En kärleksförklaring till ett förlorat lag

Detta är historien om ett lag som törstade så efter framgång att man nästan på ren och skär vilja tog sig ända till final säsongen 2003-2004. Men det är också historien om ett lag som otäckt kvickt tycks ha glömt vad det kostar att ta sig dit igen.

Joe Louis Arena, Detroit, Mi.
03:00 svensk tid, torsdagen den 10 oktober 2007. Calgary-Detroit står för tillfället 2-2 med ungefär tre och en halv minut kvar av den andra perioden. Red Wings har snurrat friskt i Flames försvarszon under närmare en minut, och med en avvaktande utvisning behöver Calgary en avblåsning illa kvickt. Craig Conroy tampas med Henrik Zetterberg i ena sarghörnan om en lös puck. För ett ögonblick ser det ut som om amerikanen ska vinna duellen och få till stånd den där avblåsningen Flames behöver. Istället petar han lite klent och Zetterberg vinner pucken. Svensken hittar bak till blå, varifrån Andreas Lilja skjuter och Kris Draper styr in 3-2 för hemmalaget.

Målet betyder i praktiken game over för Calgary. I tredje lyckas man inte etablera någon som helt press på Detroit, som vinner matchen rättvist med 4-2. Flames inkasserar därmed sin tredje raka förlust.

Med rödsprängda ögon har man vant sig vid den här typen av förluster. Stora förväntningar har de senaste två säsongerna förbytts i lika stora besvikelser. Den nya säsongen har dessutom börjat som den förra slutade – dvs. illa. Flames, ett talangfullt lag med stor potential, verkar inte villigt att jobba tillräckligt hårt, spela tillräckligt enkelt, blöda den där sista droppen eller gråta den sär sista tåren. Det finns alltid någon, som inte gör det där lilla extra.

Som Craig Conroy mot Detroit, t.ex.

Men det är inte så att man klagar i onödan; förlorandet har faktiskt blivit en vana. Fans i Chicago, Los Angeles, Boston eller Columbus tycker säkert man är kräsen. Calgary har ju faktiskt tagit sig till slutspel de tre senaste åren vi haft NHL-hockey, och så sent som våren 2003 missade Flames slutspelet för sjunde säsongen i följd.

Så vadan denna uppgivna attityd?

För att svara på den frågan måste vi bege oss tre och ett halvt år tillbaka i tiden, närmare bestämt till våren 2004.

Ett vrål av hänförelse och lättnad

”Yeah, Baby!” vrålar Calgarys radioreporter Peter Maher efter att slutsignalen gått på en 1-0-seger hemma mot Phoenix Coyotes.

Det är den 31 mars 2004 och Calgary Flames har äntligen säkrat en slutspelsplats. Det är första gången sedan 1996 som det händer. Maher har inte vrålat ”Yeah, Baby!” på lika länge.

Darryl Sutter har varit coach sedan ett år tillbaka; general manager ungefär hälften så länge. Under honom har det talangdepraverade laget anammat ett hårt, tempofyllt och defensivinriktat system, där lagets viktigaste kugge är målvakten Miikka Kiprusoff. Trots magra 200 mål framåt skrapar Calgary ihop 94 poäng. Slutspelsplatsen säkras inte förrän i match #80 och Flames slutar sexa i den västra konferensen.

Passande nog är det kaptenen, Jarome Iginla, som skjuter det avgörande målet mot Phoenix. Iggy är lagets ledare och den ende som var med förra gången slutspelshockey spelades i Cowtown. Då, 1996, åkte Flames ut med buller och bång mot Chicago med 0-4 i matcher. Iginla, knappt ens rookie, stod emellertid för ett mål och en assist på två matcher.

Sedan dess har han utvecklats enormt och fått axla kaptensmanteln. Tillsammans med Craig Conroy utgör han Calgarys enda egentliga offensiva hot, där spelare som Shean Donovan och Martin Gelinas ombeds stå för den sekundära produktionen. Men det här är å andra sidan ett lag som i regel vinner sina matcher med 1-0 och 2-1.

Likväl har man lyckats vända ett huvud eller två runtom i ligan. I januari slår man New York Rangers i Madison Sqaure Garden med 5-0. En som imponeras är Rangers vänsterforward Chris Simon, som, efter att ha blivit tradad till Calgary två månader senare, konstaterar att ”they were flying out there”.

