dock vad han går för, när han fick chansen i fem av Capitals sju slutspelsmatcher. Han tillhörde en av lagets bästa backar under slutspelet, och var kanske den bästa i match sju. Det som imponerar är att Capitals vann nästan 70% av matcherna som Eminger var ombytt till, inklusive slutspelet, och det är hans slutspel som drar upp betyget. Eminger representerar nästa säsong Philadelphia.
John Erskine – 3
Man kan fråga sig varför Erskine fick spela hela 51 matcher, 17 fler än han någonsin spelat på NHL-nivå, samtidigt som spelare som Eminger fick sitta på läktaren. Erskine har en tendens att ta utvisningar vid extremt dåliga tidpunkter, och det är verkligen något som inte lämpar sig bra för en spelare som spelar i mer än hälften av ett lags matcher. Visst är han en fysiskt tuff spelare, som tvingar motståndarspelarna att betala ett högt pris för att ta sig in framför mål, och han är pålitlig när det kommer till spel i numerärt underläge, men en spelare som Erskine ska inte spela så mycket som han gjorde och ta plats istället för unga spelare. Det faktum att han slog nytt personligt rekord i poäng och registrerades med plus i plusminusstatistiken drar upp betyget till ett godkänt, men det ska mycket till om han ska få ett högre betyg nästa säsong.
Mike Green – 5
Kortfattat så var den gångna säsongen Mike Greens genombrottssäsong. 18 mål var den högsta noteringen av samtliga backar i NHL, och hans 56 poäng var ligans sjunde bästa notering av en back. Green visade redan under förra säsongen att han är en offensiv backtalang, och visade nu att han är redo att infria förväntningarna. Framförallt visade han sin matchvinnarsida, där han var ligans bästa målskytt i övertid tillsammans med tre andra spelare. I slutspelet började han bra, med två mål i match ett och ett Gordie Howe-hattrick i match tre. Green har fortfarande lite att jobba på i egen zon, där han ibland råkar ställa till det, men med Shaone Morrisonn som backpartner under stora delar av säsongen så lyckades Green ändå hamna på plus i plusminusstatistiken. Till nästa säsong kan vi räkna med fler Bobby Orr-liknande uppåkningar från Green.
Milan Jurcina – 2
Jurcinas roll i laget är som den defensiva, tuffa backen, och den sidan visade han genom att stå för flest tacklingar av Capitals backar med nästan 50 tacklingars marginal. Dessutom var han lagets nästa bästa spelare på att blockera skott, efter Tom Poti. Den statistiken säger dock inte allt, Jurcina var väldigt ojämn under säsongen och blandade säkert defensivt spel med osäkert. Offensivt finns det också en del att begära, trots hans defensiva roll. Ligans bästa defensivspecialister bland backarna står ofta för mellan 20 och 30 poäng, och dit är det långt från Jurcinas 10 poäng. Han stod för sin lägsta notering poängmässigt sedan han debuterade i NHL, och har i skrivande stund inte gjort mål på 73 matcher. Vissa säger att han har lagets hårdaste slagskott, så om han nästa säsong kan använda sig av det lite oftare kanske han kan bidra lite mer offensivt. Gör han det och minimerar de defensiva misstagen så kommer hans betyg att höjas rejält nästa säsong.
Sami Lepistö
Spelat för lite för att kunna bedömas.
Shaone Morrisonn – 4
Som Mike Greens backpartner, är ens uppgift inte att rada upp poäng utan snarare att hålla koll på den killen vars uppgift är att göra just det. Går man efter de kriterierna så har Morrisonn gjort ett riktigt bra jobb. Tack vare hans defensivt stabila spel kunde Green rikta in sig på att vissa sin offensiva sida, och det har verkligen gett resultat. Att han fortfarande inte har slutat på minus i plusminusstatistiken under sin NHL-karriär, framförallt under de första två säsongerna i Capitals efter lockouten, säger en hel del om Morrisonns defensiva styrka. Att hans totala poängskörd minskade för andra säsongen i rad har ingen större betydelse, Morrisonn är tillsammans med Green Capitals två viktigaste backarna både nu och i framtiden, och får de fortsätta att spela ihop kan Capitals snart stoltsera med en av ligans bästa backpar.
