Lagbanner
Calgary Flames 13-14: Hur ser laget ut
Det "nya" Calgary Flames!

Calgary Flames 13-14: Hur ser laget ut

I år blir det ingen maffig genomgång av lagen i NHL. Fast visst ska vi gå igenom Calgary Flames även 2013-2014. Laget står mitt i en generationsväxling efter att kommit synnerligen oförberedda till 2012-2013 och det finns möjligheter för spelare att etablera sig, ta kliv, utvecklas eller vad man nu väljer att kalla det.

Under sommaren har Calgary Flames börjat bygga nytt på allvar. Det är en ung, oprövad satsning men har finns även en lokal prägel då flera av spelarna som hämtats på ett eller annat sätt har anknytning till Calgary.

Flames ser måhända ihåligt ut men laget ser även spännande ut. Där finns en hög av spelare som har potential men aldrig blommat ut, anledningarna till det är olika och allt från lite speltid till stukat själförtroende ryms inom det. Det finns även flera spelare som inte är vana vid att ta stort ansvar och agera ledare, hur blir reaktionen hos dem? Såklart handlar mycket om att Bob Hartley ska ge spelarna chansen och pumpa dem fulla med självförtroende.

Det finns ingen poäng att ett lag i ombyggnad skickar alla talanger, potentiella sena genombrott eller dylika som inte riktigt inte lyckats etablera sig i NHL till AHL eller CHL för att istället spela svaga veteraner. Nej, detta är en säsong då spelare verkligen måste få chansen och på förhand ser det ut som upp till tio spelare i laget är antingen draftade, utvecklade - typ som Mark Giordano - eller bördiga från Calgary eller orterna runt om. Calgary Flames är på väg att skapa en ny identitet, en hemvävd sådan. Så vad passar sig bättre än att gå igenom lagdelarna och dess spelare. De som finns och har en chans till spel i NHL nu eller inom en relativt snar framtid.

Målvakter:

Miikka Kiprusoff, lagets mest segerrika målvakt genom tiderna, har pensionerats och därmed är en epok över och en ny epok ska påbörjas. Som det ser ut nu kan ingen målvakt ta något för givet.

Förra säsongen införskaffades 33-årige veteranmålvakten Joey MacDonald. Denne gjorde ett mer än godkänt jobb och belönades med en förlängning, något som så här i efterhand kanske inte var en jättebra idé. Inget ont om MacDonald men han är inte och har aldrig varit en förstemålvakt, han är långt ifrån ung och just nu är han tyvärr lite i vägen när det ska slåss om vem som blir ”Kippers” arvinge.

Bäst till på förhand ligger Karri Ramo. Finländaren har dominerat under flera år i KHL och är i en bra ålder. Den storväxte 27-åringen erhöll även ett relativt välbetalt kontrakt av Flames så platsen är sannolikt hans att förlora eller försvara. Har imponerat under sommarens camp trots en darrig första match.

Schweiziske Reto Berra är mannen tätt bakom Ramo och MacDonald. Den storväxte 26-åringen anlände när Jay Bouwmeester försvann. Berra var väldigt bra i VM och kan vara en positiv överraskning att döma av hans insatser på årets camp.

Nästa man är kanske ett mer oväntat namn, Joni Ortio. Unge Ortio är kanske den av målvakterna som är mest lik Kiprusoff i spelstilen, en mindre målvakt som är atletisk. Den 22-årige finländaren var en sväng i Abbotsford Heat under 2011-2012 men åkte hem efter att inte alls klarat omställningen. I det läget och fram tills nu har hans status varit oklar. De flesta hade nog räknat bort honom men efter två starka säsonger i finska SM-liiga som kröntes med VM-spel så är han plötsligt en högt värderad talang. Mår sannolikt bästa av att skolas något år i AHL men har imponerat väldigt under sommarens camp.

Siste man ut är ganska given när det gäller AHL-spel, Laurent Brossoit. Kanadicken är yngst (20) och minst rutinerad av målvakterna och steget från WHL till NHL är för stort. Har förvisso varit väldigt bra i WHL, framförallt i slutspelen, men är nu med för att se och lära.