Samma dag som Simon anländer, den 7 mars, mosar Calgary Colorado Avalanche i Pepsi Center med 7-1. T.o.m. Krysztof Oliwa gör mål, då han hänger upp ett handledsskott i nättaket bakom Phil Sauve.

Alla som bevittnar utskåpningen av Colorado känner på sig att Flames har något på gång den här säsongen. Marcus Nilson ansluter några dagar senare från Florida och en återhållen optimism infinner sig i omklädningsrummet. Fansen hemma i Calgary känner av samma sak.

The Red Mile

Intresset är enormt inför konferenskvartsfinalen mot Vancouver Canucks. Laget från British Columbia är fortfarande skakade efter Todd Bertuzzis överfall på Steve Moore, men räknas likväl som favoriter i serien mot Calgary.

Ingen vet riktigt vad de ska förvänta sig av Flames. Inför match ett samlas fansen i nattklubbs- och butiksdistriktet på 17th Avenue i centrala Calgary. Nervositeten är märkbar hos både spelare och fans, varför det inte är så konstigt, att laget gör en svag insats i första matchen och förlorar i GM Place med 3-5. Miikka Kiprusoff och Jarome Iginla gör dåliga insatser. Få, om någon, tror på Calgary efter att Vancouvers powerplay skördat stora triumfer med fyra mål i match ett.

Men Calgary ger inte upp. I match två arbetar Flames hårdare än Canucks och vinner rättvist, 2-1. Iginla och Kiprusoff sätter tonen med ett mål respektive 25 räddningar.

När serien vänder till Calgary har optimismen återvänt. Vancouvers powerplay är emellertid bättre än Calgarys, som klickar trots sju chanser. Canucks avgår med en 2-1-seger i match tre, men i det här läget är det ingen som ger sig hos Flames. Det märks i match fyra, som Calgary vinner med 4-0.

När serien vänder tillbaka till Vancouver står det klart att Calgary faktiskt kan slå ut favorittippade Canucks. Det märks också, när Jarome Iginla styr in det matchvinnande 2-1-målet via Mattias Öhlunds skridsko.

Hemma i Calgary är temperaturen nära kokpunkten. ”JUST ONE WIN AWAY!” vrålar Calgary Heralds löpsedel ut dagen efter segern i match fem. Men den som trodde att Vancouver skulle lägga sig ner och dö misstar sig. I match sex – 18 239 vrålande och rödklädda fans i Pengrowth Saddledome till trots – stormar Canucks ut till en 4-0-ledning i mitten av andra perioden. I en av slutspelshistorien mer remarkabla matcher kommer Calgary emellertid tillbaka. Oleg Saprykin, Ville Nieminen, Martin Gelinas och Chris Clark gör mål för hemmalaget och matchen går till övertid. Anförda av kapten Markus Näslund låter sig Vancouver dock ej nedslås. Brendan Morrison avgör 2:28 in på den tredje övertidsperioden – frampassad av Näslund.

I en serie full av vändningar och krumsprång är det ingen som riktigt vet vad de ska förvänta sig av match sju. Fansen i Calgary samlar sig på 17th Avenue för att se matchen på tv. Om Flames vinner är det första gången på 15 år de vinner en slutspelsserie.

Det ska bli Jarome Iginlas match, men inte innan Calgary överkommit ett sista hinder.

I ledning 2-1, och med mindre än en halv minut kvar av match sju, stormar tvåmålskytten Iginla med pucken mot Vancouvers tomma målbur. Plötsligt kastar någon i publiken in en jacka på isen och kaptenen sumpar chansen. Istället för att blåsa av (som regelboken stipulerar) låter domaren spelet fortgå. En linjeman plockar upp jackan och Canucks kontrar. Med sex sekunder kvar kvitterar Matt Cooke och matchen går till övertid.

Ingen kan tro sina ögon. Hur ska Calgary kunna komma tillbaka efter det här?

Men det här är en kväll, då Jarome Iginla har alla svar. Med lite mer än en minut spelad på den första övertidperioden vinner kaptenen en duell vid sargen i Vancouvers zon. Han fintar en gubbe och skjuter ett lågt, hårt skott på mål. Martin Gelinas rakar in returen.