Brian Pothier – 3
Pothier var på väg mot sin statistiskt bästa säsong sedan han lämnade Ottawa, så självklart var det oerhört tragiskt att han inte skulle få avsluta säsongen. Efter bara 38 matcher drog sig Pothier på sin åtminstone femte hjärnskakning i NHL, och det är fortfarande osäkert om han någonsin kommer tillbaka till NHL. Under den halva av säsongen han spelade så visade han att han är en riktigt bra spelare, och Capitals hade säkert haft användning för honom under den andra halvan av säsongen. Det är bara att önska Pothier lycka till och hoppas att han tar den tid han behöver för att återhämta sig, även om det innebär att vi aldrig mer ser honom i NHL. Det finns faktiskt saker som är viktigare.
Tom Poti – 4
Poti var tänkt att agera spelfördelande back i första powerplay uppställningen, men i och med Mike Greens genombrottssäsong så förpassades han till en mer defensiv roll än den han värvats för. Som en effekt av det minskade Potis poängskörd från 44 till 29 den gångna säsongen, och det tog honom 44 matcher att göra sitt första mål för säsongen. Han gjorde sedan bara ett till, hans lägsta notering sedan hans rookiesäsong. En förklaring kan dock vara hans axelskada, som han drogs med under i stort sett hela säsongen. Potis utvecklades under säsongen till en av Capitals bästa defensiva backar, och han skötte det mycket bra. Han blev något av en mentor för hela backbesättningen, och var en av de första spelarna som kallades ut vid slutskedet i matcherna. Han förlorade visserligen sin tänkta roll till Green, men sättet han genomförde sin första säsong i Capitals på var ändå riktigt bra.
Jeff Schultz – 4
Han fick inte den sortens genombrott Mike Green eller Nicklas Bäckström fick, men Schultz gjorde en riktigt bra säsong efter förutsättningarna. Det är lätt att missa att Schultz är näst yngst i laget, och det gör att efter en och en halv säsong så känns hans statistik väldigt imponerande. Framförallt så hade den bästa plusminusstatistiken av samtliga Capitals backar, för andra säsongen i rad. Fem mål är bra för en andraårsback, trots att fyra av dem kom under en period på sex matcher i mitten av december. Han sköt minst antal skott av Capitals ordinarie spelare, men det innebar också att han lagets tredje bästa skottprocent. Han har under säsongen fått kritik för att han inte använder sin storväxta kropp mer fysiskt, Schultz mäter 197 cm, men ser man till förväntningarna på honom inför säsongen så har han överraskat mycket positivt.
Forwards
Nicklas Bäckström – 5
Sättet Bäckström inledde säsongen på hade lett till en trea i betyg, eftersom han inte riktigt visade vad han kunde med Glen Hanlon som coach. När Bruce Boudreau tog över, visade Bäckström direkt att han är en spelare att räkna med i den här ligan. Tre poäng varav det matchvinnande målet på övertid, på sin tjugoårsdag, och därefter 60 poäng på säsongens återstående 61 matcher. Inledde slutspelet lite svagt, och många trodde att Flyers fysiska spelstil och den dramatiska ökningen av matcher för Bäckström skulle tvinga honom att underprestera i slutspelet, men så blev inte fallet. Bäckström anpassade sig snabbt och avslutade säsongen med att göra mål i Capitals sista fyra matcher i slutspelet. Visst kan man påstå att Bäckström fick många gratisassister av att spela med Ovechkin under tre fjärdedelar av säsongen, men å andra sidan är Bäckström den offensivt bästa centern Ovechkin spelat med under sin NHL-karriär, och det innebar hela 65 mål från Ovechkin. Ge dem en hel säsong tillsammans, och de kan uträtta stordåd.
Chris Bourque
Spelat för lite för att kunna bedömas.
Matt Bradley – 3
Tillsammans med Matt Cooke och David Steckel utgjorde Bradley lagets hårt jobbande checkingkedja under slutspelet, och Bradley inledde slutspelet med att vara inblandad i de två första målen Capitals gjorde. Sett över hela säsongen var han inte riktigt lika bra i början av säsongen som han var i slutet, men det går nog att säga om större delar av laget. Bradley är den sortens spelare som jobbar hårt i varje byte, står upp för sina lagkamrater vilket syntes i hans tio fighter under säsongen, och som står för ovärderligt ledarskap i omklädningsrummet. Han har också visat att han är villig att ta på sig hjälterollen, vilket syntes i en match mot Edmonton där Bradley efter tolv rundors straffläggning utropade sig själv till nästa straffskytt och satte vad som kom att bli den avgörande straffen. Det Bradley har visat under den gångna säsongen var tillräckligt för att visa Capitals ledning att han var värd att behålla, och han belönades med ett treårskontrakt.
