SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 3. Calgary Flames

Var står Calgary Flames? Det är en bra men svår fråga, de bör slåss om en slutspelsplats men har möjligtvis chanser att göra lite mer än så.

Upp som en sol ned som en pannkaka var första meningen i förra årets SvenskaFans rankar och det gäller delvis fortfarande. Calgary Flames måste ta sig ur det denna säsong. Om inte så är det tveksamt om General Manager Brad Treliving får fortsatt förtroende.

Treliving har gjort mycket bra för organisationen men klubbens prestationer är fortfarande svajiga och har varit så under hans regim. Från slutspelslag till bottenlag till slutspelslag igen och under de mer positiva säsongerna har laget ändå varit något tveksamt och väldigt ojämnt. Detta kan såklart till viss del förklaras med att man bytt spelsystem men laget har egentligen inte varit tillräckligt bra och där har framförallt målvakterna varit lagets stora akilleshäl.

Säsongen som gick började katastrofalt och runt 15 matcher in var det stora samtalsämnet om huvudcoach Glen Gulutzan skulle få sparken eller inte. Var sig försvaret eller målvakten höll. I det här läget hade man envist låtit Brian Elliott få chansen om och om igen trots uselt resultat (även en katastrofal Niklas Grossman fick några chanser innan man tröttnade på denne). Inte så konstigt egentligen då Flames ville ge Elliott chansen att äntligen bli etta, men den chansen gick förbi. In kom Chad Johnson som kanske är mer van vid att lämnas ensam av sitt lag och han storspelade, laget fick andrum och började spela allt bättre i Gulutzans nya system. När Johnson i sin tur blev trött och inte klarade prestera på hög nivå återgick Flames till Elliott.

Nu var det en annan Elliott. Under en hyfsat lång period var Elliott helt outstanding. Segrarna blev fler än förlusterna och avståndet till slutspelslagen åts upp allteftersom. Flames gjorde en push när det närmade sig trading deadline och signade Matt Bartowski samtidigt som man tradade för Michael Stone. Försvaret blev stabilt och en lång segerrad startade. Till slut var Flames på slutspelsplats och den höll man vägen ut.

Väl i slutspel väntade Anaheim Ducks, ett lag Flames minst sagt har problem med. Allt var frid och fröjd och positivt men när serien började så vek Elliott ner sig totalt. Laget spelade bra men det hjälpte föga då Elliotts spel var demoraliserande – särskilt i den tredje matchen där Flames var överlägsna och hade 4-1 innan Elliott tappade in allt. Ducks vann på övertid, 5-4. Elliott fick ändå starta matchen efter men inledde med att tidigt tappa in 1-0 varpå Flames demonstrativt plockade ut honom. Just där insåg nog alla att det var det sista Flames såg av Elliott.

Denna säsong tror emellertid laget lite mer på sig själva och det råder positiva tongångar efter Flames sommar. Det är återigen nya målvakter men samtidigt har Flames även gjort ganska omfattande förändringar i försvaret. Med Michael Stone, som kom strax före trading deadline, kvar och Travis Hamonic som ny topp-4 back så har laget en bredd och ett djup som borde vara förutsättningar för framgång. Stone och Hamonic har ersatt Dennis Wideman och Deryk Engelland och ingen kan påstå att det inte är en uppgradering. Förutsättningar för framgång är helt enkelt bättre.

Slutspel är högst rimligt och visst finns möjligheter för att laget gör lite väsen. Offensiven känns emellertid lite tunn för att Flames anses vara ett hot gentemot ligans topplag. Det känns så att säga som att några bitar saknas för att Flames ska kunna kalla sig eller anses vara en utmanare att ta hem Stanley Cup.

Målvakter:

Målvakterna står såklart i fokus ännu en gång och för tredje säsongen på raken har man ett helt nytt målvaktstandem. Mike Smith är lagets nye nummer ett och svenske Eddie Läck är lagets nya tvåa. De ersätter Brian Elliott och Chad Johnson.

När Smith anlände från Arizona Coyotes under sommaren så var det lite av en vattendelare. Det var inte kostnaden (Brandon Hickey och Chad Johnsons rättigheter samt val) som fans med flera hängde upp sig på utan ålder och kvalité. Gammal kan han sägas vara då han är 35 men samtidigt så är hans uppgift här att ta hand om Flames mål i två säsonger innan hans kontrakt går ut. Det är så att säga inte relevant hur den kanadensiske veteranen är om fyra säsonger, han är inte värvad för att vara lagets framtid. Kvalité? Ja det är en svår fråga – Smith har stått i ett lag som konsekvent varit dåliga, bitvis usla. Räknar man endast fem mot fem spel ser hans statistik ganska bra ut. De med mer positiv syn väljer att fokusera på det faktum att Mike Smith, till skillnad från föregångarna, är en nummer ett, han har konsekvent stått mycket matcher om så i ett dåligt lag. Som jämförelse – mellan säsongen 2011-2012 till nu har Smith noterats för 312 matcher medan Brian Elliott som han ersätter noterats för 229 och då kan man även ta med i beräkningen att Smith åkt på några skador under perioden också.

Smith kompanjon där bak, svenske Läck, är också ett val som tål att diskuteras. Han är yngre än Smith, 29, men kommer från en minst sagt dålig säsong. Samtidigt var det inte länge sedan han var en potentiell framtida etta i Vancouver Canucks. Flames har emellertid bra koll på Läck efter tiden i Canucks, både som motståndare och för att Glen Gulutzan var en av coacherna i laget. Med det sagt så tror sig Flames veta vad som gått fel för den skojfriske Läck och hur man ska göra för att han ska hitta tillbaka till formen han hade i Canucks. Likt Smith och Coyotes har inte heller Carolina Hurricanes varit ett särskilt bra lag. Läck har kontrakt över kommande säsong sedan är han free agent, lönen betalas dessutom till hälften av Hurricanes och kostnaden för att värva honom (Keegan Kanzig samt att man köpte ut Ryan Murphy och att lagen bytte sena val med varandra) var ringa. Det är så att säga inga stora risker Flames tagit.

