SvenskaFans rankar: 26. Dallas Stars
Inte heller säsongen 2010-2011 lyckades Marc Crawfords nya spelstil ta Dallas Stars till slutspel. Det var visserligen väldigt nära. Med sina nittiofem poäng tangerade Dallas Stars Colorado Avalanche’s rekord från 2006-07 i antal poäng för ett lag som missar slutspelsplats. Denna lördag möter Stars spelare sina fans för att skriva autografer och prata lite grann, precis som de brukar varje år innan säsongsstarten. För er som inte kan vara med får ni nöja er med nedanstående sammanställning.
Förra säsongen var en besvikelse. Så nära, men ändå gick det inte.
Vunna matcher ökade förra säsongen från trettiosju till fyrtitvå, antal mål per match minskade något från 2.80 till 2.71 men antal insläppta mål minskade också från 2.98 till 2.76.
Efter säsongens slut fick tränare Crawford lämna laget och i mitten av juni utnämdes Glen Gulutzan till Dallas Stars tränare för säsongen 2011-2012.
Organisationen ville ha en tränare som kan relatera till yngre spelare och plockade alltså in tränaren av sitt farmarlag Texas Stars.
För Dallas Stars var 2010-2011 en säsong med en del stora förändringar i laguppställningen. Mike Modano och Marty Turcos kontrakt förnyades inte inför säsongen och när Jere Lehtinen, efter lång betänketid, valde att lägga skridskona på hyllan återstod ett lag utan ikoner.
Kari Lehtonen blev en klippa i mål och frågan om han skulle klara en säsong utan skador besvarades med ett Ja.
Fabian Brunnström som hade blivit förflyttad till Texas Stars byttes i januari till Toronto Maple Leafs mot Mikhail Stefanovich.
I februari byttes en av Stars unga stjärnor, James Neal, tillsammans med Matt Niskanen bort till Pittsburgh Pinguins mot backen Alex Goligoski.
Detta kom som en stor chock för Stars fans och hockeyvärlden ansåg att Stars hade gått på en nit, men Goligoski visade sig vara ett bra tillskott inte bara som försvarare. På sina tjugotre spelade matcher gjorde han femton poäng (5 mål, 10 assist) medan James Neal gav Pittsburg sex poäng (1 mål, 5 assist) på sina tjugo spelade matcher.
Den värsta förändring kom efter säsongens slut då Brad Richards flyttade till New York Rangers. Eftersom Dallas Stars fortfarande stod utan ägare och finansiell uppbackning kunde dom inte erbjuda honom ett nytt kontrakt. Av samma anledning kunde dom givetvis inte heller ersätta honom med en likvärdig spelare. Istället satsade dom på att förstärka laget i sin helhet och kompletterade med spelare som har utmärkt sig i numerärt underläge och spelare som kan sätta sig i respekt hos motståndaren. Lite chansningar gjorde dom kanske med spelare som inte har spelat NHL matcher på ett tag, men det är i så fall inte första gången.
Längre ner i artikeln finns en paragraf som heter ”Största förlusten”.
Den var färdigskriven för ett bra tag sedan, men när jag den sjunde september läser den pånytt känns det inte riktigt rätt. Vad som är en stor förlust för ett lag blir till ett annat lags vinst, men vi får alla som älskar hockey fortsatt se våra favoritspelare, om än i en annan lagtröja. Den verkligt största förlusten är den som skedde idag. Före detta Dallas Star Karlis Skrastins dog i en tragisk flygplansolycka som förintade ett helt hockeylag. Detta är den verkligt största förlusten, en förlust för hela hockeyvärlden.
Målvakter:
Målvaktssidan känns bra efter förra säsongen.
Kari Lehtonen (FIN) var Stars räddande ängel när resten av laget var trögstartade, som fallet var i ganska många matcher. Med sina sextionio matcher var han den fjärde mest flitigt använde målvakten i NHL. Trots de idigare diskussionerna om hans skadepotential verkade arbetsbördan inte påverka honom negativt, men man förväntar sig att han kommer att avlastas lite mer den här säsongen. Hans räddningsprocent för året var 0.914.
Andrew Raycroft (CAN) fick alltså inte så många chanser att visa vad han gick för. Han började som en alldeles utmärkt backup till Lehtonen men i februari när han släppte in två mål på två skott mot Boston Buins på 80 sekunder plockades han från isen och fick vänta en månad på nästa chans. Efter förlust för Dallas och fem insläppta mål i den matchen blev det därefter Lehtonen som användes match efter match.
