NHL Legends: Mannen med mustaschen
Det finns en hel del spelare man pratar om när det pratas Calgary Flames, Theo Fleury, Joe Nieuwendyk, Mike Vernon, Håkan Loob, Al MacInnis och många fler. Det pratas en hel del om hur man gjorde bort sig när man släppte sådana som Doug Gilmour och Brett Hull. En som numera knappt nämns alls är en mustaschprydd legend, det är märkligt då hans nummer nio hänger i Saddledome´s tak. Det är med andra ord dags för Svenska Fans läsare att få stifta bekanstkap med en av Flames stora, Lanny McDonald.
Lanny McDonald föddes 1953 i Hanna, Alberta, inte långt ifrån Calgary. Han var ett av fyra syskon och sannolikt en riktig farmarpojke som säkerligen fick lära sig att slita hårt på familjegården. När ynglingen inte slet hårt sköt han och hans storebror puckar mot källarväggen. Skolgången skedde i skolan där hans moder var lärarrinna. Så dagtid var det Mrs. McDonald, en scenario som säkerligen inte var helt enkelt. Vid sidan om skolan var det dock mamma och Lanny McDonald sägs ha blivit uppfostrad med att familj och samhälle var de centrala bitarna i livet, de skulle vördas ömt.
Han inledde sin väg mot NHL med två säsonger i AJHL Lethbridge Sugar Kings. Första säsongen gick sådär men säsong två smällde Albertapojken in 37 mål på 45 matcher. McDonald tog nästa kliv i karriären genom att avsluta 1970-1971 säsongen i Calgary Centennials i WCHL. De två efterföljande säsongerna representerade kanadensaren Medicine Hat Tigers, även de i WCHL. Det blev totalt 136 matcher för hat Tigers, på dem gjorde McDonald 114 mål. Tjugo år efter sin födsel draftades målskytten av Toronto Maple Leafs som nummer fyra i den första rundan av den så kallade ”amateur draft”. McDonald blev samma år även draftad av WHA-laget Cleveland Crusaders. WHA hade emellertid ingen högre status varpå McDonald hamnade i Leafs och NHL.
I Toronto Maple Leafs
Lanny McDonald blev snabbt ordinarie som högerforward i Leafs. Under de två första säsongerna 1973-1974 och 1974-1975 bjöd forwarden emellertid inte på någon anmärkningsvärd poängskörd. McDonald var emellertid bra i Leafs och Leafs var bra (även om det aldrig blev någon Stanley Cup titel). McDonald tillhörde något av en gyllene Torontogeneration som även innehöll spelare som Darryl Sittler och Tiger Williams.
Så under 1975-1976 föll bitarna plötsligt på plats och forwarden producerade helt plötsligt 93 poäng. De tre efterföljande säsongerna stod mannen med mustaschen för 46 respektive 47 och 43 mål och 90 respektive 87 och 85 poäng. I slutspelet 1976-1977 stod forwarden dessutom för tio mål och sjutton poäng på enbart nio matcher. Den säsongen belönades han med en plats i ”Second All-Star Team”. Kanske minns Leafs fans ändå honom bäst för att han i slutspelet 1978, i sjunde matchen, på övertid, med brutet näsben och en fraktur på vristen., sköt ut New York Islanders och förde Maple Leas till konferensfinal. Efter halva 1979-1980 hade han gjort 30 poäng på 35 matcher men sen var det slut på hockeylivet i Toronto
Säsongen 1979-1980 blev således hans sista i Leafs. Efter sju säsonger i anrika Leafs fick han tillsammans Joel Quennevillei en, av fansen, illa omtyckt trade lämna laget och ansluta till Colorado Rockies. I utbyte kom Pat Hickey och Wilf Paiement. De var förvisso framgångsrika men ”Mac” var omtyckt av Leafs fans. Fansen protesterade utanför Maple Leafs Garden. Fansen ansåg att Leafs General Manager Punch Imlach och ägaren Harold Ballard avsiktligt förstörde för laget. Och kritiken avtog knappast när såväl Darryl Sittler som Tiger Williams så småningom också blev tradade.
I Colorado Rockies
Ny destination blev Colorado Rockies. Laget var minst sagt uselt och tog sig aldrig slutspel. McDonald var emellertid bra och snittade i princip en poäng per match (66+75 på 142 matcher). McDonald var den stora spelaren i Rockies och fick nöjet att vara kapten. Men sexton matcher in i säsongen 1980-1981 blev han tradad. Beslutet tog McDonald på sängen och det var en minst sagt förvånad stjärna som fick lämna bottenlaget. Tillsammans med ett fjärderundsval i utbyte mot Bob MacMillan och Don Lever fick stjärnan packa väskorna och bege sig till hemtrakterna, nämligen Calgary, Alberta. En trade som skulle visa sig vara mycket gynnsam för såväl Flames som McDonald
I Calgary Flames
Calgary Flames hade bara ett par säsonger tidigare flyttat från Atlanta till Calgary. Kanadensarna var till skillnad från Rockies ett lag som tog sig till slutspel varje säsong. Fast Flames ville ha mer stjärnglans, och ett genuint ansikte utåt för deras franchise. Kent ”Kenta” Nilsson (som av någon märklig anledning främst förknippas med trätobrodern Edmonton Oilers här hemma i Sverige, detta trots att han inte ens har gjort en hel säsong i Oilers) hade förvisso säsongen innan McDonalds ankomst gjort hela 131 poäng och var en stor spelare, en stjärna, men han var svensk och mer av en individuell spelare än någon som ledde ett lag.
