SvenskaFans rankar: 18. Calgary Flames

Förra säsongens första halva var mångt och mycket i samma spår som avslutningen säsongen innan. Horribel! Calgary Flames låg ungefär halvvägs in 2010-2011 i botten av Western Conference. Där tampades laget med grannrivalen Edmonton Oilers om att undvika plats 15. Trots att laget var uträknade tog de sig samman och var till slut endast tre poäng ifrån en slutspelsplats. Ledningen är trots två missade slutspel övertygade om att laget nu kommer ta sig dit. SvenskaFans har något lägre förväntningar.

Efter ett missat slutspel, ett par usla trader och en katastrofal inledning fick så lagets General Manager Darryl Sutter slutligen kliva åt sidan. Sutter klev ”självmant” av och det med viss heder i behåll då det var i ett läge där laget precis börjat vinna lite. Med andra ord var den 28 december 2010 slutet på en framgångsrik era, tyvärr nersolkad av dåliga affärer och de senaste säsongernas prestationer. En butter Sutter som skydde pressen som pesten ersattes av en gladlynt, öppen och pressvänlig 49-åring. Jay Feaster som tidigare stod i dörren fick nu kliva in.

Det sägs att stämningen i organisationen blev annorlunda efter Feasters inträde, att det blev en mer positiv atmosfär. I varje fall enligt spelarna. För att vara exakt var det lilla julafton, den 23 december mot Stars i Dallas, som Flames började hetta upp och det varade resterande del av säsongen. Förvisso började segrarna trilla in under Sutter men att det fortsatte kan bero den mer positiva atmosfären Feaster förde med sig. Och det var inte långt ifrån att laget klarade av en slutspelsplats. Istället blev det för andra raka säsongen en tidig semester. Detta trots att Flames hade ett av ligans bästa power play och tillhörde topp -10 i antal gjorda mål.

Sommarens samtalsämne har såklart varit Jay Feasters företaganden. Efter att under 2010-2011 fått jobba med vad som fanns gavs den nytillträdde General Managern nu möjlighet att forma sitt eget lag. Så vad skulle hända?

Curtis Glencross, Henrik Karlsson och Brett Carson signades rätt snabbt men talangen Tim Erixon vägrade. Mycket snack från den unge svensken som till slut fick som han ville, New York Rangers. Feaster fick kritik för strandade förhandlingar och för att han var sent ute men Erixon ville inte till Flames, punkt slut. Det fanns inget Feaster kunder göra åt det.

Nästa uppdrag; draft och att få Alex Tanguay under kontrakt. Draften gick utmärkt, Feaster lovade att Flames skulle välja spelare med talang och spetskvalité. Feaster höll vad han lovade och draftade bland annat Sven Bärtschi. Att få Tanguay under kontrakt var emellertid en svår nöt. Sommaren handlade under en period mer eller mindre enbart om hur man skulle få den blivande 32-åringen att stanna. Det var i princip ett krav från Iginla och såväl Flames som huvudpersonen själv ville det. Problemet var att de inte kunde komma överens om längd eller värdet på kontraktet. Flames hade inte riktigt råd, lönetaket var i vägen för det avtal ”Tangs” ville ha. Så tradades Robyn Regehr och Ales Kotalik till Buffalo Sabres och vips så var kontraktet färdigt.

Regehrs flytt delade Flames fans i två läger, de som tyckte Chris Butler och Paul Byron var skräp och de som gillade föryngringen och såg det som nödvändigt. När Flames officiellt jagade stjärncentern Brad Richards lugnade de ogillande fansen sig något. Det blev ingen Richards och det nya löneutrymmet användes till nya kontrakt för bland annat Brendan Morrison, Anton Babchuk och sedan även värvningen av Regehrs ersättare Scott Hannan.

Feaster fortsatte med att vara öppen mot pressen och hymlade inte med att han var öppen för affärer. När alla förväntade sig att Niklas Hagman var näste man att försvinna så försvann istället Daymond Langkow (i utbyte mot Lee Stempniak). En trade som även den delade Flames fans i två läger, de som förstår hockey och de som inte förstår. Det spelar ingen roll hur mycket man gillar en spelare som Langkow! Tjänar man över fyra miljoner dollar per säsong och står för en sisådär 40 poäng, om man nu inte är allvarligt skadad, och ett tillfälle för en trade uppenbarar sig då ska det ske och det illa kvickt innan den andra parten ångrar sig.

Dessutom har Feaster jobbat hårt för att bygga om AHL´s Abbotsford Heat som förra säsongen var usla och i allmänhet fått nöja sig med det skrala talangutbud Flames haft. Nu är flera av Flames bortkastade val borta och istället är de ersatta med mer än dugliga spelare. Exempelvis så är den backskvadron som kommer ställa upp i farmarlaget i princip helt ny efter att spelare som Matt Pelech, Gord Baldwin, Josh Meyers och Keith Seabrook fått lämna. Feaster har gett Heat ett lag för Calder Cup.

Calgary Flames har förvisso fortfarande en del barlast och det finns lite väl många spelare med envägskontrakt men det är numera ingen panik att åtgärda detta. Feaster kan även sägas hamnat i en form av konflikt, och även det har delat fansen, vill man bli yngre eller inte? På ena sidan finns framgång idag, ett starkt lag, ett lag som inte vill harva i botten för att samla höga val. På andra sidan finns framgång imorgon, talang, föryngring och vikten av draften. Det är en svår balansgång att vara ett lag som vill tävla om slutspel och Stanley Cup men samtidigt har avsikten att bli yngre och mer talangfullt. Generellt väljer ett lag en väg, skjut på föryngringen eller se till att börja den. Och frågan om Flames lever på konstgjord andning är relevant. Svaret får vi vänta på.