Donald Brashear – 3
En sak Brashear måste jobba på, är disciplinen. Det kanske låter fel att säga om en spelare vars roll är att slåss, men när man tar onödiga utvisningar i viktiga matcher där utvisningen inte hade någonting att göra med ett slagsmål, så förstår man. Sett till slagsmålsbiten så är Brashear en av ligans bästa, och det har verkligen underlättat för Capitals. Brashear hamnade i slagsmål tolv gånger, vilket inte är särskilt mycket jämfört med Jared Bolls 27 fighter för Columbus, men den respekten Brashear har efter tolv säsonger som tungviktare gör att få spelare ens vågar utmana honom. Bara det gör att få vågar ge sig på Capitals stjärnspelare, och det innebär att Brashear gör sitt jobb bra. Brashear fick under säsongen bära ett ”A” på sin tröja, som assisterande kapten, och det är ett intyg på att man inte ska förbise det han gör för laget.
Chris Clark – 2
Det tog sju matcher för kaptenen att registrera sin första poäng för säsongen, men det kan bero på att han inledde säsongen i tredjekedjan. Clark är inte spelare som ska stå för offensiven, utan han ska vara tredjelänken i en redan offensiv kedja och där stå för tuffheten, vilket han gjorde riktigt bra säsongen 06/07 när han spelade med Ovechkin. När han väl kom igång offensivt, så drabbades han av skador. Han träffades i örat av ett slagskott från Ovechkin och var tillbaka knappt två veckor efter, vilket säger mycket om hans inställning till sporten, men kort därefter drog han på sig en ljumskskada vilket tvingade honom att missa resten av säsongen. Under de matcher han spelade drog Clark på sig väldigt många utvisningar, och det tillsammans med hans skadeproblem drar ner betyget till en tvåa. Det är bara att hoppas att han är återställd till nästa säsong.
Matt Cooke – 3
Sett till spelaren Cooke ersatte, Matt Pettinger, så var Cooke en förbättring. Pettinger var inne i en fruktansvärd måltorka och uträttade nästan ingenting på den tid han spenderade på isen. Cooke däremot gjorde verkligen det bästa av den tiden han fick, med sin fysiska och energirika spelstil. Hans poängsnitt under tiden i Capitals hade räckt till hans poängmässigt näst bästa NHL-säsong, och mycket av det kan tillskrivas att han då och då stod för fysiken i kedjan med Fedorov och Semin. Det är osäkert om Cooke återvänder till Capitals, framförallt efter att Matt Bradley fick sitt kontrakt förlängt, men han gjorde ingen besviken med sitt spel under sina 24 matcher i klubben.
Sergei Fedorov – 5
När Capitals bytte till sig Fedorov, trodde många att han var långt ifrån den form han visade under glansåren i Detroit. Det visade sig att allt som behövdes för Fedorov, var att hamna i ett lag som kämpade om en slutspelsplats. Helt plötsligt spelade han sin bästa hockey sedan åren i Detroit, och det var precis vad Capitals behövde. Fedorovs slutspelserfarenhet och rutin var kanske den sista pusselbiten som saknades i Capitals lagbygge, och spelare med sådan vinnarhistoria finns inte överallt. Det blir väldigt trångt på centersidan, när Nylander kommer tillbaka, men Capitals gör nog bäst i att behålla Fedorov även nästa säsong.
Eric Fehr – 2
Nästa säsong kan bli avgörande för Fehr och hans fortsättning i Capitals; en bra säsong och han får säkerligen stanna, visar han inte någon utveckling över sommaren så kan han få lämna. Ett tufft läge för en 22-åring, men med den talang Capitals har i Hershey som väntar på en chans att visa upp sig så kan man inte hålla kvar i vissa spelare för länge. Fehrs offensiva siffror kanske inte imponerar, men det ska tilläggas att han nyligen kommit tillbaka från en skada som tvingat honom att missa nästan hela säsongen. Han visade under sina matcher för Capitals att han talangen att klara sig i NHL, och med en sommars återuppbyggande sommarträning kanske han kan visa samma målfarlighet han visat i AHL och WHL.