Backar:
Stars backar är relativt små killar och dom behöver komplettera med mer tyngd och styrka i backlinjen.
Stéphane Robidas (CAN) är en mycket underskattad spelare, men vi i Stars vet att han är en mycket tuff liten spelare som ger allt. Hans statistik var visserligen inte lika bra som föregående säsong, bland annat halverade han antalet mål. Han stod dock för klart flest tacklingar i laget och han hade bara ett par färre blockerade skott än Karlis Skrastins. Robidas är den spelare som får ställa upp i viktiga situationer. Han var den av Stars backar som hade mest istid totalt, men även i numerärt underläge, vilket förmodligen är en del i förklaringen av hans +/- på -7.
Niklas Grossman (SWE) imponerade men missade tyvärr tjugoen matcher under slutet av säsongen på grund av olika skador. Han ansågs vara Stars bäste spelare vid blå linjen med utsikter att bli en av NHLs riktigt stora backar. Tyvärr skjuter han sällan, men när det sker kan man se att han har ett hårt skott.
Trevor Daley (CAN) fick en sex års förlängning på sitt kontrakt. Han fick det därför att han är en jämn spelare som förutom ett hyfsat försvarsspel producerar poäng säsong efter säsong utan att vara en av stjärnorna i laget.
Han spelade samtliga säsongens matcher och var, efter Robidas, den försvarsspelare som utnyttjades mest. Han hade fler poäng än tidigare säsonger och hans +/- på 7 var också det bästa i hans karriär.
Alex Goligoski (USA) kom till Dallas i februari. Här fick han större förtroende än han hade haft i Penguins och blev genast en otrolig förstärkning av Stars försvar som behövde en spelare med förmågan att förflytta pucken framåt. Han spelade tjugotre matcher och gjorde femton poäng. Om man tittar på alla hans matcher för säsongen så hade han ett imponerande +/- på 20. Goligoski spelade tillsammans med Robidas under de flesta av sina matcher då Grossman var skadad och dom fungerade bra tillsammans. Det skall bli intressant att se honom under en hel säsong och han kommer troligen att vara en av de viktigaste försvarsspelarna i laget.
Stars valde att efter säsongens slut att skriva kontrakt med två spelare som båda har varit drabbade av skador på senare tid;
Sheldon Souray (CAN) är en spelare som Stars var intresserade av redan 2007 då han valde att gå till Edmonton. Hans tid med Oilers har varit kantad av en hel del skador och andra problem. Första säsongen spelade han bara tjugosju matcher, men kom tillbaka och gjorde bra ifrån sig säsongen därefter. Säsongen därpå spelade han bara trettiosju matcher på grund av hjärnskakning och en bruten hand med efterföljande infektion och förra säsongen spelade han i AHL dit han blev förpassad efter det att han begärt att få lämna Oilers och öppet kritiserat dem för att ha tvingat honom att spela skadad. Även i AHL drabbades han av en hand- och en knäskada och spelade bara fyrtio matcher. Han påstår att han är nu är frisk och motiverad att spela.
Souray har förövrigt noterat det näst hårdaste skottet i NHL efter Zdeno Chara och säsongen 2008-2009 hade han näst flest skott på mål bland NHLs försvarsspelare.
Även om ingen förväntar sig att han kommer upp i de 50-60 poäng han noterade under ett par säsonger tidigare i sin karriär så kan Soruray, om han får förbli frisk och hans motivation att visa att han hör hemma i NHL är stark nog, bli ett riktigt kap för Stars, som kontrakterade honom för ett år.
Adam Pardy (CAN) som spelade för coach Gulutzan i ECHL, har tre säsonger i Calgary Flames bakom sig, men var även han drabbad av skador och spelade bara trettio matcher förra säsongen under perioden början av december till början av februri. Han är en större och mer fysisk försvarsspelare än de flesta i laget och Stars ser honom som en blivande tillgång.
Sjunde backplatsen står förmodligen mellan Mark Fistric (CAN) och Philip Larsen (DEN ). Fistric spelade femtiosju matcher i NHL förra säsongen, medan Larsen fick spela i sex matcher och gjorde bra ifrån sig när det var kris på backsidan. Både Souray och Pardy har dragits med skador och måste visa sig förtjänta av en ordinarie plats, så vem vet vi får kanske se mer av Larsen och Fistric. Veteranen Brad Lukowich (CAN) spelar också i AHL och finns tillgänglig att bli uppkallad till NHL när det behövs. Detta skedde vid fem tillfällen förra säsongen.