Summan av kardemumman; Istället för att vara helt låsta på grund av lönesituationen finns det nu utrymme för fler förändringar samtidigt som laget - än så länge - inte blivit sämre. Laget har såväl offensiv som defensiv bredd men Feaster och framförallt Sutter måste få de två delarna att fungera tillsammans. De senaste säsongerna har lagdelarna turats om att kvittera ut godkänt betyg. Och ingen lagdel har egentligen varit tillräckligt stark för att bära den andra. En gång för inte alltför länge sedan var Flames defensiv fruktad och just tillräckligt stark för att bära hela laget. Den tog Flames hela vägen till final 03-04. Att Flames haft en mer än godkänd defensiv efter 03-04 och 05-06 har egentligen varit mer av en klyscha än sanning. En gammal merit helt enkelt. För trots att det plussats på nya stjärnspelare och större namn har det bara blivit sämre. Defensiv och offensiv har inte kunnat samsas på ett vettigt sätt de fem senaste säsongerna. Lyckas Flames hitta balansen mellan lagdelarna, vilket uppenbarligen inte är helt enkelt, blir det slutspel. Än så länge är det helhetsintryck Feaster och Flames gett på det hela taget positivt. Det är optimistiska tongångar i Calgary.

Målvakter:

Förrförra säsongen var finländske Miikka Kiprusoff omutlig, likväl missade laget slutspel. Säsongen som gick var emellertid sannolikt veteranens sämsta sedan genombrottet 2003-2004. Aldrig har Kiprusoff varit så ifrågasatt och omgärdad av rykten. Brent Sutter valde emellertid att ge burväktaren obegränsat förtroende och mot slutet av säsongen såg det mesta ut som vanligt och Kiprusoff kommer även under kommande säsong vara Flames obestridde nummer ett. Flames måste emellertid våga vila den snart 34 år gamle ”Kipper”. För sjätte raka säsongen stod finländaren mer än 70 matcher medan förra säsongens toppmålvakter Tim Thomas, Roberto Luongo och Pekka Rinne stod runt 60 matcher. Det var bara tre målvakter som passerade 70 matcher, Cam Ward, Carey Price och Kiprusoff. De två andra är betydligt yngre än Flames veteran och orkar rimligtvis mer.

När Kiprusoff väl vilar blir det även fortsatt mer nordiskt i återvändande back-up målvakten Henrik Karlsson. Svensken som är en av omklädningsrummet populäraste spelare får fortsatt förtroende efter att ha imponerat under sina få starter. Karlsson, känd som ”The Calgary Tower” noterades för 17 matcher under sin första säsong, ett par misstag men i stort sett bra insatser. Den snart 28-årige svensken är en reslig målvakt med bra rörelsemönster som likt sin kollega kommit till Flames via San José Sharks. Potentialen finns men för att utvecklas behövs mer istid. Nu har svensken två säsonger på sig att bevisa sig och förhoppningsvis ges han möjligheten att göra det.

Där bakom väntar Flames förstaval från 2006, Leland Irving, på sin chans. Den 23-årige kanadensaren utvecklades rejält som sista utposten i ett mycket svagt Abbotsford Heat i AHL säsongen som gick. Irving som stod 61 matcher och höll nollan i åtta var den störst bidragande orsaken till att AHL´s mest inkompetenta offensiv och mest nollade lag faktiskt vann 38 matcher. Denna säsong blir lite av ett eldprov för den unge burväktaren, Heat har förändrats stort tack vare sommarens värvningar och det återstår att se om Irving kan vara bra i ett bra lag.

Ännu längre bak finns talangen Joni Ortio som imponerade stort i JVM såväl 2010 som 2011. I JVM har han varit Finlands bäste spelare och även en av turneringens toppmålvakter. Finländske Ortio är 20 år och draftades i sjätte rundan 2009 och har de senaste säsongerna hållit till i TPS i SM-Liiga. Ynglingen avslutade förra säsongen i Heat och kommer nu vara back-up till Irving. Det finns flera gemensamma nämnare mellan unge Ortio och veteranen Kiprusoff, båda är från Finland och har TPS som moderklubb. De draftades båda relativt sent och är i samma storlek (längd och vikt). Spelstilen är även den ungefärligen densamma men så har de även haft samma målvaktstränare. Och så är Kiprusoff den unge målvaktens förebild. Kiprusoff har även agerat som mentor åt den unge burväktaren och det lär fortsätta.

Ännu längre bak finns Laurent Brossoit som draftades i sjätte rundan i den senaste draften. Kommer även fortsättningsvis husera i WHL och Edmonton Oil Kings.

Backar:

På de senaste säsongerna har fansen fått se spelare som Dion Phaneuf och trotjänaren Robyn Regehr lämna. Och i ingen av traderna kan Flames anses vara vinnare, det irriterar förståeligt nog en del. Denna säsongens förväntade backar är väldigt olik den som startade förra säsongen. Borta är Ian White, Steve Staios, Adam Pardy och nämnde Regehr. Personligen tror jag försvaret i sin nya form kommer att överraska experterna. Snabbare spel och fler spelvändningar genom snabbare första pass.

Härföraren borde vara dyra och högt ansedda Jay Bouwmeester som kostar Flames nästan sju miljoner dollar varje säsong, men så är inte fallet. När Flames för ett par säsonger sedan signade Florida Panthers förstaval från 2002 ansågs det vara en fantastisk värvning. Det har emellertid inte gått som förväntat för ”Jay-Bo” i Flames. I svaga Florida Panthers var 10-15 mål och över 40 poäng ingen ovanlighet från hans backposition. Efter två relativt svaga säsonger i Flames, där 27-åringen varken lyckats passera fem mål eller 30 poäng, har det tidigare så fina anseende sjunkit, och nu hoppas nog samtliga inblandade att kanadensaren gör själ för lönen. Ett stort plus är emellertid avsaknaden av skador, kanadensaren är NHL´s stålman med 506 raka matcher. I sina bästa stunder är ”Jay-Bo” en smidig och effektiv skridskoåkare som bidrar såväl bakåt som framåt. Så visst finns potentialen och istiden har han redan nu gäller det att han börjar spela efter talangen också.