Backar:

Försvaret var inte bra säsongen som gick och på pappret är det nu ännu svagare. Detta beror såklart på att Jay Bouwmeester numera återfinns i St. Louis Blues. Tre av lagets backar utmärker sig lite mer än resten. Mark Giordano som är lagets nye kapten. Offensive Dennis Wideman och talangfulle TJ Brodie.

Giordano kommer från en förvånansvärt svag säsong men annars är 29-åringen (30 i oktober) jämnheten själv. Bra defensivt, tunga tacklingar och en mer än godkänd offensiv. Det gäller att Giordano hittar sitt spel igen, särskilt sedan han blivit lagets 19:e kapten. Wideman å sin sida imponerade säsongen som gick, han passade väl in i Flames system och såg inte alls ut som den säkerhetsrisk han i är de flestas ögon. Wideman är 30 år och rutinerad och måste ta ännu mera ansvar och det ska bli intressant att se hur han hanterar en ledarroll. Brodie är endast 23 år men imponerade stort, framförallt i takt med ett ökat ansvar. Brodie måste ta ännu ett kliv eller åtminstone bevisa att han kan hålla den nivå han höll på slutet av förra säsongen över en hel säsong. Han har onekligen talang, ett bra spelsinne och är en lite småful spelare.

Bakom de tre givna backarna finns först och främst Albertafödde Kris Russell. Den 26-årige backen var ett offensivt monster i WHL men har inte alls levt upp till hypen. Å andra sidan har Russell aldrig riktigt gett chansen att spela sitt spel utan istället har man i både Columbus Blue Jackets och St. Louis Blues (båda under Ken Hitchcock) slipat på hans defensiv. Nu kommer Russell få chansen att spela sitt spel vilket innebär att han kommer utnyttja sin fart och sitt spelsinne till att följa med upp i anfallen.

Näste man att ta plats I försvaret är sannolikt hårdingen Shane O´Brien. O´Brien som anlände tillsammans med David Jones från Colorado Avalanche är en spelare som blandar och ger. Det är en 29-årig defensiv back som använder sin kropp och sina knytnävar om det skulle krävas. Det saknas såklart finess och fart men det finns mycket hjärta, moral och offervilja.

Den sista backplatsen är en väldigt öppen historia där det kanske främst handlar om tre namn. Sannolikt kommer det alterneras relativt frekvent mellan sjätte och sjundebacken. Och allt eftersom säsongen går kan andra bli aktuella, om nu inte någon verkligen imponerar och tar platsen.

Chris Butler var den som spelade mest av trion förra säsongen och på så sätt kanske är först i köordningen. Den 26-årige amerikanen var emellertid kanske också den sämsta backen i laget. Att Butler fick ett nytt kontrakt är lite märkligt. Antar att åldern samt att Flames – Jay Feaster och John Weisbrod – har investerat i spelaren i form av att man tradat för honom, hypat honom och gett honom förtroende. Man vill alltså inte ge upp i första taget. Detta är emellertid sista chansen. Butler beskrivs precis som Giordano som allround. Vilket i Giordanos fall handlar om att han inte har några direkta svagheter men i Butlers fall mest handlar om att han inte har några styrkor.

Nästa osäkra kort är Derek Smith. Den relativt oprövade 28-åringen kom som en frisk fläkt från Ottawa Senators organisation inför förrförra säsongen. Då tog han oväntat en plats och inledde med ett fint och stabilt spel. Så blev han ankelskadad och efter det så har han bara blivit allt mindre företagssam och allt osäkrare. Förmodligen besväras han av sin ankel på något sätt. Dessvärre förlängde Flames kontraktet under hans period som ankelskadad och är nu sittandes med det även denna säsong. Smith kommer såklart få chansen att visa upp sig.