Forwards:
Efter förlusten av Brad Richards står Stars med ett antal ungefär likvärdigt bra spelare och den intressanta frågan är hur kedjorna kommer att se ut den här säsongen.
Brenden Morrow ”C” (CAN) började säsongen med sex poäng på fem matcher. När Stars mötte en av sina ärkerivaler, San Jose, fick Morrow en puck i ansiktet och bröt näsan. Han missade slutet av perioden, men kom igen i nästa period. Han opererades ett par dagar senare och spelade dagen efter operationen. Som kapten satte han ett exempel för resten av laget och hade en av sina bästa säsonger. Han spelade i samtliga matcher och gjorde fler mål än någon annan i laget, närmare bestämt trettiotre mål och femtiosex poäng.
Mike Ribeiro (CAN) hade till skillnad från Morrow en väldigt trög start på säsongen och han hamnade på nytt i den situationen att inga puckar ville gå i nät. Det har hänt under tidigare säsonger också. Stolparna var på målvakternas sida och även med nästan öppna mål ville pucken helt enkelt inte gå in. Sexton matcher tog det innan det lossnade för honom.
Även Ribeiro spelade samtliga matcher och trots att han med sina nitton mål inte kom i närheten av Morrows resultat så hade Ribeiro fler poäng, (71).
Loui Eriksson (SWE) slutade för tredje året i rad på andra plats i poängligan (73), men missade tre matcher på grund av sjukdom. När han kom tillbaka tog det honom ett tag innan han fick tillbaka krafterna och var sig själv igen. Han gjorde färre mål än både Morrow och Richards men hade flest matchvinnande mål i laget och ökade dessutom på sina målgivande passningar.
På grund av att James Neal fick lämna laget och Brad Richards var skadad under tio matcher så fick Eriksson pröva på andra kedjekamrater. Eriksson sägs ofta vara den mest underskattade spelaren i NHL, men han blev utvald till All Star team och nominerad till Lady Byng Trophy.
Inför den här säsongen står Eriksson igen utan sina båda kedjekamrater och det skall bli intressant att se vem han paras ihop med. Han spelade en del ihop med Jamie Benn förra säsongen, och en del med Tom Wandell under de slutet av säsongen.
Jamie Benn (CAN) fortsatte att imponera och man tänker inte längre på honom som en rookie utan som en av de mest värdefulla spelarna i laget. På sina sextionio matcher gjorde han lika många poäng som Brenden Morrow och med sina tjugotvå mål blev han fyra i den interna målligan. Benn gjorde allt man kunde önska sig av honom och mer därtill. På grund av skador i laget sattes han att spela i center position, vilket han klarade av alldeles utmärkt. När han kom tillbaka efter sin egen skada i februari gjorde han det med besked. Han tog poäng tio matcher i rad, varav mål sex matcher i rad, stod för tjugotre poäng i de sista tjugotre matcherna av säsongen. Dessutom gjorde han fyra mål i numerärt underläge. Frågan är om han kommer att användas som center den här säsongen och hur han klarar av allt större uppvaktning från motståndardnas försvarare. Hitills har han inte backat undan för de äldre motståndarna, men det kan ju definitivt vara ett störande moment att få extra uppvaktning.
Adam Burish (USA) nykomling i fjor blev den spelare som motiverade laget på och utanför isen. Tyvärr var han skadad först efter att ha blockerat ett skott och ådragit sig en ansiktsskada och senare på grund av ett brutet fotben. Bursih hade sjuttiosju hits och sjuttio blockerade skott, så att han skulle gå fri från skador var väl inte att vänta. Hans frånvaro visade sig dock i matchresultaten. Trots att Burish under sin första säsong med Stars gjorde sin bästa säsong med åtta mål och sex assist var det inte hans poäng som saknades under hans frånvaro utan det faktum att hans närvaro får alla andra att spela bättre.
Steve Ott “A” (CAN) är en omtyckt spelare av Stars fans, mest på grund av sin tuffhet och det sätt han har en förmåga att reta upp motståndarna. Men han har en annan sida också, han kan nämligen göra mål. Det kan också nämnas att han vann 56.6% av sina tekningar och att han gjorde 1138 tekningar mot 352 säsongen innan. Endast Ribeiro användes flitigare vid tekningar.