Chefen där bak är istället en odraftad spelare, en spelare som nu lämnat anonymiteten för att vara en ledare. Det är självfallet Mark Giordano, även om envisa journalister påstår att det är Bouwmeester som är nummer ett. Giordano har gått från klarhet till klarhet och hade varit en svårt eftertraktad free agent under sommaren om han inte redan under förra säsongen tecknat ett nytt kontrakt. Den Torontobördige 27-åringen belönades med ett femårskontrakt värt precis över fyra miljoner dollar per säsong. Under varje säsong har han dessutom tagit ett steg i rätt riktning, 19 poäng blev 30 poäng och förra säsongen stod backen för 43 poäng. Giordanos styrka är att han inte har några svagheter, samtidigt är det fel att kalla honom allround. Bouwmeester är allround, Giordano är något annat. Tacklar väldigt bra, åker skridskor mycket bra. Helt enkelt en följsam back som bidrar väl offensivt och kan stänga till där bak. Överdrivet? Ring någon av ligans General Managers! Att Giordano inte fått de stora rubrikerna beror delvis på att odraftade spelare per automatik har sämre status och delvis på att Flames konstant haft större backstjärnor. Nu är det emellertid ”Gio” som ska vara nummer ett och det återstår att se hur han sköter det jobbet.

Veteranen Scott Hannan är den som ska fylla luckan Regehr lämnade efter sig och får i nuläget räknas som back nummer tre. Kanadensiske Hannan är likt Regehr en defensiv back, och saknar mer eller mindre helt offensiva talanger. Å andra sidan är inte Hannan i Flames för att spela numerärt överläge så de offensiva kvalitéernas avsaknad spelar i nuläget mindre roll. Sharks förstarundsval från 1997 får istället fokusera på att hålla rent i egen zon. Den 32-årige backen har även mängder av rutin efter 830 matcher i San José Sharks, Colorado Avalanche och nu senast Washington Capitals. Hannan har i princip uteslutande tillbringat sin karriär i Western Conference och har därmed stor erfarenhet av de lag som Flames kommer stöta på till störst del. Hannan kommer till reapriset en miljon dollar, något Flames trots allt ska vara synnerligen nöjda med.

Nästa spelare, Cory Sarich, är tillsammans med Hannan backarnas åldermän. Den storväxte veteranen är även han en defensiv back med en stor kärlek till tunga tacklingar. Så länge den 33-årige kanadensaren spelar enkelt är han en effektiv pjäs med 825 NHL-matcher i bagaget. Sabres förstarundsval från 1996 har emellertid tidvis svårt med att hålla sig till att spela enkelt. Under inledningen av förra säsongen var veteranen tidvis bänkad och i allmänhet dålig när han spelade (något han inte var ensam om). Detta vände emellertid och under avslutningen av säsongen var Sarich en stabil, hård och svårpasserad back.

Bakom dessa fyra är det ett öppet lopp mellan flera kombattanter och det är inte omöjligt att någon av de senast nämnda halkar ned något steg i hierarkin. De får helt enkelt spela om det. Mest rutinerad av resterande backar får Anton Babchuk anses vara. Babchuk kom under förra säsongen tillsammans med Tom Kostopoulos från Carolina Hurricanes i utbyte mot Ian White och Brett Sutter och den väldige backen bidrog genast med sitt offensiva spel och sin enorma bössa. På 65 matcher i Flames hann den 27-årige ukrainaren med 27 poäng, en prestation som gav honom ett tvåårskontrakt värt 2,5 miljoner dollar per säsong. Med storleken (1,96) i åtanke kan man tro att backen är en tungtacklande defensivspecialist, det är emellertid långt från verkligheten. Babchuk är helt enkelt inte killen man har på isen när man ska stänga en match. Istället är det en smidig back som i princip aldrig tacklar men skjuter som en häst sparkar och har väldigt bra öppnande och spelvändande passningar. Trots att Blackhawks förstaval från 2002 hunnit med 250 matcher och ett par bra säsonger har de defensiva bristerna lett till att ukrainaren aldrig riktigt etablerat sig, han har aldrig blivit en back som laget förlitar sig på. Sen har det inte heller hjälpt att backen vid två tillfällen lämnat för KHL. Det återstår att se om Babchuk kan vara mer än en tillgång i numerärt överläge.

Nyanlände Chris Butler får sägas vara den som har störst chans att avancera i hierarkin. Buffalo Sabres fjärderundsval från 2005 kom tillsammans med Paul Byron i utbyte mot Regehr, Ales Kotalik och ett andrarundsval. Det är med andra ord inte för inte som förväntningarna på den lugna backen är stora. Den snart 25-årige Butler har hunnit med 155 matcher i Sabres och har bitvis imponerat. Det är en utvecklingsbar back med bra storlek och mobilitet och det är en ganska lugn back som är relativt bra på båda hållen. Butler kan bli en tongivande back och amerikanen kommer att få sina chanser men det återstår att se om han håller i det långa loppet.

Brett Carson, som kom från Carolina Hurricanes via waivern vid trading deadline, fick efter en relativt imponerande säsongsavslutning ett nytt kontrakt (envägs). Trots blandade åsikter får Flames fans nog vänja sig vid den snart 26-årige Carson. Kanadensaren med ett förflutet i Calgary Hitmen var i WHL och AHL inte alls oäven offensivt men under den hittills korta NHL-karriären har han inte visat någon offensiv potential. Hurricanes fjärderundsval från 2004 kommer sannolikt att inleda som sjundeback men har bra storlek, är mobil och har ett bra första pass. En beskrivning som det nya försvaret tycks utgå från. Det ska gå fort när spelet vänder och Flames vill inte ha för endimensionella spelare. Måhända passar inte Sarich eller Hannan in på denna beskrivning men när veteranerna väl spelar enkelt funkar det.

