Säsongen som gick, slutspelet, framtiden
Egentligen borde jag sitta i ett hörn och gråta, vi är för andra året i rad utslagna i första rundan. Men jag gråter inte, vi fick vad vi förtjänade. Dessutom har jag fått nöjet att bevaka och uppleva en av Calgary Flames mest märkliga säsonger någonsin, vilket lämna en mycket blandad eftersmak.
Som skribent vill, i varje fall jag, känna lite trygghet. Man vill känna att man då och då har rätt. I år kan jag bara säga att jag tappade balansen, tidigt. Det har inte funnits någon grund att stå på, dagens sanning har varit morgondagens lögn. Säsongen har i mångt och mycket varit en psykisk påfrestelse, en berg-ochdalbana, både för laget och fansen, ena dagen hopp nästa förtvivlan. Det har helt enkelt varit för mycket och för många olika känslor. Och just nu känns det nästan skönt att det är över.
Calgary Flames inledde svagt, men ändå bättre än de föregående säsongerna. Iginla blev kritiserad från höger och vänster, vilket inkluderar mig. I kritiken sa man att han, Iginla, har blivit lättare och tror han är J. Thornton, han borde hålla sig framför mål och inte i sarghörnen. Vet inte om jag och alla andra var förblindade av den föregående säsongen där Iginla var väldigt svag. Faktum är att han i år i princip varit J. Thornton. Iginla har i år bevisat hur bra han är, och hur komplett han är och vilken fantastisk ledare. Iginla må ha slutat en bit ifrån den yttersta toppen i poängligan, men hans poängsnitt är lysande. Crosby årets poäng dominant snittar 1,5 poäng, de två efterföljande i poängligan Thornton 1,39 och Lecavalier 1,31. Iginla har ett snitt på 1, 34 mycket bra av en kille som fick mycket oförtjänt skit.
Säsongen
Efter Flames svaga inledning spelade man i november upp sig. Man radade upp segrar och till slut slog man ett klubbrekord, det nya rekordet löd: tio raka hemmasegrar. Så här var det hela säsongen, inte tio raka hemmasegrar men väl raka hemmasegrar. Calgary Flames vann och vann.....på hemmais i Pengrowth Saddledome. På bortais var det raka motsatsen, Flames har under säsongen sett ut som ett psykologiskt experiment. Där finns inget samband med Flames borta och hemmaspel, de påverkar inte varandra. Flames har kunnat vinna tre raka hemma åka på en roadtrip förlora sex matcher, komma hem och vinna tre raka. Det är så att säga två helt olika och oberoende lag, trots samma spelare.....ytterst märkligt.
De sex förlorade matcherna var allt som oftast fördelat på två i övertid en på straffar och tre på ordinarie. Oavsett hur förlusterna kom till på bortais har de spelat som krattor, att de tagit poäng har ofta tillskrivits turen och Kiprusoff.
Det känns så konstigt, offensivt sett gjorde Flames sin bästa säsong sedan 1993-1994. Hela fem spelare slog sin personliga poängrekord. Langkow, jag önskade ett genombrott likt Brieres, alla skrattade. Han fick ett. Tanguay, glasliraren med handlederna, otroligt skicklig men många onödiga utvisningar. Lombardi som äntligen fick visa vad han går för, ett femårskontrakt hoppas jag på. Huselius, han har alltid haft talangen men har inte lyckats ta den till nästa nivå förrän nu. Phaneuf, imponerade minst sagt förra året som rookie, i år har han tagit ett kliv till.
Defensivt sett gjorde vi vår svagaste säsong sedan 1999-2000. Det är inte Kiprusoffs fel, även om han bitvis sett slö och omotiverad ut. Det är inte heller, även om Warrener inte hängt med, backarnas fel. Det är lagets spel över hela banan som ställt till det.
Dessutom gjorde vi egentligen en väldigt bra säsong sett till vår poängskörd. Vi har dessutom inte varit ett slutspelslag i så många år, bara några säsonger tillbaka var vi ett evigt fiasko långt ifrån slutspel. Vi fans och experter blir snabbt kräsna, krävande och naiva.