Summerat så tror undertecknad detta är en bra lösning. Smith inser att detta är hans chans att bevisa att han är bra samtidigt som han är van vid mycket jobb – motivationen är stor och laget bättre. Läck i sin tur brinner av revanschlust. Utöver detta så är detta ett målvaktspar med två målvakter som spelar ganska lika och är lika stora. Tidigare år har det varit problematiskt för försvaret att målvakterna varit väldigt olika i sin spelstil.

Framtiden på målvaktssidan är stark, väldigt stark. Egna draftvalen Jon Gillies (75th 2012) och Mason McDonald (34th 2014) samt Tyler Parsons (54th 2016) kompletteras med David Rittich och Nick Schneider.

Gillies blandade och gav i AHL säsongen som gick men 23-åringens anseende är fortsatt högt och man ska även komma ihåg att det var hans ”första” säsong i AHL efter att varit skadad nästan hela säsongen innan. Partnern i AHL, tjeckiske 25-åringen Rittich, imponerade stort. Båda målvakterna fick istid i NHL och båda klarade det galant.

Den 20-årige Parsons blir proffs efter en strålande tid i OHL och London Knights och på förhand sägs det att han vaktar målet i ECHL säsongen som kommer. Parsons är så hypad en målvaktstalang kan vara. Så långt har han imponerat och lyckats på alla nivåer och stoltserar med Memorial Cup och JVM-guld men det betyder inte att han lyckas i NHL.

McDonalds framtid i organisationen är diskutabel, med facit i hand var målvakten ett dåligt val när han gick så tidigt som nummer 34 2014. Visst saker kan hända och målvakter är svårt men i nuläget är den 21-årige McDonald långt ner i hierarkin.

Nick Schneider talar organisationen fortfarande sig varm om och nu får han göra en säsong i staden, då för WHL´s Calgary Hitmen. På så sätt kan Flames studera den kanadensiske ynglingen mer ingående och hjälpa honom att bli bättre. Trots det positiva så är den 20-årige Schneider långt från en framtid för Flames i NHL.

Backar:

Trots ett på förhand starkt försvar så darrade Flames bakre led betänkligt i inledningen av säsongen. Först när ett par nyförvärv kom in blev det bättre (Michael Stone och Matt Bartkowski). Flames ville inte hamna i samma sits igen och har under sommaren därför satsat på en rejäl uppgradering. Det är åtminstone på pappret nu ett försvar likvärdigt Nashville Predators. Trots detta så är Flames försvar faktiskt billigare nu än säsongen som gick.

Ledaren är såklart lagets lagkapten, Mark Giordano. En gång i tiden, 2004, en odraftad free agent signing från Toronto. Fyndigt nog gjorde han sina två första NHL-mål mot just hemstadslaget Maple Leafs. Länge en av ligans mest underskattade backar men i takt med att Flames blivit bättre har Giordano fått allt mer uppmärksamhet. Säsongen som gick var poängmässigt sämre (39 poäng) än de tre föregående (mellan 47-56 poäng) å andra sidan var +/- statistiken den bästa i karriären. Giordano fyller 34 år under hösten och börjar bli till åren kommen, emellertid har veteranen med 673 NHL-matcher i bagaget än så länge inte saktat ner. Giordano är än så länge en av ligans bästa allround- backar.

Vid sin sida kommer Giordano ha en annan Toronto-född back, den väldige Dougie Hamilton. Hamilton började skakigt och var under en period ifrågasatt men växte mycket under säsongen och slutade på 50 poäng (karriärsbästa). Blott 24 år gammal har Hamilton redan noterats för 341 NHL-matcher och han börjar nå den nivå han spåddes göra när han valdes som nummer nio 2011 av Boston Bruins. Stor, snabb, högerskjuten och offensivt skicklig men nu även allt mer defensivt skicklig. Hamilton kommer bli spännande att följa nu när han hittat sin roll i laget och laget hittat rätt i coach Glen Gulutzans system.

TJ Brodie är tredje back ut och även den tredje raka som är från Ontario. Den 27-årige backen är utan tvivel den som gynnas mest av tillskotten i försvaret. Brodie hade det tungt säsongen som gick, framförallt med Dennis Wideman vid sin sida. Inget fungerade för den snabbskrinnade och offensivt skicklige backen och under en period var känslan att han var inne på precis vart enda baklängesmål. I takt med att laget hittade rytmen gick det bättre och när Michael Stone anlände så lyfte han till den nivå fansen vant sig vid. Poängmässigt dippade han likväl från 45 till 36 poäng men man kan undra hur illa det gått om laget inte tradat till sig Stone.

Brodie, ett fynd sett till att han draftades i runda fyra (2008), kommer även kommande säsong ha möjligheten att matchas med Stone men kommer sannolikt matchas med ett högprofilerat nyförvärv. Detta nyförvärv är såklart Travis Hamonic, även han 27 år och kanadensare. Hamonic anlände från New York Islanders under sommaren i en affär snarlik den som förde Hamilton till laget (ett paket av höga val). Utöver den stundande säsongen har han kontrakt över två till och det till en relativt låg lönetaksträff (3,857 miljoner dollar per säsong). Hamonic är högerskjuten och framförallt en solid defensiv och tuff back. Det betyder på intet sätt att han är hopplös offensivt då han bland annat på grund av sitt skott är kapabel även där, räkna med ungefär fem mål och 30 poäng.

Oväntat nog så är även nämnde Michael Stone kvar i laget efter att ha kritat på för tre säsonger till (3,5 miljonar dollar per säsong). När Hamonic anlände så räknade nog de flesta fans och experter med att Stone skulle försvinna, detta trots att general manager Brad Treliving hävdade motsatsen. Istället så har nu Flames två storväxta och hårdskjutande 27-åringar bördiga från Winnipegs trakter i Manitoba. Stone ersätter på så sätt Deryk Engelland i rangordningen.