Där bakom finns ett gäng som slåss om speltid i NHL. Derek Smith, Clay Wilson, T.J Brodie får anses ligga bäst till. Samtliga har begränsad rutin men passar ganska väl in på det Flames söker. Derek Smith är en odraftad 26-åring (blir 27 i oktober) som tar defensivt ansvar men har sin största kvalitéer i offensiven. Kanadensaren gillar att göra poäng, något han gjort med framgång i AHL de senaste säsongerna. Den förre Ottawa Senatorsspelaren har inte lyckats ta en ordinarie plats i NHL men imponerade under sina nio matcher under förra säsongens säsongsavslutning. Clay Wilson kommer närmast från Florida Panthers organisation och är likt Smith en back som gör mycket poäng i AHL. Amerikanen har emellertid inte heller lyckats slå sig in i NHL, totalt har den odraftade försvararen noterats för 31 matcher. Den 28-årige backen låter inte heller defensiven bli lidande för sina offensiva utflykter utan är även pålitlig bakåt. Dessa två herrar kan eventuellt överraska och ligger nära till hands vid skador. T.J Brodie är en mer renodlat offensiv talang, snabb, frejdig, aggressiv spelare som är bra på skridskorna. Draftades av Flames 2008 (runda fyra) och är backen att hålla ögonen på. Den 21-årige Brodie imponerade så pass på förra säsongens camp att han tog plats i Flames. Det blev förvisso bara tre matcher men talangen finns där något han inte minst visade i AHL. Har stora möjligheter att bli en viktig spelare för Flames i framtiden.

Ännu längre bakom finns nye Jordan Henry, en Albertabördig 25-åring med begränsad talang. Kanadensaren har emellertid utvecklats genom spel i AHL och KHL och visar nu upp ett ganska stabilt spel. Den alltför ofta skadade John Negrin som draftades av Flames 2007 (runda tre) finns också att tillgå. Kanadensaren är säker defensivt och inte oäven framåt men alla skador har hindrat utvecklingen. Det återstår helt enkelt att se vad en frisk Negrin kan åstadkomma. Näste man är återvändande Brendan Mikkelson. Kanadensaren som kom från Anaheim Ducks (via waivern) förra säsongen gavs lite tid i Flames (19 matcher) och belönades med ett nytt kontrakt. Emellertid vore det en lögn att påstå att Ducks andrarundsval från 2005 (nr 31) imponerade i Flames, 24-åringen gör emellertid inte bort sig och är inte fel att ha kvar i organisationen. Där finns även den odraftade snälla jätten Chris Breen. Den 22-årige kanadensaren tog såväl utvecklingsmässigt som bokstavligt talat stora kliv säsongen som gick. På sikt kommer han, i varje fall enligt Feaster, att kunna ta plats i Flames. Trots att Breen mäter över två meter och väger en bit över 100 kilo använder och utnyttjar han inte sin storlek rätt, en sak han måste växa in i.

Forwards:

Inför 11-12 är offensiven i det närmaste oförändrad. Borta är underpresterande Ales Kotalik som främst var skadad eller bänkad och veteranen Daymond Langkow som endast noterades för fyra matcher. Nya är i egentligen enbart Lee Stempniak och Pierre-Luc Letourneau-Leblond. Den sistnämnda lär inte vara någon av lagets mer tongivande spelare om han ens kommer spela. Hur laget kommer formeras är oklart, det finns flera frågetecken i forwardsuppsättningen. Det positiva är att trots de små förändringarna känns forwardsuppsättningen mycket starkare. På pappret finns det tre kedjor som kan producera mer än dugligt. Det kan också bli en fjärdekedja med spelare som minst sagt borde uträtta mer trots begränsad speltid - kostar skjortan gör de - men förhoppningsvis sätter man en riktig fjärdekedja på isen. Laget är fullt av spelare som borde kunna göra minst 20 mål eller 40 poäng. Givetvis kommer inte alla att lyckas med detta.

Förstakedjan har åtminstone två riktigt säkra komponenter. Jarome Iginla, lagets kapten och stora stjärna är självklart lagets mest givna spelare. Iginla börjar komma till åren men visade inga ålderskrämpor säsongen som gick. Iginla som alltid varit en något trögstartad spelare som är bäst andra halvan började säsongen trögare än vanligt och blev hårt kritiserad och i det närmaste utdömd. När den 34-årige veteranvingen väl värmt upp stod han likväl för en av karriärens bästa säsonger. Iginla noterades till slut för 43 mål och 86 poäng, siffror som placerade honom högt upp i mål och poängligan. Dessutom passerade ”Iggy” 1000 poäng och gjorde för tionde raka säsongen mer än 30 mål. Iginla kommer att leda laget även den kommande säsongen.

På andra kanten kommer även kommande säsong Alex Tanguay husera. Kanadensaren kommer sannolikt att husera där i fem säsonger till för det är så långt det nya kontraktet sträcker sig. När Flames inför den gångna säsongen värvade Tanguay var det ett av ligans stora skämt. Efter en skadedrabbad säsong i Montreal Canadiens och en usel i Tampa Bay Lightning ansågs den passningsskicklige vänstervingen vara slut. Flames trodde ändå på Tanguay och gav honom ett kontrakt värt blott 1,7 miljoner dollar. Väl investerade pengar för Tanguay knäppte experterna på näsan och stod för 22 mål och totalt 69 poäng. Dessutom visade Iginla och Tanguay att kemin dem emellan fanns kvar. Det tog sin lilla tid innan parterna kunde enas – fansen hann bli nervösa – men de gjorde det till slut.

Vem som kommer placeras mellan dem är oklart. Laget hade alldeles nyss för många centrar men med Langkow borta slåss sannolikt endast två om rollen som förstecenter. Återvändande Brendan Morrison och talangen Mikael Backlund, kommer båda säkert få istid där.

Markus Näslunds gamla radarpartner Brendan Morrison värvades vid förra säsongens start för att täcka upp under Langkows skadefrånvaro. För under miljonen presterade den 36-årige veterancentern bra siffror, 43 poäng på de 66 matcher hann han med innan en knäskada tog slut på säsongen i förtid. Dessutom visade den kanadensiske veteranen upp bra kemi med Iginla och Tanguay, något som uppskattades. Morrison är van vid just den rollen efter att under flera säsonger förtjänstfullt varit tredje länk mellan Markus Näslund och Todd Bertuzzi i Vancouver Canucks. Då veteranen, för en billig peng, gjorde mer än bara täckte upp och kontraktet löpte ut uppstod ett dilemma. Morrison gillade Flames och Flames gillade honom men där fanns egentligen ingen plats då Langkow gjort comeback, Morrison var skadad och centrarna för många. Flames och Fester kontrakterade ändå veteranen med 895 NHL-matcher i bagaget till en ettårig förlängning värd 1,250 miljoner dollar (inkl. bonus). En bra deal men vid tillfället ologisk, nu när Langkow försvunnit faller emellertid bitarna på plats.