Varför?
Hur man förklarar skillnaden på spelet hemma och borta vet jag inte. Flames var NHL´s bästa hemmalag och länge det sämsta bortalaget. Teorier säger att det har med höga höjder att göra, Calgary ligger högre upp än andra städer i Nordamerika. Detta skulle då betyda ? Att Flames egentligen var usla både hemma och borta? Om inte det så borde vi väl haft stora förutsättningar att lyckas borta med tanke på vår eviga höghöjdsträning ? Och hur får man ihop resonemanget med åren av evigt förlorande, tränade de andra lagen höghöjdsträning ? Nä, resonemanget med hög höjd är trams, det finns klar brister i logiken i resonemanget om man tänker efter. Det är bara ett taffligt sätt att försöka förklara varför ett lag är hemmastarkt.
Det har hela året kallats att Calgary Flames söker sin identitet. Det är till viss del sant, men bara gällande bortaspelet, för inte kan man säga att vi söker identitet hemma när vi är nummer ett i hemmaspelet ? Men identitetsspåret är nog rätt. Vi hade en ny headcoach, Jim Playfair. Han har gjort om spelsättet och taktiken, från det defensiva vinstgivande spelet Sutter skapade till en ett offensivt spelförande och målglatt lag. Det är egentligen inte fel, problemet är att Flames hårt arbetande identitet inte gick ihop med en bra spelförande identitet. Kombinationen har inte lyckats, kanske får Playfair bära hundhuvudet för detta.
Det känns som om vi inte var redo, det tar ett par år att bli samma sorts lag som Red Wings. Ett Red Wings som för övrigt i år visade att de kan kombinera hårt arbetande identitet med en spelförande identitet. Det måste vara Flames huvudmål att lyckas kombinera offensiv och defensiv skicklighet, hårt arbete och finlir. Det tar ett tag innan det funkar när man ändrar spelidén så drastiskt som Playfair gjort. Därför vet jag inte om det är rätt att låta Playfair få skulden, för det är ganska troligt att han får foten. Får Playfair gå så är ju hela året bortkastat, vi får en ny coach och ännu en ny spelidé att lära oss. Kanske behöver han ett år till? Spelarna bör säga sitt, och måste vara ärliga
Ett irritationsmoment har även varit att experter alltid pratar om Flameshockey och finallaget 2004. De varken spelar så längre och än mindre är det samma spelare. Så ärligt talat glöm det, det laget och det spelet är bortblåst. Termen finns inte...
Slutspelet
Att vi förlorade mot Red Wings var ingen skräll, särskilt inte sett till vår hemma och borta statistik. Jag skrev tidigt på svenska fans att man inte kan vinna Stanley Cup genom att bara kunna vinna hemma. Sett över matcherna var vi utspelade. Kiprusoff höll oss kvar i matcherna och var klart den bästa av målvakterna. Det vi saknade och Red Wings hade är kanske främst ”secondary scoring”. Vi hade inga oväntade målskyttar som klev fram och vi hade inget spel fem mot fem, det hade Red Wings. Dessutom är Red Wings så svåra att slå när man väl låtit dem börja göra mål, de kontrollerar spelet så bra i fem mot fem spelet. Vår chans var som sagt power play och det var där vi gjorde mål, men tyvärr havererade det spelet totalt i match fem. Hade vi fått in ett par baljor i match fem så kanske det sett annorlunda ut.
Red Wings spelare gjorde dessutom sitt jobb bra, mycket bättre än de gjort på senare år i slutspelet. Babcocks förtjänst ? Red Wings satte Lidström på Iginla och Cleary på Phaneuf, sällsynt att ett lag gör så när man rankas etta och möter de som rankas sist. Men Red Wings var trötta på slutspelfiasko, de läste på sin läxa och det var en succé att skugga Flames stjärnor. Red Wings ställde dessutom konstant upp med en kille framför mål, många gånger på gränsen till interference. Flames gjorde inget motsvarande, vilket man borde gjort. Att komma nära inpå Hasek är en nyckel till seger när man ska slå Red Wings, för Hasek är minst sagt lättpsykad.