I den kommande säsongen förväntas det att han skall visa mer av den sidan. När det nu har plockats in ytterligare tuffingar i laget kan han kanske koncentrera sig mer på andra uppgifter liksom han gjorde för två säsonger sedan när Richards var skadad och han bidrog med trettiosju poäng, varav sexton mål, på fyrtio matcher. Då hade han visserligen själv handen i gipspaket och kunde inte slåss.
Tom Wandell (SWE) Bortsett från en match med två mål i oktober såg man inte så mycket av Tom Wandell under början av säsongen. Detta var kanske inte konstigt med tanke på att han försökte komma tillbaka och få flyt i spelet efter sin knäskada som gjorde att han missade de sista månaderna av säsongen dessförinnan. Morrow, som har haft en liknande skada, tog också lång tid på sig att komma tillbaka.
Allteftersom säsongen gick såg man dock mer av Wandell och det är alltid lika kul att se hans snabbhet, men trots att han spelade betydligt fler matcher gjorde han totalt färre poäng än säsongen innan. Förhoppningsvis är han helt återställd efter skadan och kan behålla sin plats i laget trots nykomlingarna som också vill ha en ordinarie plats.
Nya forwards är;
Michael Ryder (CAN),en trettioett-årig veteran kommer från regerande Stanley Cup mästarna Boston Bruins där han var en omtyckt spelare och en viktig del i deras slutspelsmatcher med sina åtta mål. Hans målproduktion under de tre senaste åren har visserligen inte varit lika hög som de tre åren dessförinnan och frågan är väl om han kan få nytändning i ett nytt lag. Han verkar i alla fall kunna prestera när det verkligen gäller.
Radek Dvorak (CZE), en tjeckisk 34-åring som närmast kommer från Atlanta Thrashers, men som även spelade för Florida Panthers förra säsongen. I det sistnämnda laget var han en viktig spelare i numerärt underläge, och det är säkert tanken att detta skall bli uppgiften för den erfarne defensive forwarden även i Stars.
Vernon Fiddler (CAN) är även han en potentiell kandidat att förstärka Stars spel i numerärt underläge. Han har bland annat 53.9 % vinst vid tekningar. Med sina åtta år i NHL har han en hel del erfarenhet och påstås kunna spela inte bara i tredje/fjärde kedjan utan även i första/andra kedjan.
Jake Dowell (USA) spelade förra säsongen sjuttionio matcher för Chicago i sin första fulla NHL säsong efter det att han draftades 2004. Trots att han hade spelat så länge i AHL (eller kanske just därför) gick omställningen till NHL mycket bra för honom och han gjorde karrriärsbästa i alla tänkbara kategorier. Den tjugosju årige centern är dock inte den store poängplockaren, utan en hårt arbetande spelare i tredje eller fjärde kedjan. Han verkar tåla en del om man tänker på hur han kom tillbaka på isen efter att ha sytts med fyrtio stygn över ögat efter en incident med Jarkko Ruutu förra säsongen.
Eric Godard (CAN), spelade endast i nitton matcher förra säsongen efter att bland annat ha varit avstängd en längre tid som resultat av att han hoppade in på isen och försvarade sin målvakt. Godard är troligen en del av Stars plan på att sätta sig i respekt hos motståndarna. Han kommer förmodligen att liksom Krys Barch användas när det behövs tuffa tag och avlasta Ott på det området.
Övriga forwards i truppen är två mycket hårt arbetande spelare, nämligen Krystofer Barch (CAN), som hade en genomsnittlig istid på mindre än fem minuter och vars uppgift har varit att ge sig in i slagsmål när någon motståndare behöver sättas på plats och Toby Petersen (USA), som gjorde två mål i numerärt underläge i fjor och som just där ofta används i dessa lägen eftersom han är en lugn och pålitlig spelare.