Stone är yngre och snabbare och framförallt bättre offensivt än sin föregångare Engelland. Den hårdföre Engelland kommer emellertid saknas för sin offervilja och inställning. Stone å sin sida kommer ha lättare att axla mer istid vid skador än den mer begränsade föregångaren. Stone och Hamonic är inte helt olika i stil eller vad erbjuder ett lag men Hamonic har till skillnad från Stone hittat en jämnare och högre prestationsnivå.

Dessa fem kommer att utgöra Flames kärna där bak åtminstone i väntan på att organisationens talanger växer till sig och om inte annat har samtliga har kontrakt i minst tre säsonger till (inkluderat stundande säsong). Flames ser med andra trygga ut på backsidan.

Kampen om plats sex och sju är mer öppen. På förhand handlar det om tre spelare. Den 23-årige Brett Kulak som tog plats i förra säsongens premiär och totalt har fjärderundsvalet (2012) noterats för 30 NHL-matcher. Den 24-årige Tyler Wotherspoon som också gjort 30 NHL-matcher är ett tidigare andrarundsval (2011) som aldrig riktigt lyckats etablera sig och detta är sannolikt sista chansen i Flames organisation. De båda yngre orutinerade backarna är relativt lika, de är lika stora, skjuter vänster och är allround men ändå lite bättre defensivt än offensivt. Ingen av dem förväntas eller anses ha potential att vara annat än backar för ett tredje backpar. De utmanas av en mer rutinerad herre, Matt Bartkowski med sina 235 NHL-matcher. Bartkowski är en 29-årig amerikan som kontrakterades under förra säsongen för att delvis stabilisera försvaret men kanske främst för att uppfylla expansionskraven. Amerikanen var faktiskt på gång till Flames tidigare, han var en del av Jarome Iginla-traden med Boston Bruins som aldrig blev av. Amerikanen är relativt snabb och fysisk försöker han vara men hittills har inte riktigt räckt till för att etablera sig fullt ut.

Bakom de tre – på förhand – mest givna utmanarna till de två lediga platserna finns några intressanta namn. Förhastade slutsatser ska inte dras men organisationens tanke är nog att nedan följande fyra herrar är framtidens topp-4. För i år är det ingen som förväntar sig att de ska ta plats men åtminstone de tre första ska inte heller räknas bort.

Närmast är svenske Rasmus Andersson, andrarundsval från 2015 och son till förre landslagsbacken Peter Andersson. Den snart 21-årige backen har imponerat i AHL och före det i OHL och Barrie Colts, dessutom fick han debutera i NHL redan förra säsongen. Högerskjuten, stabil, lugn och bra både bak och fram. Byggd som ett cementblock och en sådan spelare som får andra att backa och avvakta. Till Young Stars var det även en nedbantad och slimmad Andersson vi fick se, vilket därmed blåser bort oron om hans vikt och intresse för träning.

Samma år och runda som Andersson valdes i tog Flames även en annan svensk, Oliver Kylington. En forna ”supertalang” vars aktier sjönk rejält under draftåret. Svensken är omdebatterad – minst sagt. Hans skridskoåkning och fart är elit, hans offensiv är full av potential. Dilemmat är att hans beslutsfattande och positionering har stora och tydliga brister. Emellertid är Kylington bara 20 år gammal och han har redan avverkat två säsonger som proffs i AHL och skött sig ganska bra. Det i sig är meriterande. Det är även ovanligt att en så ung back faktiskt presterar så pass bra i AHL i så ung ålder. Han har tagit stora kliv framåt i utvecklingen. Tiden talar helt enkelt för Kylington (ex. fyra år yngre än Wotherspoon) och de facto att han är ganska lik TJ Brodie som själv hade en något krokig väg med ungefär samma problematik. Det går att lära sig hitta rätt om sen Kylington gör det är en annan fråga.

Näste man är Flames förstarundsval (nr.16) från i år, Juuso Valimaki. Den finske backen fyller 19 snart och har under sina två säsonger i WHL gått från klarhet till klarhet. Offensivt skicklig är han och det bevisade han med 19 mål och 61 poäng på 60 matcher säsongen som gick. Emellertid är det inte offensiven som är hans kännetecken utan att han är defensivt ansvarstagande, storväxt och väldigt skridskostark. Kortfattat är det enklare att säga att Valimaki är en modern allround-back som klarar av både offensiv och defensiv med bravur.

Sist ut av de fyra ”stora” framtidsnamnen är den minsta och även den som garanterat inte kommer att nå NHL i år då han återvänder till college för sin utbildning. Vi pratar om amerikanen Adam Fox, 19 år och vald i runda tre 2016. En väldigt spelskicklig högerskjuten back som tog Harvard med storm och hamnade i NCAA´s All-Rookie Team, First All-American Team, First All-Star Team och flera andra utnämningar/priser i det snåriga NCAA. Dessutom vann han tillsammans med Parsons JVM. Fox må vara kort i rocken men kompenserar med spelförståelse och hög hockey-IQ. Han är lugn och bra på att styra spelet. Det blev 40 poäng som rookie-back i Harvard och det är sannerligen imponerade.

Närmsta utanför de mest talangfulla i organisationen hittar vi Josh Healey. En hårt tacklande 23-årig back född i Edmonton som Flames lyckades kontraktera som free agent från college. Ganska eftertraktad signatur när Flames vann dragkampen tidigt i våras. Producerade väl med poäng i NCAA men det är inte i offensiven kanadensaren har sina styrkor. Trots att han inte är störst eller tyngst är det för sin fysiska spelstil han gjort sig ett namn. Healey älskar att ”straffa” motståndarna, lägg till att han till skillnad från många andra i samma fack är tämligen skridskostark.