Framtiden
Usch med stora bokstäver. Har finns min stora oro, det är detta som framkallat mest ångest. Visst, vår organisation har utvecklats enormt de senaste fyra åren. Vi har bra scouting och ganska mycket talang nere i Omaha som väntar på en chans. Ångesten beror på andra faktorer och den nådde sin kulmen när Ryan Smyth lämnade sin klubb Edmonton Oilers. Denna känsla var jag inte ensam om att få, Flames fans, lokala experter, samt delar av Kanada och USA kände stor sympati. Varför ? Det är tragiskt och vi riskerar alla att gå samma öde till mötes. Smyth och Oilers har varit som handen i handsken, killen har varit deras hjärta och själ. De två har hållt ihop i över tio år och nu är den relationen slut. Det är faktiskt sorligt.
Anknytningen till Flames stavas främst Kiprusoff och Iginla och deras kontraktsstatus. Endast två ordinarie spelare har kontrakt som sträcker sig längre än över nästa säsong, Tanguay och Warrener. Just nu är följande spelare aktuella för unrestricted free agency: Amonte, Friesen, Nilson, McCarty, Primeau, Ritchie, Hamrlik, Stuart, McLennan. Bland restricted free agents hittar vi bland annat: Lombardi, Nystrom, Moss, Godard, Hale, Giordano, Richie Regehr.
Flames har med andra ord mycket att göra, ingen tid för semester. Dessutom krävs noggrann planering för framtiden. För efter nästa säsong blir bland annat Iginla, Kiprusoff, Huselius, Regehr, Langkow, unrestricted free agents och Phaneuf blir restricted. Med andra ord måste man redan nu bestämma vilken linje man ska köra, vilka vill man behålla och vilka har man råd att behålla. Bland årets spelare som blir kontraktslösa kommer få tillbaka till laget. Till stor del för att man säkerligen behöver till exempel Amontes 1,8 och Friesens 1,6 miljoner till annat än deras egna lönekonto.
Jag tror Lombardi, Moss, Giordano och Nystrom blir signade. Harmlik vill man signa men vill han stanna? Detsamma gäller Stuart. Amonte och Friesen är för dyra, men kan bli aktuella för spel med minimum lön, allt annat vore galenskap. McLennan kan få lämna över till en rookie keeper. Bland övriga checkers och grinders ligger nog Primeau ganska bra till. Nilson har inte visat ett smack på de två senaste säsongerna. McCarty ska vi inte ens tala om, att han är kvar kan inte vara annat än goodwill. Ritchie, en spelare jag gillar, är alltför ofta bänkad men hans låga lön kan öppna för en förlängning. Summan av kardemumman är: ju lägre lön du begär ju större är chansen att du får stanna.
Som sagt måste man redan nu bestämma linje, bedömer man att man inte kan behålla både Iginla och Kiprusoff efter nästa säsong bör en av dem lämna per omgående. Nu kan de få något riktigt bra för dem.
På ett sätt är det bra att det Flames har så många med utgående kontrakt under de två kommande säsongerna. Nu kan man snabbt bestämma vilka man vill ska stanna och vilka man vill ska gå, samt hur man ska eller kan fördela lönerna. Man har inte så mycket pengar uppknutna till lönetaket. Det gör att det inte är en omöjlighet att alla stjärnor stannar, men det förutsätter att övriga spelare signas till minimumlön. Man får med andra ord samla Hamrliks 3,5 miljoner, Nilsons 1,3, Amontes 1,8, Friesens 1,6 och sedan även Conroys 2,9 miljoner på hög. De bör redan nu investeras i förlängningar på de viktiga spelarnas kontrakt.
Detta lämnar i dagens läge princip noll utrymme till nyförvärv. Det krävs trader för att någon större förändring i spelartruppen ska äga rum. De vakanta platser som finns kommer att tas av prospects som Prust, Boyd, Germyn, Richie Regehr.
Men inte kan man misströsta över det nu. Vi får se vad framtiden har i sin hand.