Calgary är, bokstavligen talat, i sjunde himlen.

På 17th Avenue strömmar folk ut från barerna och tidernas fest utbryter. 80 000 fulla och tokiga Calgarybor firar segern som om de vunnit Stanley Cup. Scenen kallas C of Red, och 17th Avenue förlänas det odödliga namnet The Red Mile.

Nu är det ingen som räds Detroit Red Wings, som väntar i konferenssemifinalen.

Ett slutspel att minnas

Nej, vem räds Stora Stygga Detroit? Inte Calgary i alla fall.

Så mycket står definitivt klart efter att man kommit hem från Detroit med 1-1 efter de två inledande kamperna i Joe Louis Arena. Flames blev utspelade i båda två, men det förefaller inte bekomma någon. Red Wings är såklart fortfarande favoriter, även om de knappast underskattar det hårt arbetande Calgarylaget.

Serien når sin vändpunkt i match fem. Calgary vann match tre och Detroit match fyra, men det är Flames som skruvar upp trycket i Joe Louis Arena. Kiprusoff storspelar och Flames vägrar släppa till det minsta lilla. I andra perioden faller matchens enda mål. Craig Conroy vänder bort den klumpige Jiri Fischer längs med sargen, tar ett par skär in i banan och nyper upp ett handledsskott över Curtis Josephs plockhandske.

I match sex upprepas historien. Detroit försöker, men Kiprusoff håller tätt. Calgary vinner skotten i tredje perioden med 13-4, och ju längre matchen lider står det klart att Red Wings inte kommer att vinna.

På nytt är det Gelinas som förser nådastöten. 19:13 in på övertiden rakar han in en retur efter Craig Conroys skott. Det är kanadensarens tredje, serievinnande mål på övertid i karriären, och han förlänas genast smeknamnet The Eliminator.

På The Red Mile fortsätter festen. San Jose Sharks slås ut i bara farten, 4-2. Som mästare i Western Conference finner sig plötsligt Calgary i en position, där de kan vinna Lord Stanley’s Cup för andra gången.

I vägen står Tampa Bay Lightning, ett lag som Calgary med het målvakt och mycket hjärta.

Serien blir också jämn. Med ledning i serien, 3-2, har Calgary möjligheten att avgöra hemma. Marcus Nilson kvitterar till 2-2 sent i tredje perioden och matchen går till övertid. Stämningen går att ta på i Pengrowth Saddledome och framför diverse tv-skärmar världen över.

Det är då det händer.

Tim Taylor skjuter, Brad Richards styr och Martin St. Louis pangar in returen. På 33 sekunder har Lightning försatt hela Calgary i chock.

Den sitter i under match sju i Tampa Bay, där Flames aldrig är riktigt med. Det hårda slutspelet och den hårda förlusten i förra matchen tar ut sin rätt på Calgaryspelarna. Tampa Bay Lightning vinner rättvist matchen med 2-1 och serien med 4-3.

Några 80 000 är det knappast som firar på gatorna i Florida, och inte heller i Calgary.

Likväl inträffar något märkligt. Nedslagna återvänder Calgarylaget till sin hemstad dagen efter förlusten. Tusentals supportrar möter dem. Sällan eller aldrig har ett förlorande hockeylag rönt sådan uppskattning. Segerparaden, om man kan kalla den så, visar tydligt att det finns mer i sporten än att bara vinna.

Mönstret av uppskattning upprepar sig under veckan som följer.

En morgon kliver Craig Conroy in på ett café i staden för att beställa kaffe. Sliten och rödögd märker han hur cafégästerna runt honom hajar till vid hans närvaro för att sedan utbrista i en spontan, om än återhållen, applåd.

Ett lag att minnas

Calgary Flames årgång 2003-2004 hade anknutit till fansen i staden och världen över på ett sätt som få lag tidigare gjort. Ännu vårdar man minnet ömt om den där våren 2004. Att man faktiskt torskade i slutändan är så gott som glömt. För fansen var laget vinnare.

