Calgary Flames: Matchrapport 12 (29/12-5/1)
Då avslutningen på 2011 gav skral poängutdelning ville självklart Flames ha utdelning direkt år 2012. Hittills har laget misslyckats rejält med detta, fyra raka förluster är vad man åstadkommit. Calgary Flames är tillbaka i gamla synder och det känns extra jobbigt när det återstår en match på lagets sju matcher långa ”road trip”.
Så New York Islanders, ett lag som inte kan göra mål och inte kan vinna matcher mot ett lag som är hett och börjat göra mål och vinna matcher. Det sistnämnda är även ett lag som ofta tycks glömma att man inte är regerande mästare för underskattningen visar sig ofta när det gäller möten mot svagare lag. Denna match var inget undantag. Flames var inte med alls.
Ottawa Senators är kanske årets överraskning, flera hade nog räknat med bottenstrid för kanadensarna men än så länge spelar man bra. Flames ställde Leland Irving i mål och ännu en gång var det han som höll Flames i matchen. Irving stod för 45 räddningar och var orsaken till att Flames faktiskt fick en poäng (om än oförtjänt). Unge Irving har verkligen tagit chansen i varje match han fått stå, det finns med andra ord inga ursäkter för den skadade Henrik Karlsson.
Matchen mellan de två kanadensiska lagen var i sig en lurig historia. Ställningen efter första perioden var 3-0 till gästerna, ett missvisande resultat men Flames var med i matchen. Matchens två andra perioder, då var Flames inte med. I två perioder plus en efterföljande övertid var det Ottawa Senators mot Leland Irving. Hemmalaget slängde iväg 34 skott samtidigt som de där som kallas Irvings lagkamrater fick iväg 17 fösare mot mål. Hemmalaget Senators vände såklart matchen men klarade inte trycka in det avgörande 4-3 målet förrän några minuter in på övertiden och då i numerärt underläge.
Mot Nashville Predators gjorde Flames ännu en gång en sämre match, i varje fall defensivt. Flames tog ledningen (tredje matchen på raken) genom Jarome Iginlas 499:e mål och sedan var det roliga slut. Flames gav hemmalaget en enkel resa och de kunde enkelt vända 1-0 underläge till 4-1 överläge. Flames reducerade visserligen två gånger om i matchens tredje period men de var egentligen aldrig riktigt nära. Matchen slutade 5-3. Noterbart var att Jay Bouwmeester var minus-5 samtidigt som Cory Sarich var plus-3, häpnadsväckande. Matchen var även Olli Jokinens 1000:e och Brendan Morrison gjorde sitt 200:e mål.
Den nästsista matchen på lagets ”road trip” mot Capitals, såklart i Washington. Det började uselt då Rene Bourque i princip per omgående drog på sig en utvisning. En utvisning som såklart Alex Ovechkin och hans lag utnyttjade. Så 1-0 efter dryga minuten och sedan kontrollerade hemmalaget resten av matchen. Det blev 2-0 och sedan reducerade Flames bara för att ganska snart efter släppa in 3-1, minuterna innan andra var slut. I tredje gjorde Flames inte mycket för att vända på det hela, en platt insats helt enkelt. Capitals tog fjärde raka samtidigt som Flames förlorade fjärde raka.
Apropå Bourque så var forwarden inte på humör mot Capitals och i tredje perioden armbågade (en onödig sådan) han Niklas Bäckström och ådrog sig en ny utvisning. Bourque blev dagen efter tilltaget självklart avstängd. I och med att det var andra gången denna säsong blev straffet hårdare än de två matcher forwarden fick sist, det blev fem matcher. Inte nog med det, Brent Sutter och Flames brukar hålla sina spelare om ryggen (det gör de flesta lagen i ligan) men inte denna gång. Bourque sågades rejält för sina idiotiska utvisningar. Det ska även tilläggas att det var Bourque som satt utvisad när Senators och Daniel Alfredsson satte avgörande 4-3 för några dagar sedan.