Svenske talangen Mikael Backlund väntar fortfarande på sitt genombrott. Flames förstaval från 2007 glimtar till då och då och stod bland annat för ett riktigt drömmål i säsongens sista match mot Canucks. Det var just under slutfasen av säsongen som Backlund var som bäst. En del kritik mot den 22-årige svenskens defensiv finns vilket är något märkligt. Måhända är svensken ingen tungviktare eller en särskilt fysisk spelare men han är långt ifrån en säkerhetsrisk. Just defensiven är det minsta problemet och de som riktar den kritiken ser sannolikt inte så många matcher. Backlund är bra i positionsspelet, en ansvarstagande center som vänder hem snabbt och har en förmåga att komma in mellan spelare och puck för att störa eller stjäla pucken. Backlunds problem är att det händer för lite på andra hållet, det vill sig inte riktigt offensivt delvis för att svensken inte tar för sig så mycket offensivt. Förra säsongens noteringar tio mål och 25 poäng är siffror som förhoppningsvis passeras med marginal kommande säsongen. Chansen att göra det kommer Backlund att få, Flames har höga tankar om sin unge center.

Lagets andrakedja kan mycket väl vara förra säsongens periodvis framgångsrika ”OMG-Line” med Olli Jokinen, David Moss och Curtis Glencross. Olli Jokinen kom förvånande tillbaka under förra sommaren trots att finländaren inte verkade särskilt välkommen några månader tidigare. Då skeppade Flames och Darryl Sutter iväg Jokinen och Brandon Prust för bland annat Ales Kotaliks tjänster. Hur det gick vet säkerligen alla och i slutändan är det en av de mest korkade affärerna i Flames historia, särskilt med tanke på att Jokinen kom tillbaka och det kostade laget ett andrarundsval för att bli av med den misslyckade tjecken Kotalik. Med en reducerad prislapp (från 5 till 3 miljoner dollar) har Jokinen blivit allt mer uppskattad. Där finns fortfarande kritiker men som i Backlunds fall tycks dessa inte se så många matcher eller har de för höga förväntningar. Sant är att den snart 33-årige Jokinen inte längre är en stjärna god för minst 30 mål och runt 80 poäng, men så har han inte heller längre betalt som en. Sant är även att det är en spelare som jobbar hårt åt båda hållen och skapar chanser åt sina lagkamrater. Kort sagt, veterancentern har utvecklats till en solid tvåvägsspelare som når runt 20 mål och 50 poäng. Den finländske centern skjuter fortfarande bra och har potential att göra mer poäng men det är inget kritiker eller anhängare ska förvänta sig.

Snabbskrinnande ”late bloomern” Curtis Glencross fick sitt genombrott förra säsongen och spräckte 20-måls gränsen för första gången (24 mål). Den 28-årige (29 i december) kanadensaren var enligt de flesta experter förlorad för Flames då en saftig löneförhöjning var att vänta för den stundande ”free agenten”. För inte kunde Flames ha råd att behålla den energiske Glencross även om han i media sade att han gärna stannade. Feaster gjorde emellertid Glencross till prioritet ett och ett fyraårskontrakt värt 2,550 miljoner dollar per säsong undertecknades. Glencross är i sina bästa stunder fantastisk, snabb, rivig, målfarlig, arbetsam, teknisk och tacklingsvillig. Dessutom är kanadensaren ett hot i numerärt underläge. Problemet är att Glencross inte befinner sig på den nivån på kontinuerlig basis och när han inte har flytet är han nästintill hopplös. Efter fyra (tre i Flames) NHL-säsonger som ordinarie får fansen hoppas att den odraftade forwarden fått rutin nog för att hitta någon form av acceptabel lägstanivå. Om inte så är det fortfarande en till stor del nyttigt och produktiv spelare som får leva med att vara hyllad ena dagen och hånad andra.

Amerikanen David Moss stod för en imponerande säsong. Moss som draftades av Flames i sjunde rundan 2001 fick sitt genombrott som 27-åring, säsongen 2008-2009. Den storväxte forwarden smällde trots begränsat med istid in 20 mål och 39 poäng. Säsongen efter var förväntningarna höga på amerikanen, istället för fortsatt framgång gick allt fel. Säsongen 2009-2010 var Moss Flames kanske mest bespottade spelare, trög orörlig och totalt harmlös framför mål. Förväntningarna inför säsongen som gick var därför återigen låga. Till de flestas förvåning återhämtade amerikanen sig remarkabelt och gav minst sagt svar på tal säsongen som gick. Förvisso kom den mer vältrimmade och smidigare Moss inte upp i mer än 17 mål och 30 poäng men det var på 58 matcher och dessutom tidvis i den ovana rollen som center.

Lagets förväntade tredjekedja kan lika gärna vara lagets näst bästa. Det är inte skrivet i sten vilken som bör kallas andra eller tredjekedja. Det är med andra ord dagsform som avgör vilken kedja som får mest istid. Center i kedjan blir sannolikt någon av de redan nämnda, Brendan Morrison eller Mikael Backlund. De får som nämnts sannolikt växla mellan att vara i kedja ett eller tre.