Vi – alltså författarna till den här krönikan – har sinsemellan andra lag och årgångar som vi håller högt. En minns speciellt Hammarbys SM-guldvinnande lag 2001; en annan det Champions League vinnande Liverpool 2005. Båda håller vi emellertid Calgary Flames 2003-2004 allra högst.

Alltså de som förlorade.

Att så överhuvudtaget är möjligt beror inte bara på vad laget faktiskt åstadkom, utan framförallt på det sätt, på vilket de åstadkom det. Anförda av sin buttra coach, sin storspelande kapten och sin fantastiske målvakt, spelade Calgary som logotypen på deras tröjor. Det var glöd och passion som förde dem till Stanley Cup-final.

I serien mot Vancouver vann de fansens kollektiva hjärta; under resten av slutspelet bar de på något märkligt, transcendalt vis med sig detsamma ut på isen. Calgary var ett sådant lag, som alla ville hålla på. Här fanns gott om sådana spelare, som gjorde det där lilla extra, blödde den där sista droppen och grät den där sista tåren.

Calgarys lag våren 2004 satte ribban för alla påföljande årgångar av Flames – och de satte den högt. Sedan dess har laget levt i skuggan av ett tidigare jag. Av årgången 2003-2004.

I skuggan av ett förlorat lag

Vilket tyvärr för oss tillbaka till Craig Conroys petande i Joe Louis Arena den 10 oktober. Det är inte riktigt så, att spelarna i den nuvarande uppsättningen inte jobbar hårt. Det är bara det, att ingen gör det där lilla extra som krävs för att vinna. Inte konstigt då, att laget förlorade sina tre första matcher i år.

Men hur hamnade vi här? Vad var det egentligen som gick fel? För att svara de spörsmålen måste vi på nytt göra en färd tillbaka i tiden. Säsongen 2004-2005 kom aldrig att starta då NHL och NHLPA inte kunde enas om någt nytt avtal. Det blev med andra ord lockout. Därför hamnar vi i vår resa bakåt i tiden vid säsongen 2005-2006.

Efter den lockouten återvände Calgary med ett delvis förändrat lag. Daymond Langkow, Tony Amonte, Roman Hamrlik och Darren McCarty hade anlänt, medan bl.a. Craig Conroy och Martin Gelinas lämnat klubben. Att Flames signade Tony Amonte var en effekt av både fans och spelares önskan att se ett mer offensivt slagkraftigt Flames än före den lockoutade säsongen. Ingen trodde seriöst på tanken, att det skulle fungera med bara defensiv i det nya NHL. Darryl Sutter handlade också därefter.

Men det var inte det enda man återvände med. Förväntningarna på laget hade skruvats upp: både av fans och experter. Förväntningarna blev inte mindre av att laget på pappret var bättre än den upplaga som tagit sig till final. Detta är kontentan av ett lag som år efter missat slutspel och som innan det inte hade lyckats ta sig förbi första slutspelsrundan på en evighet.

Laget började svagt och hade svårt med omställningen till ett spel utan hakningar och interference. Men så småningom fick man ordning på skutan. Kiprusoff storspelade och Sutter såg butter ut. Ju längre säsongen led, verkade Calgary ha något nytt stort på gång. Någon särdeles massa mål gjorde man knappast, trots att Kristian Huselius anslutit från Florida och Dion Phaneuf, en rookie, tillfört ett rejält tillskott på blålinjen. I slutändan stod ändå Calgary som slutsegrare i Northwest Division med 103 poäng.

Som trea i konferensen fick Flames möta sexan Anaheim (som då ännu hette Mighty Ducks) i första rundan av slutspelet. På förhand såg det spännande ut, med Calgary som knappa favoriter.

Det visade sig emellertid snart, att Ankorna var det starkare laget. Anaheim spelade konsekvent bättre och var synbart bättre coachade av Randy Carlyle. I match sju hände sedan det som absolut inte får hända i en sådan match: Calgary kollapsade. Flames gjorde förmodligen den svagaste insatsen i en match sju sedan Colorado Avalanche torskade med 0-7 mot Detroit Red Wings i konferensfinalen 2002 och förlorade med 0-3 i Pengrowth Saddledome.