Det finns även väldiga Adam Ollas Mattsson och Riley Bruce som båda är tunga pjäser. Organisationen gillar verkligen Ollas Mattsson och hans spelsinne men har varit öppna med att hans skridskoåkning är begränsad. Svensken draftades i runda sex 2014 och är smart, stabil och bra i positionsspelet men det krävs bättre skridskoåkning för att lyckas idag. Riley Bruce draftades året efter i runda sju och är inte heller särskilt bra på rören och inte särskilt imponerande i offensiven heller för den delen. Svenske Ollas Mattson får chansen i AHL kommande säsong.

Där finns även ryske Rushan Rafikov som draftades 2013 (runda sju) och sannolikt aldrig kommer över till NHL.

Forna förstarundsvalet Dylan Olsen (Chicago Blackhawks), Flames-supporter sedan barnsben, är den mest meriterade försvararen som finns inbjuden till Flames training camp. Emellertid är det Stockton Heat i AHL som är 26-åringens tänkta lag. Såklart inte uteslutet att Flames blir ett slutmål men då måste Olsen onekligen ta flera steg i sin utveckling. Olsen blev under campet ratad av både Calgary Flames och Stockton Heat.

Forwards:

Det saknas lite ”firepower” framåt i Flames. Troy Brouwer som värvades inför förra säsongen skulle avhjälpa det men var en gigantisk flopp. Och till denna säsong saknas ”stora” nyförvärv – på gott och ont. Spencer Foo är ett av hoppen, Mark Jankowski ett annat och samtidigt hoppas laget såklart att de unga spelarna som redan finns ska ta ett kliv till och det gäller kanske framförallt Sam Bennett.

Vi börjar med kedjan som faktiskt drog laget framåt under större delen av säsongen – Triple M Line. Inför tidigare säsonger har det gärna pratats om duos och vikten av att hitta rätt tredje part. Åtminstone i en kedja har man lyckats med detta och den kedjan leds av en svensk.

Mikael Backlund var sannolikt Flames bästa forward – kanske rentav lagets bästa spelare – sett över hela säsongen. När den egentliga förstakedjan haltade så var det 28-årige Backlunds kedja som drog laget framåt. Backlund själv noterades för personbästa i mål, 22, och poäng 53 och han fick dessutom en utökad roll i numerärt överläge. Kort kan man konstatera att Flames förstarundsval från 2007 nu äntligen ”anlänt”. Det pratades om Selke Trophy och det var ett välförtjänt rykte med tanke på hans defensiva kvalitéer men framförallt så är det offensiven som utvecklats. Självförtroendet har såklart växt då svensken fått vara frisk i två säsonger (en missad match dock) och i takt med det har han tagit mer ansvar och växt ut till en av lagets ledare.

Vid sin sida har svensken en annan Mikael, Michael Frolik. Den 29-årige tjecken stod för en väldigt solid säsong och likt Backlund är han lika bra på båda hållen. Frolik är själv ett tidigare förstarundsval men med en ganska brokig karriär där han representerat flera lag och haft olika roller i varje lag. Oavsett roll har den Kladno-födde Frolik generellt gjort ett bra jobb även om han idag inte är lika offensivt fokuserad som i början av karriären.

Tredje länk och tredje M och även säsongens stora överraskning är Matthew Tkachuk. Vem hade trott det? Förvisso var Tkachuk förra sommarens ”pris” för Flames när han föll till nummer sex men ingen hade kunnat tro att han skulle gå in i ligan och visa upp ett spel likvärdigt med en ärrad veteran. Inte 20 fyllda har Tkachuk lagt finliret åt sidan och fokuserat på att vinna hörnen, vinna kampen framför mål och reta gallfeber på motståndet. Förre storspelaren Keith Tkachuks son visade upp ett väldigt solitt och komplett spel utan de svagheter man är van att se hos unga spelare. Ett vanligt år – utan Patrik Laine, Auston Matthews, Mitchell Marner med flera – så hade hans spel förmodligen nått till att åtminstone utmana om Calder Trophy. Även om fokus låg på att visa upp ett komplett spel så blev det ganska mycket poäng också, 13 mål och totalt 48 poäng stod den unge amerikanen för. Värt att tillägga – Tkachuk var den spelaren i ligan som fick mest utvisningar med sig vilket styrker hans roll som en ungefärligen modern Esa Tikkanen. Det är inte att förringa hur ett sådant spel ger egna laget energi samtidigt som det drar energi från motståndarna.

Lagets stora radarpar är tvåa ut - Johnny Gaudreau och Sean Monahan. Den lille amerikanske trollkarlen Johnny Gaudreau är lagets otvivelaktigt mest talangfulla spelare och ett stort fynd från runda fyra 2011. Det 24-åringen från Salem saknar i storlek tar han igen i finess och finlir. Förra säsongen var lite av en individuell besvikelse då Gaudreau stod för sin poängmässigt sämsta säsong. Det finns förklaringar, Gaudreau missade samtliga camp på grund av kontraktsförhandlingar och kom egentligen till start utan någon träning med laget. Till råga på allt blev han redan i december skadad när Eric Staal i Minnesota Wild helt enkelt slog av ett finger på Gaudreau (något som i sin tur drog igång en rejäl debatt om hur mycket slashingar de skickliga spelarna får ta emot). Uppladdningen inför denna säsong är bättre och det finns ingen anledning till att tro på annat än en bra säsong. Johnny ”Hockey” är och förblir en av dagens NHL mest elektriska och roligaste spelare att titta på.

Centrar amerikanen gör Sean Monahan som hinner påbörja sin femte säsong i NHL och för Calgary Flames innan han fyller 23. Inte alls spännande som Gaudreau men stabil och kanske är det dags att ta ett steg till i år. Centern har storleken för att vara dominant och har blivit allt bättre i tekningscirkeln. Den Ontario-bördige (som så många andra i laget) Monahan kommer till säsongen bättre tränad än någonsin och fylld av revanschlust – delvis för uttåget 4-0 mot Anaheim Ducks men även för att likt Gaudreau så var förra säsongen lite av en nedgång för ”Mony”. Nedgång eller inte Monahan ligger väldigt stabilt runt 30-målsstrecket och 60 poäng.