Siste man ut är den som är mest oprövad men nog även den som de flesta hoppas på, Mark Cundari. Cundari får inleda i AHL men med stora möjligheter för spel i NHL. Cundari är 23 år gammal och anlände tillsammans med Reto Berra från St. Louis Blues i den deal som förde Bouwmeester till Blues. Cundari är lite av en hybrid mellan Giordano och Brodie. Likt ”Gio” en odraftad Torontofödd back som hamnade i Flames och debuterade i ungefär samma ålder. Cundari kan likt ”Gio” vara en late bloomer och bli en mer än hygglig NHL-back. Spelmässigt är han emellertid kanske närmare Brodie. Poängmässigt har de jämngamla backarna följts åt i OHL och AHL. Det är småfula backar, med bra skott och spelsinne men som kanske inte alltid prioriterat defensiven även om de är ganska svårslagna i den. Cundari är lite mindre än sina två kanadensiska kollegor men likväl en spelare som vågar ta för sig. Cundari hann med fyra matcher i Flames efter övergången och stod då för tre poäng.  
 
 Efter dessa herrar finns en hel del talanger. Tvåvägsbackarna Brett Kulak, Eric Roy och Ryan Culkin som kommer skolas vidare i CHL. Samma sak lär gälla även för jätten Keegan Kanzig. Men det finns en del andra som kommer ta steget över till AHL eller NHL. Såklart finns även några som skolats i AHL och borde närma sig NHL.

Nye 24-årige Chad Billins som var en av AHL´s bästa backar säsongen som gick. Spelade i Grand Rapids som vann Calder Cup. En spelare som hamnar någonstans mellan Russell och Brodie i spelstilen.

Den vänlige jätten Chris Breen, också 24, som nu måste ta ett kliv i utvecklingen och se till att bli en tongivande spelare i AHL och utnyttja sin väldiga kropp till att tackla och täcka ytor.

Den 22-årige John Ramage, son till Rob Ramage, som gjort det så bra i Wisconsin WCHA (NCAA) och i USA´s olika juniorlag. En defensiv back med bra fysik och utmärkta ledaregenskaper. Visst det är en defensiv pjäs men ändå mer av en Scott Stevens än en Cory Sarich även om den jämförelsen i sig är överdriven. Ramage känns som en av få talanger  i Flames som faktiskt kan komma att etablera sig som en viktig pjäs i framtiden.

En annan spelare som likt Ramage känns ha en genuin framtid på Flames backsida är 20-årige Tyler Wotherspoon. Wotherspoon har lyssnat på allt Flames sagt och tränat hårt för att bli mer av en tvåvägsback än en endimensionell defensivspecialist. Det har gett utdelning och Wotherspoon är en av de spelare som utveckalts mest från han draftades i andra rundan 2011 tills idag. Nu huserade den tunga backen förvisso i WHL´s power house Portland Winterhawks men 37 poäng och hela +62 är mycket imponerande. Ja, han parades med Seth Jones men det var Wotherspoon som var mentor och såg till att Jones fick utrymmet han behövde. Wotherspoon han även med att representera Kanada i JVM och där var en av lagets få godkända backar.

Sist ut bland de mer spännande spelarna är den hårdtacklande Pat Sieloff. Förra årets andrarundsval Sieloff har imponerat så pass att han blir kvar i AHL eller NHL. Amerikanen är blott 19 år men har gått fram som en ångvält i OHL och i JVM. Det saknas offensiva kvalitéer men hans fysik och talang för att använda sin kropp är så passa bra att Flames inte ser någon anledning till att skicka tillbaka honom. Där den genomsnittlige nykomlingen backar eller blir nervös där flinar Sieloff och tar sig an utmaningen utan huvudbry.

Forwards:

Borta är Jarome Iginla och faktum är att det är lite skönt. Det hänger inte längre på honom och vi fans behöver inte längre sitta och svära över att han ser omotiverad ut och vi behöver inte längre skydda honom och yra om att det lossnar. Borta är även Alex Tanguay och det är sannerligen ingen förlust. Tanguay är förvisso en klasspelare när han är på det humöret men med ett psyke starkt som en torr kvist blev det förra säsongen uppenbart att Tanguay gör mer skada än nytta. Vi fans får försöka minnas de andra säsongerna och inte den senaste. Borta är även hypade Roman Cervenka, vilket är lite synd. Tjeckens förutsättningar var verkligen inte ultimata.

