NHL Legends: Theo Fleury, en resa i nostalgins tecken

Det är tyst i NHL, ack så tyst. Bortsett från att det stormar i ”Windy City” ännu en gång denna sommar. Och så är där en sak till, en liten sak och person som är så stor i min värld. Theoren Fleury och hans comebackförsök. Jag var arg när Joe Nieuwendyk lämnade Calgary Flames men aldrig så nära tårar som när Fleury lämnade. Han, ensam, personifierade mer eller mindre hela min tillvaro under en period på 90-talet så inte undra på att man blir nostalgisk.

Theo Fleury föddes 1968 Oxbow, Saskatchewan, Kanada och lite skämtsamt kan man säga att han inte blev så mycket större än han var vid födseln. När han mot alla odds tog sig till NHL 20 år senare gjorde han det med buller och brak. Kanadicken gjorde 36 matcher och 34 poäng under sin debutsäsong. Calgary, ja, de vann Stanley Cup (1988-1989).

Jag var tio år gammal när Calgary Flames vann Stanley Cup. Jag var med andra ord varken särskilt gammal eller någon större fantast. Jag hade noll kunskap och noll insikt. Sanningen är förmodligen att jag valde lag efter logga, en högerskjuten svensk och för att ingen annan i min prepubertala krets höll på dem.

Jag hade faktiskt fel på det sistnämnda. David ”Kantor” Larsson höll också på dem, han var äldre och en av de mer speciella människorna runt om Vilan på 80-talets slut (i varje fall ur min världsuppfattning). Det hela ledde till att jag tyckte det var pinsamt med Calgary och dessutom flyttade Håkan Loob hem till Karlstad och Färjestad efter Stanley Cup segern. Det hela slutade med att jag officiellt övergick till att hålla på ”The Great One” och således Los Angeles Kings. Om någon mot förmodan inte känner till ”The Great One” syftar jag givetvis på Wayne Gretzky.

Den officiella frånvaron från Calgary Flames var kort, för jag blev förälskad. Givetvis inte bokstavligt talat (tror nog de flesta sportfantasterna där ute vet precis vad jag menar). Den kortväxte Fleury var precis vad jag behövde för att på allvar intressera mig för NHL. Och med facit i hand förefaller det sig passande att just han var den som tog hemvändande Loobs plats. Båda var korta i rocken, högerskjutna och glada i att göra mål.

Det finns en särskild bild av Calgarys nummer 14 som för evigt kommer att vara etsad fast på min horhinna. En bild som för mig personifierar såväl Fleury, som hockey, kärlek och passion. Den inbitne spelar nog redan upp bilden i sitt huvud för jag tror att jag är långt ifrån ensam om just denna bild. Det jag pratar om är givetvis bilden av Fleury när han den 24 april 1991 avgör match 6 mot ärkerivalerna Edmonton Oilers på övertid. Fleury firar som en tok och hans glädje och passion går inte att ta miste på. Firandet kan mycket väl var ett av de mest kända inom NHL någonsin.

Fleury en spelare med passion och mörker

Fleury stod för så oerhört mycket positivt. Han tog sig mot alla odds till NHL. Han vann JVM, Stanley Cup, Canada Cup och OS. Han blev en stjärna och spelade sju allstarmatcher. Han blev lagkapten i Calgary och var länge lagets bäste målskytt och poängplockare genom tiderna. Han spräckte 50-målsbarriären, 100-poängsbarriären och 1000-poängsbarriären. Han visade att man kan om man bara vill. Fleury tog sig till NHL och höll sig kvar där på grund av sin beslutsamhet, passion, arbetsmoral, sin allt eller inget attityd och givetvis sin skicklighet.

Emellertid finns där mörkare sidor bakom stjärnan Fleury. Förutom massor av poäng var han även frekvent utvisad. Under sin karriär i NHL hann han med 1840 minuter på botbänken. I Belfast Giants noterades han för hela 270 utvisningsminuter på 34 matcher. Hans allt eller inget attityd var i det närmsta vacker men oerhört självförbrännande. Kanadensaren som trots sin storlek var väldigt fysisk brydde sig inte ett dugg om vem som stod i vägen, varken på eller utanför isen. Något som lett till diverse kontroverser. Han har misshandlat maskotar i spelargångar, hotat domare, hånat spelare med kycklingdansen, försökt ge sig på fans och tjafsat i största allmänhet.