Som tredje länk kommer vi åtminstone i dagens läge se Michael Ferland. Ferland har hunnit fylla 25 men är fortfarande en ung och ganska oerfaren spelare. Vingen imponerade stort i slutspelet 2014-2015, då främst med sina fysiska attribut. Ferland är likt Tkachuk en spelare som retar gallfeber på motståndarna men inte som retsticka utan för att han med sina tunga tacklingar ofta ligger på gränsen till det tillåtna. Flames femterundsval från 2010 är emellertid relativt kompetent även offensivt – skjuter bra, bra på skridskorna, ganska teknisk – och det såg vi prov på när han under förra säsongens del placerades i kedja ett. Ferland kompletterar de två andra i kedjan väl. Bokstavligt talat sa det pang direkt och så visste alla att hans skott höll klass. Av hans totalt 15 mål kom 10 under hans tid med Monahan och Gaudreau (ungefärligen säsongens sista 30 matcher). Skulle han få vara frisk och spela hela säsongen i kedja ett kommer han sannolikt kunna passera 20 mål och kanske nosa på 40 poäng.

Två kedjor avverkade och nu blir det svårare att säga vem som spelar var. Det återstår två typer av spelare de som kanske kan få en chans i kedja ett och de som kanske till sist hamnar i kedja fyra eller kanske rentav AHL.

Mest sannolik att husera hela säsongen i tredjekedjan är Flames högsta val genom tiderna – Sam Bennett (och ja han är också från Ontario). När Bennett gick som fyra till Flames gjorde nog hela Calgary vågen. Bennett kunde gått etta och hade ett mycket fint facit i OHL. Där fanns tydliga likheter med idolen Doug Gilmour. En axelskada satte stopp för sista säsongen i OHL men likväl lyckades Bennett göra 24 poäng på säsongens elva sista matcher. Det ledde i sin tur till NHL-debut och sedan även ett slutspel med Flames. Oöm, tuff och samtidigt offensivt begåvad så blev Bennett snabbt populär bland fansen.

Bennetts första riktiga säsong var också lovande, 36 poäng. Fast säsongen som gick var ett bakslag, rentav horribel. Att det bara blev 26 poäng är en sak men i sammanhanget ovidkommande för det var helheten som inte fungerade. Utvisningarna dubblades varav de flesta var onödiga och tagna i ren frustration. Bennett belönades såklart ändå med ett nytt kontrakt under sommaren men då ”bara” ett tvåårskontrakt värt 1,950 miljoner dollar per säsong. Till Bennetts försvar ska tilläggas att han spelar center som är en svår position, han är bara 21 år gammal och han fick dras med Troy Brouwer stora delar av säsongen. Med andra ord, som ung center fick han mer eller mindre helt ensam försöka dra en kedja framåt och det var en övermäktig uppgift. De få matcherna han var bra i var också mycket riktigt de då han var vinge i någon av de två toppkedjorna.

En som kan få chansen vid Bennetts sida eller rentav intill Monahan är sommarens kanske mest eftersökta free agent från college, Spencer Foo. Foo är född i Edmonton men valde likväl grannen under sommaren, såklart till hemstadens stora förtret. Foo har emellertid deltagit i Flames camp vid ett tidigare tillfälle så att Flames var ett alternativt var inte helt oväntat. Foo är 23 år, högerskjuten med ett vasst skott, snabb som bara den och väldigt rivig – mycket energi finns det i den inte så väldigt stora kroppen. Det mest häpnadsväckande är att han gick från en relativt medelmåttig spelare i college till att vara en av de bästa. Två raka säsonger med 25 poäng följdes upp med en avslutande säsong med 62 poäng. En fluga eller ”the real deal” får framtiden utvisa men där finns fart och talang så det räcker och blir över.

Lämpligt följer vi upp med en annan spelare som valde Flames före Oilers nämligen Kris Versteeg. Versteeg inledde förra hösten i Oilers tröja på en tryout men lite från ingenstans så skrev den habila veteranen på för grannen istället. Flames blev därmed Versteegs sjunde klubb i NHL. Versteeg är från Alberta och vid 31-års ålder verkar hemma och trygghet vara mer spännande än hög lön och nytt lag. Förra säsongen spelade nämligen veteranen för under miljonen samtidigt som han producerade 37 poäng på 69 matcher. Med sådana siffror och utgående kontrakt spekulerades det således vilt om längre kontrakt och ganska stora pengar och enligt TSN var det tolv lag som jagade honom. Till sist valde han likväl att förlänga ett år med Flames för 1,75 miljoner dollar och var samtidigt tydlig med att han verkligen ville stanna och att var det ett år Flames erbjöd så var det ett år som gällde. Versteeg är en funktionell hockeyspelare som kan spela högre upp eller längre ned i kedjorna. Bra skott och tekniskt lagd men såklart inget framtidsnamn vid 31 år.

Nästa man är ett av lagens större frågetecken, kanske det största. Vi pratar om Curtis Lazar. Lazar kan gå som vinge eller center och är fortfarande bara 22. Kanadensaren draftades i runda ett 2013 (precis som fyra andra nuvarande spelare – Monahan, Klimchuk, Poirier och Shinkaruk). I WHL var Lazar en ledare och kraftfull och oöm spelare med näsa för mål, en modern power forward. Ynglingen fick chansen med Ottawa Senators som draftat honom redan under draftåret och det såg relativt lovande ut. Efterföljande säsong såg okej ut men under tredje säsongen gick det åt helt fel håll. Det var sjukdomar, dålig form, dåligt förtroende från coachen – svepskälen var många.