Vid sidan om centern kommer Rene Bourque husera. Likt Glencross är Bourque en ”late bloomer” som tagit ett litet kliv varje säsong i Flames. En riktig kanon till skott, snabb, hot i numerärt underläge, en tacklingsvillig spelare som spelar med stor intensitet. Dessvärre tar likheterna inte slut där, Bourque är även han en ojämn spelare. I sina bästa stunder kan kanadensaren dominera men i sina sämsta är han mer av en börda. Albertabördige Bourque måste se till att hålla sig frisk, att han spelar 80 matcher som förra säsongen hör till ovanligheterna. En Bourque som gör 80 matcher nosar på 30-mål och för att kunna spräcka den gränsen måste han även fortsättningsvis hålla sig frisk. Liksom Glencross bör Bourque nu ha erfarenheten och kunnandet att ta ett kliv till och lyckas bli jämnare.

På andra sidan kommer sannolikt nyanlände Lee Stempniak befinna sig. Både han och Bourque kan gå på vilket kant som helst. Den 28-årige amerikanen har haft en relativt brokig karriär, en humörspelare som är grymt effektiv när han har flyt och raka motsatsen när det går tungt. Med andra ord kan Stempniak sorteras in i samma fack som Bourque och Glencross, dessutom är de i samma ålder. Kan spela såväl numerärt över som underläge och har nosat på 30 mål ett par gånger under karriären. Blues femterundsval från 2003 gjorde 19 mål för Phoenix Coyotes förra säsongen. Mest imponerande och största beviset på hur effektiv han kan vara i form är när han lämnade Toronto Maple Leafs för Phoenix Coyotes under 2009-2010. Forwarden hann då med 18 matcher i Coyotes och hela 14 mål!

Lagets sista kedja är i skrivande stund det mest osäkra kortet. Där finns främst sex spelare som slåss om platserna och samtliga av dem har envägskontrakt.

Niklas Hagman en snart 32 år gammal finsk forward som när han kom till Flames var en stabil 20-målsskytt som nosade på 30. Efter 98 matcher i Flames har veteranen inte ens passerat 20 och spelet har varit allt annat än värmande. Förra säsongen var han stundtals bänkad och blev till slut uppsatt på waivern. Hagmans tid i Flames har varit allt annat än lyckad. Så till den andra kvarvarande delen av fiaskotraden med Toronto Maple Leafs, Matt Stajan. Stajan, snart 28 år, värvades som en center på väg upp. Nära 20 mål och två raka säsonger med mer än 50 poäng. Fick ett stort och dyrt kontrakt av Flames och har sedan dess inte presterat något överhuvudtaget. Började säsongen som center mellan Tanguay och Iginla och avslutade densamma som center i fjärdekedjan. Visst dessa två spelare har potential, de borde prestera mer och bättre. För tillfället befinner de dock sig i en rejäl uppförsbacke och med tanke på hur långt ner de befinner sig i hierarkin kan man undra om de ens får chansen att visa sig från en bättre sida.

Amerikanen Tim Jackman var en av förra säsongens bästa spelare och största överraskningar. Den blivande 30-åringen borde få fortsatt förtroende. Jackman är en minst sagt välväxt forward som kan mer än bara tackla och bråka. Med sitt oerhörda slit och uppoffrande spel blev han snabbt fansens favorit. Under de tyngsta perioderna var Jackman Flames bästa spelare, det blev tio mål och 23 poäng. Det låter lite men ha i åtanke att detta är en spelare som flera experter ansett vara för dålig för att bidra och dessutom var inte amerikanens istid något att skryta med. Förra säsongen spelade Jackman mycket med kanadensaren Tom Kostopoulos. Kostopoulos inhämtades i samma trade som Babchuk och är en rivig, snabb och hårt arbetande forward. Den 32-årige ”T.KO” var nyttig och effektiv i sin roll i fjärdekedjan och borde få fortsätta i den rollen tillsammans med Jackman. Dessvärre ingår båda spelarna i kategorin utbytbara, de uppskattas av såväl fans som laget men blir sällan kvar i samma lag under en längre period. Båda spelarna har hunnit med sejourer i fem olika NHL-lag.

Där finns även fightern Raitis Ivanans. Den 32-årige letten ådrog sig en huvudskada i förra säsongens första match och missade hela säsongen. Enligt Flames är emellertid Ivanans nu frisk och kan vara med på kommande camp. Att letten kommer till spel är en helt annan sak. Flames har numera även Pierre-Luc Letourneau-Leblond att tillgå. Mannen med det rekordlånga namnet hämtades in från New Jersey Devils i utbyte mot ett femterundsval, en märklig trade. Den 26-årige kanadensarens närvaro tyder på att Flames inte är helt övertygade om Ivanans status. Spelaren som med fördel kallas bland annat ”PL3” är inte det största råskinnet men en pest som inte backar för någon och ger sig på vem som helst. Förra säsongen hamnade han i Devils frysbox efter att ha satt laget i en prekär situation då han utmanade Washington Capitals Marcus Johansson i slutskedet av en match. Leblond waivades och fick tillbringa resten av säsongen i AHL där han noterades för 334 utvisningsminuter på 64 matcher. Leblond har noterats för totalt 37 matcher i NHL och går in på sin sista säsong på ett treårskontrakt. Enligt Feaster och framförallt Sutter, som var den som plockade upp Leblond i Devils, är Devils sjunderundsval från 2004 bra på skridskorna och tillför mycket energi, tillåt mig att tvivla.

Skulle både Stajan och Hagman ta plats blir det sannolikt NHL´s dyraste fjärdekedja. Frågan är om båda löneposterna finns kvar när säsongen drar igång, det vore lagmässigt och lönemässigt bättre om det fanns en riktig fjärdekedja och inte en kedja med dyra underpresterande spelare. Då det finns ett överskott av forwards med envägskontrakt kommer något att hända, alla kan omöjligt ta plats.

Där bakom finns fjolårsnykomlingen Lance Bouma. Bouma är en hårt arbetande Albertabördig 21-åring som valdes av Flames i tredje rundan 2008 och noterades för 16 matcher förra säsongen. Bouma har begränsat med talangfull men är nyttig och användbar, han kan spela alla forwardspositionerna och är urtypen av en fjärdekedjespelare. Då Bouma har ett tvåvägskontrakt är det inte särskilt sannolikt att han tar plats.