McDonald anslöt under säsongen 1981-1982 och skulle komma att bli den första av flera kommande starka högerforwards i Flames historia. Flames har traditionellt sett varit starka på högervingen, Håkan Loob, Joe Mullen, Theo Fleury och Jarome Iginla är några av dem (och då ska man inte heller glömma att Brett Hull påbörjade sin karriär i Flames) men McDonald bör anses vara den första.
Under sin först säsong hann McDonald med 55 matcher. På de 55 matcherna hann hemvändaren med sitt rappa och hårda skott, hårda men rena spel göra 34 mål och bli fansens nya kelgris. Säsongen efter skrev fansens nya kelgris in sig i Flames historieböcker för evigt. Till att börja med blev han kapten för laget, något han var fram tills han lade skridskorna på hyllan. Men det stora var att slaget om skyttetiteln säsongen 1982-1983 var en uppgörelse mellan tidernas främste, Wayne Gretzky, och Lanny McDonald. Gretzky vann till slut på 71 mål, endast fem mål mer än McDonald. Säsongen var historisk på flera sätt, bortsett från att 66 mål är rekord av en Flames-spelare så är 66 mål den högsta målskörden en spelare nått utan att spräcka 100-poängsvallen. McDonald vann även ”Bill Masterton Trophy” och hamnade i ”Second All-Star Team” den säsongen. Dessutom är det ovanligt att en spelare gör mer än dubbelt så många mål som assist (66 mål och 32 assist).
Redan säsongen efter började siffrorna dala. I tre säsonger låg högerforwarden på nästan en poäng per match men utan topparna man sett tidigare i karriären. Samtidigt började McDonald bli till åren. Kanadensaren var 30 år när han gjorde 66 mål och ungefär en poäng per match i snitt i de tre efterföljande säsongerna var bra för en spelare över 30. Det ska sägas att säsongen 1985-1986 lyckades McDonald tända till rejält i slutspelet och smällde in 11 mål på 22 matcher. Flames tog sig till final men förlorade mot Montreal Canadiens.
Under sina tre sista säsonger i Flames och karriären dalade siffrorna rejält men dessa säsonger var mellan 33 och 36 års ålder. Med andra fullt förståeligt att siffrorna var låga. Säsongen 1986-1987 blev det endast 58 matcher och 26 poäng. Säsongen 1987-1988 blev det 60 matcher och 23 poäng men McDonald vann ”King Clancy Memorial Trophy” och blev därmed historisk som den första vinnaren av trofén. Men så under karriärens sista säsong kom det, det McDonald och Flames trånat efter under så många år. Stanley Cup 1988-1989.
Trots att McDonald med sina 51 matcher och 18 poäng förde en undanskymd roll i grundserien skulle slutspelet på sätt och vis visa sig bli hans. McDonald gjorde bara ett mål i slutspelet men det var likväl karriärens viktigaste mål. Flames hade tagit sig till final, återigen mot Montreal Canadiens. Flames hade 3-2 i matcher och den sjätte matchen gick i Montreal Forum, en plats där Canadiens aldrig förlorat en avgörande match i en finalserie.
Genom att göra det andra målet i finalseriens sjätte match och därmed se till att ge Flames försprång. Tillsammans med Doug Gilmour och Colin Patterson såg McDonald därmed också till att Flames bärgade sin första och hittills enda Stanley Cup. Och det vansinniga firandet efteråt är för evigt etsat fast på fansens hornhinnor. Mannen med den illröda och gigantiska mustaschen åkte runt och viftade med armarna som en galning som nyss rymt från en sluten vårdanstalt. Sann glädje och karriären var över.
I en intervju med Legends of Hockey kommenterade forwarden sitt avsked på följande vis.
"I scored my first goal ever in the National Hockey League in the Montreal Forum. And I scored my last goal in my final game, again, in the Montreal Forum. I was part of the on-ice lineup for that winning game and we were the only team other than the Canadiens ever to win the Stanley Cup on Forum ice. All those things added up to me thinking, 'Boy, it's a sign! It's time I was outta here.' What a great way to go!"
Där var mer minnesvärt under karriärens sista säsong. McDonald passerade 500 mål, 500 assist och givetvis då även 1000 poäng. McDonald erhöll även ”The Budweiser NHL Man of the Year Award”. Ett pris som delades ut mellan 1987 och 1992 och baserades på sportslighet och välgörenhet.