Intressant är emellertid att även om Lazar spelat 176 matcher för Senators i NHL så kan man diskutera om han egentligen fick chansen. Lazar har fått svagt med istid och främst fått spela i kedja fyra med mindre talangfulla kedjekamrater. Det går således att argumentera för att Senators gjorde fel med Lazar vilket hämmat hans utveckling. Kanske skulle han stannat något år i juniorligan och sedan slussats in via AHL? Så när Flames under slutet av förra säsongen gav upp ett andrarundsval för att få honom undrar nog de flesta – vad är det laget får? Efter 176 NHL-matcher är man inte en ”talang” längre och med tanke på hans unga ålder så är han ungefär en form av reklamationsprojekt. Det började förvisso bra i Flames, tre poäng på fyra matcher och Flames har tagit det sakta, låtit ynglingen träna ikapp och inför denna säsong är såväl Lazar som Flames positiva. Oavsett det så är det oklart vad Lazar är eller kan bli. Allt mellan topp-6 till AHL är fullt möjligt.

Vi petar in nästa frågetecken. Troy Brouwer anlände inför förra säsongen och kom med en hype och en positiv anda (och ett nytt dyrt långt kontrakt 4*4,5 miljoner dollar per säsong). Brouwer skulle bidra med mål, ledarskap och tuffhet. Optimismen var stor efter flera fina år i St Louis Blues, Washington Capitals och Chicago Blackhawks. Där var den 32-årige veteranen jämnheten själv. Fast hos de som tillämpar all den där statistiken som vi ”dödliga” supportrar kanske inte alltid förstår var det annat ljud i skällan. Rent ut sagt, statistiskt (utanför poäng) har Brouwer varit en katastrof karriären igenom och värvningen dömdes ut av dessa sifferanalytiker. Så vad var rätt med facit i hand? Tyvärr för Flames har de tre säsonger till investerade i förra säsongens kanske sämste spelare. Brouwer var bokstavligt talat bedrövlig, kanadensaren inledde säsongen med Gaudreau och Monahan men avslutade den i fjärdekedjan. Visst kan en spelare studsa tillbaka men det finns ingen riktig plats för temposvage Brouwer att göra det i Flames. I nuläget är det läktaren eller fjärdekedjan som gäller.

Kedja fyra lär centras av veteranen Matt Stajan, möjligtvis inte säsongens samtliga matcher men merparten. Stajan sjunger på sista versen och sitter på ett utgående kontrakt. Det känns inte realistiskt att Flames skulle förlänga centerns kontrakt. Sannolikt når veteranen 1000 matcher i år och de är fördelade mellan Toronto Maple Leafs och Flames. Lovande spelfördelare i Leafs men har aldrig nått samma höjder i Flames där han generellt varit konstant ifrågasatt. Likväl går den snart 34-årige centern in på sin nionde säsong i laget. Fast kritiken som följt honom är mer på grund av att han som ensam del kvar representerar den misslyckade traden av Dion Phaneuf samt att Stajan trots poängmässigt svaga säsonger alltid haft ganska hög lön. Stajan själv är stabil bakåt men saknar fart, han är populär i omklädningsrummet och samhället. Stajan har aldrig yppat ett ont ord om vare sig Flames eller deras supportrar. Förhoppningsvis agerar han mer som mentor åt nästa spelare än en given del av laget som spelare.

Den spelare Stajan kanske kan agera mentor för är Mark Jankowski. Flames synnerligen omstridda förstarundsval från 2012 har växt ut till en spelare med stor potential och gått från klarhet till klarhet. Inte alls omöjligt att det visar sig att Jay Feaster och John Weisbrod, som var ansvariga vid tillfället, får rätt och att Jankowski är en kommande stjärna. Det har tagit tid för Jankowski (även han från Ontario) men 23-åringen har skolats väl och utvecklats fint mellan varje säsong. Som rookie i AHL var han lagets bästa och ledande spelare med 56 poäng på 64 matcher. Har väldigt fina underliggande siffror, ”advanced stats”, kort sagt han ser bra ut även om man inte tittar på poängen. Han är stor, mobil, begåvad åt båda hållen och en utmärkt spelfördelare som utvecklat målskyttet allt mer. Har det där helhetspaketet de flesta vill se hos en center. Ligger bra till för att ta en plats i NHL denna säsong efter att ha smakat på det under en match förra säsongen.

Närmast till hands utanför nämnda spelare ligger sannolikt de två 25-åringarna Garnet Hathaway och Freddie Hamilton. Odraftade amerikanen Hathaway har i två raka säsonger fått en hel del spel I NHL. Säsongen som gick såg det ut som han tagit en ordinarie tröja men likväl offrades han till AHL när truppen blev för stor, onekligen nackdelen med tvåvägskontrakt. Oöm i sin spelstil och massor av energi. Storebror Hamilton blev emellertid kvar i NHL och Flames hela säsongen men noterades endast för 26 matcher och två mål. Är stabil defensivt, jobbar hårt men det händer inte så väldigt mycket annat runt honom. Hamilton är en bänkspelare, en roll han tycks acceptera.

Två nyförvärv är också med diskussionen. Kanadensiska (Ontario) råskinnet Luke Gazdic, närmast från New Jersey Devils och slovaken Martin Hrivik, närmast från New York Rangers. Av de två är den senare mer talangfull. Gazdic är 28 och knappast tänkt att vara en startspelare, mer en garanti ifall Flames känner ett behov av en spelare som kan slåss. Är inte kapabel att bidra offensivt alls. Hrivik å sin sida är mer allround, 26 år gammal med mer än godkända siffror i AHL där han även var assisterande kapten för Hartford Wolf Packs. Var poängplockare på juniornivå och har representerat Slovakien internationellt, VM. Hrivik är en intressant billig chansning.