Fast problemen med att vara hetlevrad och ha en viss attityd började tidigare än så. Fleury har bevisligen alltid varit hetlevrad på gränsen till självdestruktiv. I JVM 1987 var han i finalen med och startade ett bråk som kom att kallas ”Punch-up in Piestany”. Bråket slutade med att Kanada och dåvarande Sovjetunionen blev diskade, samt att spelare och ledare fick långa och kännbara avstängningar.

Detta är emellertid hockeyrelaterade tokerier. Det fanns dessvärre stora problem även vid sidan om isen. Där finns mycket att säga om hans uppväxt men vi nöjer oss med att konstatera att han har både indianblod och franskt ursprung i sig, en alkoholiserad far och en i allmänhet hård uppväxt. År 1996 fick han diagnosen Crohn's sjukdom, en tarmsjukdom som för Fleury var mycket plågsam. Alltsammans kan sägas ha lett till ett eget alkoholberoende som med åren blev allt svårare att kontrollera och till slut kulminerade.

Under åren i Calgary hade Fleury emellertid ganska bra kontroll på sig själv. Men 1998-1999 när han lämnade för Colorado Avalanche försvann förmodligen kanadensarens sista trygga punkt. För efter elva säsonger i Calgary och Kanada kan man nog påstå att han var trygg där, men Calgary nummer 14 valde en annan väg. Han var säkert inte medveten om sitt val då men det är inte alls osannolikt att tro att hans val är en av faktorerna bakom kulmen av alkoholberoendet.

Sejouren i Avalanche blev kort och 1999-2000 fanns han i New York Rangers dräkt. Inför säsongen 2002-2003 bytte Fleury återigen stad och lag, Rangers mot Blackhawks. Hans far led av cancer och en stundande operation väntade runt hörnet och snart blev Fleurys alkoholproblemen vida kända. Fleury stängdes av i sex månader och sattes i NHL´s ”Substance Abuse Program”. Han inledde säsongen med en 25-matcher lång avstängning. Fleury lärde sig emellertid inte ett dugg av det hela och väl tillbaka i NHL tog det inte lång tid innan han åter misskötte sig. Han missade en träning och drog till med den mest klassiska bortförklaringen ”jag försov mig”. Kort därefter nämndes Fleury, fylla och strippklubb i en och samma mening och en ny avstängning väntade. Emellertid dök inte Fleury upp något mer i NHL´s korridorer. Hans karriär slutade med total tystnad från kanadensarens sida och beroendet hade till slut tagit död på såväl hans karriär som hans äktenskap.

Dagens Fleury

Den lille kanadensaren har hunnit bli 41-år gammal. Han har varit nykter i fyra år, det är beundransvärt i sig. Men kanadicken nöjer sig inte med det, han vill tillbaks till NHL. Hans sorti ur ligan var ett avslut ovärdigt en spelare av Fleurys kaliber. Det var verkligen inte det sätt han vill avsluta sin karriär på.

Många avfärdar hans comebackförsök, kanske inte så konstigt. Ålder och det faktum att han avbröt sitt ”Substance Abuse Program”. Därför måste han till att börja med godkännas av Gary Bettman och NHL för att få spela. Det är ett par faktorer som talar emot att drömmen blir verklighet. Hans försök är emellertid seriöst och han har en personlig tränare vid sin sida. Allt för att bli ”fit for fight”.

Något man inte ska glömma är att Fleury har en enorm beslutsamhet. En beslutsamhet som tog honom och höll honom kvar i NHL under mer än ett decennium. Det är inte att förringa och därför ska man inte helt utesluta att det hela blir verklighet.

Jag önskar mig två saker. Gary Bettman, snälla sätt inga käppar i hjulet. Måhända är det av nostalgiska skäl men likväl. Darryl Sutter, snälla ge Fleury chansen. Jag kan inte se något bättre avslut på en stor karriär än att den avslutas där det började. Jag betvivlar inte en sekund på att fansen skulle ta emot Fleury med öppna och familjära armar. Låt oss få se vår nummer 14 en gång till. Och oavsett utgång och slut önskar jag Theo Fleury lycka till.

----------------------------------------------------------------------------
Länk till Fleurys mål:
http://www.youtube.com/watch?v=ZSRFLUBgvzc