Totalt hann McDonald med åtta säsonger och 492 grundseriematcher i Flames, 215 mål och 191 assist. Det blev 72 slutspelsmatcher och 24 mål och 23 assist.
Den 17 mars 1990 blev Lanny McDonald den förste spelaren i Flames historia att få sin tröja pensionerad och upphissad i taket. Nummer nio hänger givetvis där än idag.
Den mustaschprydde legenden
Men hur kan det komma sig att den mustaschprydde mannen blev en legend? Lanny McDonald stod för 16 säsonger i NHL. På dem blev det 1111 matcher, 500 mål, 506 assist och 1006 poäng. Han vann Stanley Cup 1989, vann Canada Cup 1976, deltog i Challenge Cup 1979 och VM 1981. År 1992 valdes forwarden med det fruktade skottet in i ”Hockey Hall of Fame”. Han var även efter karriären aktiv i Calgary Flames, som vice-president under många år. 2001 blev han utsedd till General Manager för Kanadas VM-lag. Det är i sig enorma meriter och nog med skäl till statusen som legend och vi hade kunnat sluta här. Fast det är inte hela anledningen och därför fortsätter vi lite till.
McDonald föddes inte med mustaschen även om man kan tro det men den har helt klart bidragit till legendstatusen. Åtskilliga gånger har McDonald blivit karikatyrer i tidningar och åtskilliga gånger har den klassiska bilden från match sex mot Canadiens prytt diverse tidningars omslag. Den sistnämnda bilden är när Lanny McDonald ser skogstokigt glad ut, viftar med armarna och har en mustasch som närmast påminner om ett rött otrimmat buskage.
Om vi bortser från mustaschen finns där mycket annat att belysa.
Trots att det gick väldigt bra i Leafs var det inte förrän han hamnade i Calgary Flames som han fick de stora rubrikerna och fansens villkorslösa kärlek. Visst älskades forwarden i Toronto och de hyste stor respekt för honom igenom hela hans karriär och även nu långt efter hans pension. Flames var ändå annorlunda, detta trots att McDonald inte var som mest produktiv i Flames. Till att börja med kom Lanny McDonald “hem”. I en intervju med Legends of Hockey sade kanadensaren följande.
"I felt a lot of pressure coming back so close to home and family and friends. It really turned out to be a blessing and it was the best thing that ever happened for my career."
För det andra var han högst delaktig i att laget vann sin första och enda Stanley Cup. För det tredje så var han Lanny McDonald.
Det där sista, att han var Lanny McDonald kan vara svårtolkat. Men man kan börja med att titta i kanadensarens personliga prisskåp. ”Bill Masterton Trophy”, ”King Clancy Memorial Trophy” och ”The Budweiser NHL Man of the Year Award”. De tre priserna hamnar lite i samma fack, de handlar om ledarskap på och utanför isen, samhällsinsatser, välgörenhet, dedikation till hockey, att vara sportsligoch uppträda exemplariskt. Det är rätt talande för McDonald. McDonald var och är klass. Jim Peplinski som spelade och delade på kaptensjobbet med McDonald i Flames sade följande om honom.
"If you want to be good inside and outside the rink, Mac's a good guy to pattern yourself after. He's first-class all the way."
McDonald var en sådan typ av spelare som alla älskar och unnar framgång. Ungefär i samma anda som Ray Bourque. Till och med Toronto Maple Leafs fans hyllade McDonald under och efter hans karriär. McDonald var oerhört positiv, frispråkig, ärlig och en stor karaktär. Högerforwarden var hård som flinta, klagade aldrig och hade ett stenhårt skott men samtidigt var renhårig som få. Det är beundransvärda egenskaper.
På sätt och vis är Craig Conroy Lanny McDonalds efterträdare i Calgary Flames. McDonald var inte särskilt bra under sina sista säsonger i Flames men likväl älskad av alla. Conroy har en liknande relation till Flames fans. Trots dalande poängproduktion och allt sämre spel är Conroy älskad av Calgarys invånare och Flames fans. Det båda har gemensamt är att de var och är föredömen, på och utanför isen. Den typ av personer som alltid ställer upp, som talade och talar fritt och ärligt. Båda var och är helt enkelt perfekta ambassadörer för ett lag. De är genuina, då blir man älskad.
Källor:
http://www.legendsofhockey.net/LegendsOfHockey/jsp/LegendsMember.jsp?mem=p199204&page=bio&list=ByName#photo
http://www.legendsofhockey.net/html/spot_oneononep199204.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/Lanny_McDonald
Länkar:
Lannys mål match 6.
http://www.youtube.com/watch?v=AfzSeX-d5t0
Tröjupphissning.
http://www.youtube.com/watch?v=Q1EeosUNawc&feature=related
Mål 500.
http://www.youtube.com/watch?v=rWKIXWjgri0&feature=related