Med i faggorna är även nyförvärvet Paul Byron, en liten snabb och spelskicklig center som imponerat i AHL och kom med Butler i utbyte mot bland annat Regehr. Den 22-årige centern noterades för åtta matcher förra säsongen och har talang men där är många spelare framför Sabres sjätterundsval från 2007. Den kortväxte kanadensaren är kanske mest känd för sina insatser i QMJHL där han under ett slutspel stänkte in 21 mål och 32 poäng på 19 matcher. Flames förstarundsval från 2008 får inte heller glömmas. Greg Nemisz som också fick pröva på NHL-spel (sex matcher) förra säsongen. Den 21-årige kanadensaren är en storväxt power forward som sannolikt mår bättre av att få rikligt med istid i AHL än att sitta på läktaren i NHL. Kanske har även nye Ben Walter en mikroskopisk chans, i varje fall ligger han sannolikt nära till hands ifall någon blir uppkallad på grund av skador. Den 27-årige Walter presterar bra varje säsong i AHL och gör mycket poäng på den nivån (70 poäng förra säsongen) men han har trots 24 matcher i NHL inte lämnat några avtryck. Om inte annat är kanadensaren ett mycket bra tillskott för Abbotsford Heat.

Bakom där finns radarparet från Chilliwack Bruins i WHL. Målskytten med det tunga skottet, Ryan Howse, som stod för 51 mål och nyanlände radarpartner Roman Horak. Där finns oväntade supersuccén Max Reinhart som i praktiken gick från talanglös till talangfull säsongen som gick. Den 19-årige Reinhart draftades 2010 i tredje rundan, då som en center med begränsad talang men efter att ha dominerat för Kootenay Ice i WHL´s slutspel med 15 mål och 27 poäng på 19 matcher är det annat ljud i skällan. Det finns även höga förväntningar på årets draftval. Främst förstarundsvalet, schweiziske Sven Bärtschi. Den 18-årige vänstervingen imponerade stort för Portland Winterhawks i WHL och stod bland annat för 85 poäng i grundserien och lika många slutspelspoäng som Reinhart. De 27 slutspelspoäng som Reinhart och Bärtschi stod för är samma antal poäng som Nino Neiderreiter och endast en mindre än Ryan Johansen, två spelare med väldigt högt anseende.

Nyckelspelare:

Miikka Kiprusoff – Målvakten måste tillbaka till det vinnande spelet
Mark Giordano – Det är Giordano som är chefen där bak
Jarome Iginla – Kapten, målskytt, poängkung och slitvarg i ett

Nyförvärv:

Paul Byron - Buffalo Sabres - Trade
Scott Hannan - Washington Capitals - Free Agent
Chris Butler - Buffalo Sabres - Trade
Lee Stempniak - Phoenix Coyotes - Trade
Pierre-Luc Letourneau-Leblond - New Jersey Devils - Trade
Jordan Henry - Florida Panthers - Trade
Roman Horak - NY Rangers - Trade
Ben Walter - Colorado Avalanche - Free Agent
Clay Wilson - Florida Panthers - Free Agent
Guillaume Desbiens - Vancouver Canucks - Free Agent
Derek Smith - Ottawa Senators - Free Agent
Dustin Sylvester - Freiburg - Free Agent
Sven Bärtschi - Portland Winterhawks - Entry Level Contract
Max Reinhart - Kootenay Ice - Entry Level Contract
Ryan Howse - Chilliwack Bruins - Entry Level Contract

Förluster:

Daymond Langkow - Phoenix Coyotes - Trade
Robyn Regehr - Buffalo Sabres - Trade
Keith Seabrook - Florida Panthers - Trade
Tim Erixon - NY Rangers - Trade
Ales Kotalik - Buffalo Sabres - Trade
Matt Pelech - San José Sharks - Free Agent
Kris Chucko - Klubblös - Free Agent
Fredrik Modin - Pension -Free Agent
Adam Pardy - Dallas Stars - Free Agent
Steve Staios – Klubblös - Free Agent
Staffan Kronwall - Severstal Cherepovets - Free Agent
Ryan Stone - Klubblös - Free Agent
Matt Ketih - Klubblös - Free Agent
Cam Cunning - Klubblös - Free Agent
Matt Keetley - Klubblös - Free Agent
Josh Meyers - Klubblös - Free Agent
Gord Baldwin - Klubblös - Free Agent

Svenskar:

Mikael Backlund, Henrik Karlsson,

Coachstab:

Brent Sutter - Huvudtränare (tredje säsongen)
Craig Hartsburg - Assisterande tränare
Dave Lowry - Assisterande tränare
Clint Malarchuk - Målvaktstränare

Preliminär laguppställning:

Tanguay – Backlund/Morrison - Iginla
Glencross - Jokinen - Moss
Bourque - Backlund/Morrison - Stempniak
Kostopoulos - Stajan - Jackman
Leblond - (Ivanans - Hagman )

Giordano – Hannan
Bouwmeester – Sarich
Babchuk – Butler
Carson

Kiprusoff (Karlsson)

Andra notabla spelare: Ryan Howse, Roman Horak, Stefan Meyer, Mitch Wahl,

Värsta förlust: Robyn Regehr

En kanadensisk trotjänare född i Brasilien och delvis uppväxt i Indonesien. Försvarsjätten Regehr har näst mest matcher i Flames historia och är en få av Flames spelare som upplevt såväl Brent som Darryl och Brian Sutter. Det hann bli 827 matcher efter att Regehr anlänt från Colorado Avalanches talangbank 1999 (i utbyte mot Theo Fleury). Säsongen 99-00 blev den då 19-årige rookien den yngste Bill Masterton Memorial Trophy nominerade spelaren någonsin. År efter år har den tungt tacklande backen varit en stabiliserande faktor och en av ligans mest framstående ”shut-down defenders”. Regehr har emellertid under perioder varit kritiserad för att inte hänga med och kritiken mot att Flames tradade honom känns något onyanserad. Regehr kommer givetvis vara saknad, förmodligen mest som lagkamrat och klubbikon.