Dessutom finns det ett antal spelare i Texas Stars som förra säsongen fick chansen att hoppa in i Dallas Stars när de ordinarie spelarna var drabbade av skador. Tjugo årige TomasVincour (CZE), fick det största förtroendet och visade under sina tjugofyra matcher att han mycket väl kunde spela på den nivån. Framåt hade han många chanser, men lyckades tyvärr bara åstadkomma ett mål och en assist, men han visade även förmåga att täcka upp bakåt. Övriga spelare var Francis Wathier (CAN), Raymond Sawada (CAN), och två av Texas Stars bästa poängplockare, Travis Morin (USA) och Colton Sceviour (CAN),
Nyckelspelare:
Stars har inga direkta nyckelspelare utan måste förlita sig till att hela laget hjälper till, men om jag skall välja ut några som är väldigt viktiga blir det
Kari Lehtonen, Stephan Robidas, Mike Ribeiro, Loui Eriksson, Jamie Benn, Steve Ott
Nyförvärv:
Jake Dowell Chicago Blackhawks
Radek Dvorak Atlanta Trashers
Vernon Fiddler Phoenix Coyotes
Eric Godard Pittsburgh Penguins
Adam Pardy Calgary Flames
Michael Ryder Boston Bruins
Sheldon Souray Edmonton Oilers
Förluster:
Brad Richards New York Rangers
Karlis Skrastins Lokomotiv, KHL († 7/9/2011 RIP)
Jeff Woywitka Montreal Canadiens
Jamie Langenbrunner St Louis Blues
Jason Williams Pittsburgh Penguins
Aaron Gagnon Winnipeg Jets
Brian Sutherby – free agent
Brandon Segal – free agent
Svenskar:
Loui Eriksson
Nicklas Grossman
Tom Wandell
Coach:
Glen Gulutzan
Preliminär laguppställning:
Brenden Morrow – Mike Ribeiro –Michael Ryder
Steve Ott – Jamie Benn - Loui Eriksson
Vernon Fiddler – Tom Wandell – Adam Burish
Radek Dvorak - Toby Petersen- Jake Dowell
Stephan Robidas – Niklas Grossman
Alex Goligoski – Trevor Daley
Sheldon Souray – Adam Pardy
Mark Fistric
Lehtonen
Raycroft
Andra notabla spelare i laget:
Brenden Morrow, Alex Goligoski, Niklas Grossman, Tom Wandell, Philip Larsen
Bästa nyförvärvet: Michael Ryder
Med förlusten av Brad Richards måste Stars ha en ersättare som kan göra mål och ta poäng. Kanske är Ryder den spelaren. Under sina sex säsonger i NHL har han legat på mellan 31 och 63 poäng i reguljär säsong. Förra säsongen gjorde han dessutom sjutton poäng för Boston under slutspelen. Trots att han spelade i tredjekedjan, visserligen i ett topplag, lyckades han prestera
Värsta förlusten: Brad Richards
Brad Richards anses nog vara den värsta förlusten för ett lag i hela NHL. Stars måste alltså nu klara sig utan lagets ledande målgöraren från de två senaste säsongerna. Richards var den NHL-spelare som hade flest minuter i power play under förra säsongen.
Årets poängkung: Mike Ribeiro
Loui Eriksson eller Mike Ribeiro, det är frågan.
Förra säsongen var Mike Ribeiro trea bakom Richards och Eriksson i antal poäng. Säsongen dessförinnan var han fyra, men då spelade han bara i sextiosex matcher på grund av skada. De tre tidigare säsongerna i Stars vann han poängligan. Det är därför svårt att bortse från honom som poängkung, men det skulle lika väl kunna bli Loui Eriksson som har varit tvåa i den interna liga under sina tre fulla säsonger i Stars. Jag gissar att Ribeiro gör flest poäng och Eriksson flest mål.
Årets nykomling: Tomas Vincour
Det lär vara svårt för de unga AHL spelarna att få mycket speltid. Philip Larsen, som jag valde i fjor, kunde ha fått en chans att ta en ordinarie plats i år, men med de nya backarna som Stars har skaffat tror jag att det blir svårt.Även Tomas Vincour är på gränsen att vara redo för en ordinarie plats, men förmodligen avgörs deras närmaste framtid av antalet skadade spelare i laget.
Årets genombrott: Tom Wandell
Om det är någon av de ordinarie spelarna som skulle kunna få ett genombrott så är det Tom Wandell. Jag hade honom på den här platsen i fjor, men det blev inget genombrott för honom. Det sägs att hans tidigare skada kan vara väldigt svår att komma tillbaka från. Frågan är om han nu, en säsong senare, kan få sitt genombrott och jobba sig till en plats bland de sex topp spelarna. I brist på någon annan kandidat och därför att jag verkligen hoppas att det blir så väljer jag honom igen.
###
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26. Dallas Stars
27. Edmonton Oilers
28. Winnipeg Jets
29. New York Islanders
30. Ottawa Senators