Tomas Fleischmann – 2
Fleischmann har talangen, men är väldigt ojämn. Han visar ofta sin talang och målfarlighet i en match, för att sedan gå mållös i åtta eller fler matcher därefter. Det kan dock ha en del med hans istid att göra, under de fem matcher han fick mer än 16 minuter istid, gjorde han fem poäng, vilket ändå visar att med mer istid kanske han kan spela betydligt mer konsistent. När slutspelet närmade sig fick Fleischmann se sin istid minska dramatiskt, och istället fick nyligen införskaffade Matt Cooke den istiden Fleischmann tidigare haft. Cooke bidrog nämligen med något Fleischmann saknar; tuffhet och fysiskt spel; och det är den stora svagheten i den annars så talangfulla, ojämna forwardens spel.
Boyd Gordon – 3
Gordon kommer säkerligen aldrig att vara en offensiv kraft, men det gör att han kan fokusera på sina andra uppgifter så mycket bättre. Han var ligans nionde bästa spelare i tekningscirklarna, och hade näst mest speltid i numerära underlägen av samtliga spelare i NHL. Han endast registrerades för sex utvisningar på hela säsongen, och spelade med en söndersliten knäsena i slutspelet samt satte sin straff i maratonstraffläggningen mot Florida i november efter att i samma match ha brutit handen, så hans inställning går inte att ifrågasätta. Han gör sitt jobb på ett bra sätt, och det ger honom godkänt i betyg.
Viktor Kozlov – 3
Kozlov jobbade under säsongen väldigt mycket i skuggan av spelare som Ovechkin, Bäckström, Semin och Green, och står för sällan för något riktigt häpnadsväckande. Det han gör bra däremot, är sådant man inte ska förbise. En bra straffskytt, en bra puckhållare i sarghörnen och ett utmärkt komplement i förstakedjan med ynglingarna Ovechkin och Bäckström. Om det beror på Ovechkin eller Bäckström låter jag vara osagt, men Kozlov hade en plusminusstatistik på imponerande +28, sjunde bäst i hela NHL. Lägg därpå till att Ovechkin förbättrade sin plusminusstatistik från -19 säsongen 2006/2007 till +28 den gångna säsongen, en förbättring på +47, där man förmodligen kan räkna med att Kozlov hade ett finger med i uppryckningen. Ett problem är att han fortfarande inte har gjort ett mål i ett slutspel, och så länge han fortsättar att försvinna i slutspelen så kommer hans grundseriestatistik inte att räcka till mer än ett godkänt, om än ett starkt godkänt.
Brooks Laich – 4
Inför säsongen såg många Laich som en typisk tredje-/fjärdekedjespelare, och inledningsvis var det som en sådan han spelade. Efter tre fjärdedelar av säsongen snittade han en poäng var tredje match, men när det väl började hetta till så började Laich spela allt bättre. Under de sista två månaderna av grundserien tog Laich den rollen Chris Clark tidigare haft, som den tuffa powerforwarden som kompletterar de offensiva stjärnorna i toppkedjorna. Under denna period gjorde Laich imponerande tretton mål och spelade fram till nio, och gav Capitals sekundärt målskytte bakom förstakedja ledd av Ovechkin. Han fortsatte att producera i slutspelet, och stod där för sex poäng och ett mål på Capitals sju matcher. Laich är en spelare som kan spela nästan vart som helst, och det gör att han efter den gångna säsongens målexplosion kan vänta sig ett nytt kontrakt från Capitals ledning inom kort. Nästa säsong blir spännande att följa, om Clark återvänder, då vi får se om Laich nyfunna målsinne kan hålla i sig.
Quintin Laing – 5
Varje lag nominerar årligen en spelare till Bill Masterton Memorial Trophy, priset till den spelare som bäst representerar ihärdighet, sportsmannaanda och hängivenhet till sporten, innan ligans sedan krymper ner de nominerade till tre. Capitals nominerade, Quintin Laing, har under säsongen verkligen visat varför han nominerades till priset. Efter att ha slitit i farmarligorna i åtta år fick han äntligen chansen att göra sig ett namn i NHL, och som han gjorde det. Laing visade direkt att han var en skottäckare av högsta klass, och när säsongen var över var han den spelare i NHL som blockerat 23:e flest skott. Då ska det nämnas att nästan samtliga spelare som täckte fler skott än honom spelade dubbelt så många matcher, och ingen av dem hade ett högre snitt per match. Trots att Laing endast spelade 39 matcher för Capitals så gav han ett intryck som få spelare i truppen kunde matcha.