I ett sjok betar vi av de tre kvarvarande förstavalen från 2013 års draft. Hunter Shinkaruk som visade fina tendenser när han anlände från Vancouver Canucks under säsongen 2015-2016 men sedan tappade under säsongen som gick. Hemmasonen fyller 23 och i år är det dags att visa upp sig från sin bästa sida. I övrigt en målskytt som gärna tacklar och bidrar med fart och energi, tyvärr något bräcklig. Morgan Klimchuk är också en hemmason och han lyfte sig rejält under sin andra säsong i AHL när han gick från 9 poäng till 43. Den 22-årige vingen är emellertid mer av en ledare med stark defensiv än han är en poängmaskin. Den vindsnabbe och avige 23-årige vingen Emile Poirier försvann helt ur ligan (AHL) förra säsongen – bokstavligt talat. Detta efter att noterats för NHL-matcher både 2014-2015 och 2015-2016. Franskanadensaren såg ut att gå en ljus framtid till mötes men så hände något och det började gå sämre och så en dag var han borta. Idag vet vi varför då Poirier under sommarens andra halva klev fram i rampljuset och berättade om sin kamp mot alkoholismen. Idag, med hjälp av förre spelaren Brian McGrattan, mår Poirier bra och är redo för comeback. Än så länge ser han vass ut och påminner mer om den spelare han var under debutåret i AHL. Samtliga tre spelare har lite av ett ”det är nu det gäller” skimmer runt sig och det finns platser att slåss om då Flames har färre ”givna” spelare än vanligtvis.

I ett block strax under finns tre spelare till som kanske kan få se NHL-spel någon gång under säsongen Andrew Mangiapane, Daniel Pribyl och Brett Pollock. Den förstnämnde 21-årige och Ontario-födde Mangiapane är den mest offensivt begåvade av de tre. Inte stor men byggd som en kloss. Vald i runda sex 2015 och var lysande i OHL´s Barrie Colts. Stod för 20 mål och 41 poäng som rookie i AHL säsongen som gick. Behöver hitta jämnheten i sitt spel för att utmana om en plats på nästa nivå men den offensiva förmågan är stor. Tjecken Pribyl kom som nyförvärv inför förra säsongen men den decemberfödde 24-åringen drogs med skador från start och kom inte riktigt in i det. Pribyl har storleken för att spela center men kan även gå som vinge. Behöver använda sin fysik mer men är med sin storlek och näsa för målet en spännande spelare. Kanadensiske Pollock kom i den trade som tog Kris Russell till Dallas Stars. Det tidigare andrarundsvalet verkade lovande men hamnade i ECHL med blandat resultat. Under sommarens inledande läger för Flames talanger så har 21-årige Pollock emellertid imponerat, kraftfull och med ett vasst skott.

Frågetecken för framtiden i organisationen även i år hos Pavel Karnaukhov som återfinns i KHL.

Det ska nog inte heller hysas några stora förhoppningar på bjässarna Hunter Smith ”The Rig” kallad och Austin Carroll. De är stora, begränsade och dåliga på skridskorna. För dem att ta plats i dagens NHL känns inte sannolikt.

Förra årets draft har än så länge bara Tkachuk och Parsons som är i NHL eller någorlunda nära. Dillon Dube, andrarundsvalet, ser väldigt spännande ut men är fortfarande för ung för AHL. Kan axla vilken roll som helst, snabb, skicklig men även solid defensiv och en ledartyp. Kommer få en chans att dominera WHL nu och är säkert redo för den uppgiften. En spelare organisationen tror väldigt mycket på.

Svenske Linus Lindström tog stora kliv och tog en tröja i Skellefteå AIK. Det blev inte så mycket poäng (6 poäng) men väldigt positivt med SHL-spel. Väldige Mitchell Mattson ska pröva lyckan på college. Organisationen tror mycket på honom, har storlek och skicklighet men har än så länge inte fått ihop det fullt ut. Eetu Tuulola tacklade och sköt sig igenom en säsong i WHL men ska nu spela seniorhockey i HPK Hameenlinna hemma i Finland vilket bådar gott för utvecklingen. Lille Matthew Phillips såg briljant ut i WHL och stod för hela 50 mål trots att han inte ens är 170 lång. Har talang så det stänker om det och är trots allt ganska tuff och oöm. Emellertid gör han nog bäst i att fokusera på att undvika motståndarna istället för att söka upp dem. Under sommarens Young Stars Camp jämfördes han med Paul Byron. Samtliga av dessa fyra ynglingar är sena val och projekt, de har uppsida men det kommer ta tid.

Sist ut har vi årets fyra kvarvarande draftval. Väldige slovaken Adam Ruzicka är en spelare att notera, rankad av vissa så högt som i runda två föll han ändå till Flames i runda fyra. Hade lite acklimatiseringsproblem inledningsvis under debutåret i OHL och Sarnia Sting men när hemlängtan lagt sig och språket började sitta så såg det allt bättre ut även på isen. Har ”klassisk” storlek för centerrollen och är bra både som framspelare och målskytt.

Tuffe Alberta-födde Zach Fisher är också värd att notera. Femterundsvalet blev förbisett i förra årets draft och bestämde sig själv för att göra något åt det. Av någon anledning valde han Matthew Tkachuk som förebild och på en säsong gick han från att knappt göra tvåsiffrigt med poäng eller en fluga förnär till att bli en av WHL´s tuffaste spelare och med en näsa för målet. Så från 8 mål och 13 poäng med 15 utvisningsminuter gick han till 34 mål, 63 poäng och 145 utvisningsminuter. Och han fullkomligt älskar att göra mål och att spela på gränsen, enligt egen utsago går han mer än gärna även över gränsen. Spelmässigt ser Fisher idag ut som en Ferland 2.0.

Sist ut, Flames sjätte - och sjunderundsval. Snabbe och store Joly D’Artagnan från QMJHL och svenska HV71-talangen Filip Sveningsson. Båda är projekt som kommer ta tid. Ingen var med på Flames Young Stars Camp så de är svårbedömda. D’Artagnan är en av sju bröder i en stor familj. Blev bättre allt vad året gick i Baie-Comeau Drakkar. Sveningsson har ett bra skott och är bra på skridskorna men beskrivs som något vek.

