En oroväckande tendens
Då Calgary Flames, svängningarna i formkurvan till trots, äntligen börjat spela likt ett lag coachat av Mike Keenan, har Flamesredaktionen lagt märke till en ny, oroväckande tendens i lagets spel. Flames har under säsongsupptakten haft problem lite här och var -- i målskyttet, i målvaktspelet och i moralen -- men nu har även backarna visat sig alldeles för glada i att ge bort pucken i egen zon.
Tendensen till bristande kvalitet på Calgarys backuppsättning har varit synlig under en längre tid, men den blev särskilt uppenbar under söndages förlust i St. Louis (0-3). Då blev Calgarybackarna nämligen pinsamt utspelade av sina motsvarigheter på Blues' blålinje.
Det är framförallt tre spelare som har problem att slå passningar till rätt adress: Robyn Regehr, Cory Sarich och Adrian Aucoin. Samtliga dessa tre är långsamma i såväl skridsko som tanke, även om de inte förlorar många dueller i sarghörnen. Mot St. Louis gav Regehr bort pucken redan efter 20-talet sekunder, och hemmalaget tog prompt ledningen. Flamesredaktionen räknade sedan till ytterligare fem allvarliga turn-overs från trojkan. Blues gjorde förvisso inga fler mål på gratismöjligheterna, men de fick fina lägen på samtliga. Det här kontrasterades av det faktum, att St. Louis backar -- anförda av den skickliga kvartetten Christian Bäckman, Barret Jackman, Eric Brewer och rookien Eric Johnson -- inte bjöd igen en endaste gång.
Problemen är emellertid inte isolerade till bara Regehr-Sarich-Aucoin. David Hale, som sedan sin ankomst från New Jersey ifjol fått fler än Mike Keenans fåtaliga hårstrån att stå upp i nacken, är lagets sämste back och en mer eller mindre konstant säkerhetsrisk. Följaktligen har han inte fått mycket istid, eftersom Rhett Warrener spelat upp sig rejält i år. Nu har dock Warrener brutit benet, och Flames tvingas därför spela Hale, som till råga på har ett envägskontrakt.
Det lämnar Dion Phaneuf och Anders Eriksson, som är lagets två bästa backar. De som följt den senares karriär, vet emellertid att svensken inte är främmande för en indianare med jämna mellanrum. Likväl har Eriksson varit solid den här säsongen, när han vissa kvällar tvingats logga uppemot 30 minuter för att bära upp framförallt Sarich' minskade istid. Att så är fallet är särskilt intressant när man betänker det faktum, att Bollnässonen signades för att spela i tredjebacken.
Hela situationen ställer i fokus Darryl Sutters agerande som GM. I somras, efter det att Hale skrivit på sitt kontrakt, erbjöd Sutter Mark Giordano ett tvåvägskontrakt. Den unge backen, som ifjol visade sig vara skickligare än de flesta på Flames blålinje, såg erbjudandet som en skymf och flyttade till Ryssland.
Istället anlände Aucoin och Sarich, via trade respektive free-agency, och Regehr fick förlängt kontrakt. Tillsammans upptar de 9,551 miljoner dollar av Flames cap-utrymme den här säsongen och 11,6 miljoner nästa.
Och mot St. Louis var de alltså sämst på isen.
Av de tre är har endast Regehr något som helst tradevärde, medan de övriga två kommer vara Flamesspelare -- på gott och ont -- under flera säsonger framöver.
Oavsett vad som händer härnäst, är det viktigt att ifrågasätta Sutters backpolicy. Calgarys nuvarande blålinjebrigad lider knappast brist på storlek, där Hale är minst med sina 184 centimeter och 90 kilo. Men större är verkligen inte bättre, förutsatt att storleken inte medföljs av skicklighet.
De flesta av Flames försvarare saknar tyvärr sådan. Regehr och Sarich, som lider särskild brist, måste spela mycket enklare. Likaså Aucoin, som har en tendens att göra allting så svårt och snyggt som möjligt. På sista tiden har just den egenskapen gjort att Flamesredaktionen fått ett smärre slaganfall varje gång han rör pucken i egen zon. I grund och botten är Regehr, Sarich och Aucoin solida försvarsspelare. Det är dags för dem att visa det.
Det är också upp till Keenan och övriga tränarstaben, att träna hårdare på speluppbyggnaden. Det är knappast en tillfällighet, för att återgå till St. Louis-matchen, att Blues coachas av erkänt skicklige Andy Murray. Det märktes mer än väl i söndags, hur väldrillade Bluesspelarna var på att tryggt förflytta pucken ur egen zon. Ställ mot det Keenans coachning, som är ökänd för sin primitivitet. I The Sporting News hockeyårsbok citeras Jyrki Lumme, som spelade under Iron Mike i Vancouver. På frågan om vilken Keenans coachingfilosofi var, svarade finländaren att "han ville att man skulle åka i hundra kilometer i timmen och köra in i saker".
Sådant duger inte i dagens NHL.