Något hade gått pinsamt snett, och när röken lagt sig efter debaclet stod det klart för de flesta, att spelarna helt enkelt gjort myteri. Darryl Sutter hade lost the room, som man säger i Nordamerika. Det var därför inte konstigt, att Sutter kort därpå avgick som coach för att ägna sig på heltid åt GM-sysslorna.

Till ersättare handplockades från de egna leden Jim Playfair, en förespråkare av offensiv hockey som coachade AHL:s Saint John Flames till en Calder Cup 2001. Inför säsongen 2006-2007 anlände även Alex Tanguay i en trade från Colorado.

Två och ett halvt år hade nu gått sedan förlusten mot Tampa Bay. På den korta tiden hade det mesta hunnit förändras: coachen, spelarna, ligan, förväntningarna. Hade Flames blivit bättre? Helt klart kunde man nu göra mål, med Iginla, Huselius, Langkow, Tanguay och en återvändande Craig Conroy i spetsen.

Men Calgary hade bytt hjärta mot talang. Istället för Chris Simon, Ville Nieminen och Martin Gelinas fanns nu Tony Amonte, Kristian Huselius och Alex Tanguay. Under Playfairs ledning frångick man dessutom den defensivinriktade hockey, som var så framgångsrik under slutspelet 2004. Där Flames tidigare varit ett taggtrådstuggande arbetslag var man plötsligt ett gäng ballerinor. Och i slutspelet i våras blev man förnedrade mot Detroit i första rundan.

Det märkliga med utvecklingen är emellertid att ingen finns att klandra. Sutter gjorde sitt jobb som coach, och som GM har han fört laget i en för fansen önskvärd riktning. Förvisso har hans free-agents – Amonte, McCarty, Jeff Friesen och än så länge Owen Nolan – varit misslyckade värvningar, men de flesta av hans trader har gjort laget talangfullare (på pluskontot finns bland andra Kiprusoff, Huselius, Tanguay samt free agent signingen Langkow och draftvalet Phaneuf).

När detta skrivs har Calgary hunnit spela 15 matcher och man är 6-6-3 med 15 poäng. Man gör fortfarande mål som aldrig förr, men spelet med en man mindre är ett stort minus och mot lag över .500 får man obönhörligen smörj. Likt San Jose Sharks lider man av dålig moral, och när det bär emot går man för det mesta ner sig helt. Flames har blivit ett medgångsgäng, något som knappast ens nye coachen, Mike Keenan, lär kunna ändra på.

För fansen är detta extra smärtsamt, eftersom allt det här laget gör jämförs med vad årgången 2003-2004 gjorde. Och i det sammanhanget står sig det nuvarande gänget pinsamt slätt.

Felet är alltså inte Sutters, inte Playfairs, inte Keenans. Felet är spelarnas. 2004 fanns ett ton karaktär; nu kan man bära den i handen. Att tro på en snabb förändring är heller inte klokt, eftersom karaktär inte är något man lär sig utan något man har. Visst, Calgary kan mycket väl få ordningen på spelet i penalty kill och ta sig till slutspel utan bekymmer. Väl där kan man kanske även vinna en runda eller två. Men för att gå hela vägen kommer det krävas sådana egenskaper, som Flames inte längre besitter.

Det enda som kan rädda Calgary nu är spelarna själva. Det är de som måste förändra kulturen i omklädningsrummet – ingen annan kan göra det åt dem. Talangen finns där, även om karaktären saknas.

En sådan förändring är möjlig, om än knappast trolig. Så för oss fans återstår därför endast att njuta av det som varit och hoppas på ett mirakel. För en upprepning av det som skedde våren 2004 lär dröja, åtminstone med det här laget.

Ord från författarna
Det kan tyckas hårt att dömma ut ett lag så här tidigt på säsongen men det handlar om en känsla och en saknad. Det kan även tyckas hårt att anse att ett lag som tidigare missat slutspel och som varit så oförmögna att sig förbi första rundan är dåliga när man nu verkar vara ett stabilt slutspelslag: men varför nöja sig. Vi tror att många supportrar därute håller med och förstår oss. Vi sitter kanske inte inne med alla svar men vi vill gärna ge vår syn och få chansen att beskriva för andra vad Calgarys bedrift 2003-2004 betydde och vad dagens Calgary förmedlar för känsla.