Liten avslutande parantes Joseph Cramarossa och Tanner Glass är inbjudna på Flames training camp. Cramarossa har Flames försökt komma över tidigare så om inget oförutsett händer kommer 24-åringen (snart 25) från Ontario (såklart) erbjudas kontrakt. Cramarossa är oöm och jobbigt att möta, tuff och även snabb. Ingen offensiv kanon dock. Draftad av Anaheim Ducks i runda tre 2011 och kommer närmast från Vancouver Canucks. Glass är ett kändare namn och veteranen som snart fyller 34 har noterats för 511 NHL-matcher. Har karriären igenom varit en spelare för kedja fyra, bidrar med fysik och inte poäng. Även den 20-årige Glenn Gawdin syns på Flames training camp, en spelare som Flames under draftåret hade flera intervjuer med. Gick i runda fyra till St Louis Blues 2015 och erbjöds aldrig kontrakt av Blues. Är en hårt arbetande oöm spelare. Gawdin blev ratad av Calgary Flames på deras camp.

---

Nyckelspelare:

Mark Giordano – Underskattad, måste leda lagets försvarsstyrka
Mike Smith – Vem som än står egentligen, målvakterna måste spika
Johnny Gaudreau – Måste vara på tårna från start och leda lagets offensiv

Nyförvärv:

Eddie Läck – från Carolina Hurricanes (innehöll även Ryan Murphy som sedan köptes ut) – trade
Mike Smith – från Arizona Coyotes – trade
Travis Hamonic – från New York Islanders – trade
Spencer Foo – från Union College (NCAA) – free agent
Martin Hrivik – från New York Rangers – trade
Josh Healy – från Ohio State (NCAA) – free agent
Luke Gazdic – från New Jersey Devils – free agent
Joseph Cramarossa – från Vancouver Canucks – tryout
Tanner Glass – från New York Rangers – tryout
Dylan Olsen – från Nanton Palomino – tryout

Förluster:

Brian Elliott – till Philadelphia Flyers – free agent
Chad Johnson – till Arizona Coyotes/Buffalo Sabres – trade/free Agent
Brandon Hickey – till Arizona Coyotes – trade
Linden Vey – till KHL – free agent
Alex Chiasson – till Washington Capitals – free agent
Ryan Culkin – ny klubb ej klar – free agent
Kenny Morrison – ny klubb ej klar – free agent
Lance Bouma – till Chicago Blackhawks – utköpt
Deryk Engelland – Vegas Golden Knights – expansionsdraft
Dennis Wideman – ny klubb ej klar – free agent
Ladislav Smid – till Tjeckien – free agent
Ryan Murphy – till Minnesota Wild – free agent
Brandon Bollig – till San José Sharks – free agent
Keegan Kanzig – till Carolina Hurricanes – trade
Stephan Falkovsky – Los Angeles Kings – free agent

Svenskar:

Mikael Backlund, Adam Ollas Mattson, Oliver Kylington, Rasmus Andersson, Linus Lindström, Filip Sveningsson

Coach:

Glen Gulutzan – Huvudtränare
Martin Gelinas – Assisterande tränare
Dave Cameron – Assisterande tränare
Paul Jerrard – Assisterande tränare
Jordan Sigalet – Målvaktstränare

Preliminär laguppställning:

Johnny Gaudreau – Sean Monahan – Micheal Ferland
Michael Frolik – Mikael Backlund – Matthew Tkachuk
Kris Versteeg – Sam Bennett – Spencer Foo
Curtis Lazar – Matt Stajan – Troy Brouwer

Mark Giordano – Dougie Hamilton
TJ Brodie – Travis Hamonic
Brett Kulak – Michael Stone

Mike Smith (Eddie Läck)

Andra notabla spelare: Hunter Shinkaruk, Andrew Mangiapane, Rasmus Andersson, Oliver Kylington, Emile Poirier, Matt Bartkowski, Morgan Klimchuk, Daniel Pribyl, Tyler Parsons, Garnet Hathaway, Mark Jankowski

---

Bästa nyförvärvet: Travis Hamonic

Tuff konkurrens bland nyförvärven där Travis Hamonic kommer strax före Mike Smith. Hamonic stabiliserar Flames försvar och Brodie får äntligen en backpartner av rang. Då Flames samtidigt även behöll Michael Stone så har man bredd och djup på en helt annan nivå än föregående säsonger.

Värsta förlusten: Deryk Engelland

Ifjol Joe Colborne i år Deryk Engelland. Det är inga instrumentala delar Flames släpper direkt. Oavsett så är Engelland en underskattad spelare som är klart bättre än sitt rykte. Tre förtjänstfulla säsonger blev det för veteranen i Flames innan den stundande free agenten plockades i expansionen av Vegas (staden han faktiskt bor i). Flames kommer sakna hans fysik och vilja att ta en för laget.

Säsongens poängkung: Johnny Gaudreau

Finns det alternativ? Egentligen inte! En hel Gaudreau vinner Flames poängliga med marginal. Den lille amerikanen är utan tvivel Flames offensiva dynamo. Få i ligan kan matcha den lille trollkarlens teknik och skicklighet.

Säsongens nykomling: Spencer Foo

Den kanske mest hypade spelaren från college till NHL i år och han valde Calgary framför hemstaden Edmonton. Inte den största spelaren med arbetar hårt och spelar med hög fart och intensitet. Skjuter gärna och ger sig aldrig. Förväntningarna är stora.

Säsongens genombrott: Sam Bennett

Vi kör en favorit i repris – Sam Bennett. Det är dags i år. Rookiesäsongen var lovande medan andra året var ganska miserabelt. Samtidigt var det inte lätt för Bennett som saknade hjälp och dragkraft i sin kedja. Stora delar av säsongen var Troy Brouwer hans parhäst och han var i sin tur lagets kanske sämsta spelare. Bennett har fysiken och den offensiva förmågan att vara en ledande spelare i NHL, dags att bevisa det nu.

---

TRUPPEN:

---

REDAKTIONENS RANKNING:

Pacific Division:

1.
2.
3. Calgary Flames
4. San José Sharks
5. Los Angeles Kings
6. Arizona Coyotes
7. Vancouver Canucks
8. Vegas Golden Knights

---

NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.