29/12 Flames @ Islanders 1-3 (1-0, 0-1, 0-2)
1-0 Jackman (Kostopoulos, Morrison)
30/12 Flames @ Senators 3-4 OT (3-0, 0-2, 0-1, 0-1)
1-0 Bourque
2-0 Glencross (Bouwmeester, Iginla) PP
3-0 Butler (Babchuk, Backlund)
1/1 Flames @ Predators 3-5 (1-2, 0-2, 2-1)
1-0 Iginla (Jokinen, Glencross)
2-4 Bourque (Stempniak, Comeau)
3-4 Morrison (Brodie, Byron)
3/1 Flames @ Capitals 1-3 (0-1, 1-2, 0-0)
1-2 Glencross (Iginla, Brodie)
Övrigt:
JVM ser ju till att Flames är på en lång ”road trip” samtidigt såg Flames fans och framförallt de i Calgary fram emot att se Sven Bärtschi. Dessvärre gick den unge schwizaren i sönder redan i match två, mot Sverige.
Markus Granlund och Finland inledde turneringen uselt. Deras spel mot Kanada var bedrövligt, men Granlund (båda) och Finland har lyft sig. Det har blivit sju poäng på fem matcher (2+5) för den Granlund den yngre.
Bill Arnold i fiaskolaget USA har stått för sex poäng (3+3) på fem matcher.
Skador och fler skador. David Moss har varit borta sedan mitten av november och har nyligen genomgått en fotoperation. Mark Giordano har varit borta sedan slutet av november. Henrik Karlsson har varit bort sedan 4 december. Matt Stajan har varit borta sedan 18 december med en ankelskada. Alex Tanguay har varit borta sedan 20 december, eventuellt med huvudskada. Brett Carson som nyligen gjort comeback sattes snabbt upp på IR igen. Derek Smith försvann strax före nyår med en ankelskada och räknas vara borta 6-8 veckor. Anton Babchuk har emellertid gjort comeback.
Alla skador har självklart skapat platser för andra som T.J Brodie, Paul Byron och Leland Irving och ett gäng andra. Nu senaste kallades Clay Wilson upp till förmån för Joe Piskula. Vissa av spelarna, som de tre förstnämnda, har visat att de förtjänar en plats i laget. Andra har inte varit lika framgångsrika och det börjat slita på lagets försvar att konstant ommöbleras.
Raitis Ivanans har också kallats upp. Varför de gjort det är en legitim fråga.
Apropå nya unga spelare. Först var det Brodie som demonstrerade sina kvalitéer till den milda grad att han nu loggar rejält med istid och får spela i alla situationer. Mot Islanders spelade han t.ex. näst mest av alla Flames backar och det är ändå spelare som Scott Hannan, Cory Sarich, Chris Butler som han spelar mer än. Visst inga stjärnor men det är inte dåligt av en nykomling att få det förtroendet.
Näste man att visa upp sig var Byron. Den speedige kanadensiske forwarden visade att han hade kvalitéer för att ta plats, samtidigt har det inte kommit något stort genombrott men Flames kan lugnt fortsätta spela honom.
Sist men kanske den som överraskat och övertygat mest, Irving. Flames förstaval från 2006 har tagit stora kliv i AHL de senaste säsongerna men ändå har de flesta inte sett honom som någon stor talang utan på sin höjd en back-up. Nu är det såklart för tidigt att säga vad som väntar för Irving och 23-åringen har bara stått tre matcher. Det är sättet han stått som får de flesta att tro på honom, han får i snitt 40 skott på sig per match (och har en räddningsprocent på .942 och GAA på 2.23) han står med andra ord pall för arbetet. Och på isen utmanar Irving, han är en aggressiv målvakt till skillnad från den passive och lugne Karlsson. Och det är även så att Flames sedan många år tillbaka sällan är särskilt intresserade när lagets back-up står, varför? Vem vet, men så är det. Kanske beror det på att Miikka Kiprusoff vilats så sällan, den finske burväktaren har ju stått 70+ sex raka säsonger (det vill säga alla säsonger utom den han kom till Flames). Det jag menar är att i och med Kiprusoff aldrig vilas när det är viktigt (vilket det i princip alltid är) så hamnar även utespelarna i viloläge när ”Kipper” vilar. Det är såklart undermedvetet från utespelarna men inte omöjligt att det blivit som en programmering att de få matcher de har en annan målvakt är oviktiga, en analogi på ”Pavlovs hundar” om man vill ha en term. Hur som, Irving har till skillnad från Karlsson, Curtis McElhinney, Jamie McLennan och de andra burväktarna som varit bakom ”Kipper” klarat av att prestera och gett laget en chans fast de inte förtjänat det.
Källa:
http://tsn.ca/nhl/teams/statistics/?hubname=nhl-flames