Michael Nylander – 3
På grund av en skada fick vi endast se Nylander i 40 matcher, och det som sticker ut från de matcherna är hans katastrofala -19 i plusminusstatistiken. Ska man se det positiva så spelade faktiskt Nylander tre fjärdedelar av sin säsong med en skadad axel och gjorde ändå väldigt bra ifrån sig. Bara det faktum att han fortsatte att spela så länge trots sin skada visar karaktär, och det ger många plus när man sätter betyg. Den rollen han hade som Bäckströms mentor och hyresvärd var verkligen vad den unga svensken behövde, och det gjorde att Capitals klarade sig bra utan Nylander under den andra halvan av säsongen.
Alexander Ovechkin – 5
Att förklara Alexander Ovechkins säsong, är som att beskriva begreppet ”this one goes to eleven” som kanske inte riktigt passar in i en femgradig skala, men ni förstår säkert poängen. Ovechkins Art Ross Trophy- och Maurice Rocket Richard Trophy-vinnande säsong var helt enkelt just så bra. Han hade under säsongen flest mål, poäng, skott, matchvinnande mål, mål i powerplay, mål på hemmaplan, poäng i spel fem-mot-fem i hela ligan och ledde ett antal andra kategorier som den genomsnittliga hockeyfantasten inte har en aning om att det bokförs. Han slog målrekord för en vänsterforward med sina 65 mål och blev den första spelaren på tolv år att nå över 60 mål. Han visade också sin mångsidighet, genom att vara ligans nionde mest tacklingsvilliga spelare och genom att ha ligans sjunde bästa plus/minus-statistik (att jämföra med hans 30:e sämsta placering förra säsongen). När nyckelspelare som Clark, Nylander och Pothier gav upp säsongen tack vare skador, så tog Ovechkin laget på sina axlar och ökade tempot, vilket till slut räckte till en slutspelsplats. Oveckins säsong har verkligen varit en fröjd att följa, och det är inte förvånande att han lämnade NHL:s prisutdelning med Hart Trophy och Lester B. Pearson Award, priserna till NHL:s mest värdefulla spelare.
Alexander Semin – 3
Semin har så här långt i sin unga NHL-karriär visat både sin talangfulla sida, och sin lata sida. Han har talang utöver det vanliga, och tillsammans med Ovechkin kan de säkert utvecklas till ligans bästa målskytteduo. Problemet är att han är lite lat, och det vore spännande att se vad han skulle kunna uträtta om han bara ansträngde sig lite mer. Han har en förmåga att dra på sig väldigt många utvisningar av den slöa sorten; hakning, tripping och fasthållning; och han måste verkligen bättra på sin disciplin. Sett över den gångna säsongen så hade han skadeproblem och kunde inte spela på sin normala nivå, men lyckades ända på sina 63 matcher göra näst flest mål i laget. Han spelade förmodligen sin bästa hockey någonsin under den halva säsongen av säsongen, och var en av Capitals bästa spelare under slutspelet. Att han spelade så bra när många trodde att han var den spelartypen som skulle underprestera i ett slutspel bådar gott inför framtiden, och vi ser med spänning fram emot en hel säsong för Semin.
David Steckel – 3
Steckel inledde säsongen med att konkurrera ut Brian Sutherby och tog hans plats, vilket ledde till att den senare tradades till Anaheim. Steckel fyllde Sutherbys roll utmärkt; han var ligans bästa rookie och hela ligans sjunde bästa spelare i tekningscirkeln och tog nästan en fjärdedel av samtliga Capitals tekningar. Liksom Jeff Schultz hade han sitt genombrott lite i det tysta. Offensivt kanske man kan begära mer, efter 30 mål och 31 assist för Hershey säsongen 2006/2007, men hans snitt på en poäng per match på sex matcher mot Tampa Bay visar att han kan prestera i den här ligan. Kan han visa samma offensiv mot resten av ligan, så kommer hans betyg att höjas till nästa säsong.