Bästa nyförvärv: Sven Bärtschi

Det kan tyckas var märkligt att valet faller på den nydraftade Bärtschi för den schweiziske forwarden lär inte spela i Flames den kommande säsongen. Fast vilka var alternativen? Scott Hannan en åldrande defensiv back som ersätter Regehr under en säsong. Lee Stempniak som förvisso ger offensiven en ännu bättre bredd men som är en spelartyp Flames har gott om. Chris Butler var en kandidat som på sikt kan bli viktig känns inte direkt spännande. De kändes inte som rätt val, de hjälper laget men får ingen att hoppa högt. Nej Bärtschi är kanske inte det naturliga valet men det är det rätta!

I schweizaren har laget för första gången sedan Dion Phaneuf en spännande talang - sorry, Micke Backlund! - och det ska sägas att före Phaneuf var det inte heller mycket att jubla över i talangbanken. Bärtschi är viktig för andra saker än enbart som spelare, det gäller egentligen hela den senaste draften för den ändrade hela Flames tankesätt. Flames använde sitt förstarundsval på en spelare med kapacitet att bli en stjärna och inte en spelare som på sikt når en tredjekedja. Det mest väsentliga är kanske inte huruvida Bärtschi lyckas eller inte för det är signalen Feaster och Flames har sänt ut som bör stå i centrum. Flames vill ha talanger inte gnetare och Bärtschi är just en talang, en spelare som kunde gått tidigare men lyckligtvis fanns kvar när Flames, som nummer tretton, skulle välja.

En 18-åring som under sin rookiesäsong för Portland Winterhawks i WHL smällde in 34 mål och 85 poäng på 66 matcher och i slutspelet stod för 27 poäng på 21 matcher. Slutspelets poängskörd var densamma som Nino Neiderreiters och en poäng mindre än Ryan Johansens, två prospects med högt anseende och som båda har mer erfarenhet. Som spelare är kortväxte Bärtschi frän, snabb, skridskoskicklig och synnerligen offensivt kompetent. Spelarens inverkan på Flames är optimism, entusiasm och en växande tillit från fansen och både i det lång och korta loppet är detta mycket viktigt. Bärtschi får helt enkelt representera Feasters Flames.

Poängkung: Jarome Iginla

Det är samma visa som ”alltid” ännu en gång blir lagets hjärta och själ poängkung. Vi talar såklart om Jarome Iginla om nu var någon som inte förstod det. Iginla har abonnerat på poängkungstiteln under 2000-talet. Power forwarden leder i praktiken alla kategorier som är möjligt när det kommer till Flames statistik. Prisskåpet är sedan länge fullt, två OS-Guld, VM och JVM-Guld, World Cup, Art Ross, Lester B för att nämna några av de utmärkelser och bedrifter 34-åringen mäktat med. Inte saktar veteranen ner heller, 43 mål och 86 poäng säsongen som gick och därmed högt upp i poängligorna beträffande mål och poäng. Säsongen som gick blev Iginla även den tionde spelare att göra minst 30 mål tio säsonger på raken. Iginla passerade också 1000 poäng, alla i Flames. Kommande säsong förväntar vi oss att få se mål nr 500.

Årets genombrott: Mikael Backlund

Den svenske 22-åringen har blivit ett stående inslag här men så väntar laget och fansen fortfarande på genombrottet. Visst glimtade ”Backis” till, främst under slutskedet av säsongen, men helhetsintrycket svensken lämnar efter sin första hela säsong är likväl ojämnt och framförallt saknas det något offensivt. Det blev tio mål och 25 poäng, siffror som sannolikt förbättras den kommande säsongen. Flames förstaval från 2007 är ingen supertalang men har potential att förtjänstfullt leda åtminstone en andrakedja. Det är inget fel på varken skridskoåkning, defensiv, skott eller spelförståelse. Just spelförståelsen är sannolikt svenskens bästa egenskap problemet är att han ännu inte ”lärt” sig hur han bäst utnyttjar den. Backlund i JVM tog initiativ, hade mycket puck. Backlund i NHL tar få initiativ och har sällan pucken. Backlund måste våga ta för sig så ofta det bara går.

Bästa nykomling: T.J Brodie

T.J Brodie eller Paul Byron? Valet föll på den 21-årige Brodie då det är mer sannolikt att den unge backen får en chans än den unge centern. Brodie var som tonåring ingen exceptionell talang och när Flames draftade honom i fjärde rundan 2008 ansågs han vara en något för ensidig offensiv back. Det var egentligen inte så att Brodie inte kunde annat, han hade helt enkelt inget intresse i det. Brodies attityd var och är ett problem. Det är förvisso inget ovanligt men det är svårt att gå i första rundan om man inte visar upp en större repertoar eller bättre inställning. Säsongen efter Brodie draftats kom emellertid genombrottet i OHL´s Saginaw Spirit, 50 poäng på 63 matcher, och istället för ensidighet berömdes han faktiskt för sin mångsidighet. Säsongen efter, 2009-2010, gick inledningsvis ännu bättre men när Barrie Colts tradade för honom ville man ha den unge backen i en mer defensiv roll. Poängsnittet gick ned något efter flytten men Brodie slog ändå sitt personliga poängrekord med sex poäng och samtidigt utvecklades Brodie med det nya mer defensiva ansvaret.

När Brodie kom till Flames camp inför förra säsongen var han fortfarande relativt okänd men efter att gått fram som en ångvält tog han sensationellt plats i Flames och NHL. Det blev bara tre matcher i NHL innan det blev Abbotsford Heat och AHL, något Brodie inte var helt nöjd med. Samtidigt visste Flames nu vad det var de hade, en oslipad diamant. Kanadensaren är snabb, offensiv, hårdskjutande, småful och ruskigt irriterande för motståndarna och dessutom tar Brodie numera defensivt ansvar. Attityden har också så sakta blivit bättre och förhoppningsvis har talangen mognat än mer efter sin första säsong i AHL. Brodie har verktygen för att lyckas men behöver bättre inställning och mer erfarenhet av den tuffare hockeyn som spelas i AHL och NHL innan han kan slå igenom på NHL-nivån.