Ersättare till dessa är? Tja det får vi se. Sant är att det är svårt att se hur Flames kommer formera laget. Kanske blir det fyra jämna kedjor som rullar och får ungefär samma istid. Möjligheten till en ren fjärdekedja finns också och just det där förbryllar, Flames kan inte få plats med alla spelare. Så bli inte förvånad om det många spelare får några matcher i NHL och sedan skickas till CHL eller AHL för att ersättas med någon annan som får testa vingarna.

Mike Cammalleri är kvar, än så länge. Och till skillnad från Tanguay var detta en veteran som tog sig samman och visade ledaregenskaper när Iginla försvann och Tanguay tog en paus. Visst 31-åringens start var inte bra men det blev bättre och åsikterna om honom har under sommaren svängt. Det är inte längre så att den genomsnittlige supportern vill se honom lämna. Cammalleri har helt enkelt sagt och gjort helt rätt saker. Då pratar vi om att ”Cammy” öppet stöttat ombyggnationen, sagt sig vara intresserad av att stanna, visat dedikation, agerat mentor åt de unga. Något säger mig att ”Cammy” faktiskt kommer må bra av att inte spela med Iginla och såklart mår han bra av att slippa spela center. Killen har många år kvar och alla vet att en frisk ”Cammy” i form är en målfarlig spelare.

Tjeckiske Jiri Hudler är också kvar. Hudler är förvisso inte känd som en av ligans jämnaste spelare men 29-åringen hade en osedvanligt ojämn säsong. Likt Cervenka var inte heller Hudlers förutsättningar de bästa. Hans pappa gick mycket oväntat bort och Hudler missade Flames camp. Oavsett så är detta en skicklig spelare med bra teknik och fart som kan dominera en match om han är på humör, det gäller bara att han är bra i mer än var tredje match och det är lättare sagt än gjort.

Svenske centern Mikael Backlund visade äntligen framfötterna och ska bli spännande att följa. Det är lätt att glömma att han bara är 24 år gammal men så är det i en klubb som haft väldigt svårt att utveckla sina egna spelare. Backlunds tid i Västerås och Allsvenskan gjorde honom gott och polletten föll enligt honom själv ner. Backlund sade under sommarens slut till Calgary Herald att han kommit till insikt att det var dags att släppa respekten för motståndarna och börja handla istället. Han hänvisade till dusterna mot Anze Kopitar – huserade i Mora under lockouten – och sporren det gav att försöka vara bättre än honom. Måste undvika skadorna i år.
 
Förväntningarna på schweiziske Sven Baertschi har tonats ned något till denna säsongen. Samtidigt är kanske 20-åringen den i laget som har mest att bevisa. Han har talangen, farten, tekniken och viljan för att bli en stjärna men kan han få ut allt på NHL-nivå och hur är det med alla skador? Förra säsongen var krokig då Baertschi inledde i Flames efter att varit bra i Heat i AHL. Väl i Flames hände inget, en kombination av att Bob Hartley använde honom sparsamt samt att Baertschi kanske inte var riktigt förberedd och dessutom blev skadad. Självförtroendet hos poängsprutan från WHL sjönk. Och efter tio matcher och blott en poäng i Flames blev det Heat och AHL igen. På slutet kallades han återigen upp till Flames varpå talangen avslutade säsongen på ett makalöst sätt med poäng i sju raka matcher, totalt nio poäng på de matcherna. Baertschi torde vara mer förberedd till denna säsong men han har inte imponerat under inledningen av försäsongens camp.    
 
Det finns fler ynglingar att hålla koll på och där imponerar framförallt Sean Monahan. Årets totalsexa har visat upp ett moget spel med stor distans och självkritik. Trots att han inte ens fyllt 19 så är det en fysiskt stark och en ansvarstagande center med stort målsinne. Jämförelserna med andra spelare har varit många och nu senast var det Bob Hartley som jämförde honom med Joe Sakic. Såklart sade ju inte Hartley att Monahan kommer bli lika bra utan påpekade mest att sättet Monahan förhåller sig till sitt spel och till hockey är väldigt likt Sakics. Monahan har fått nummer 23, alltså ett riktigt nummer vilket indikerar på att en startplats ligger nära till hands.
 
En annan relativt hypad spelare är Corban Knight som efter att inte enats med Florida Panthers hamnade i Flames. Hobey Baker-finalisten är en fysiskt stark spelare som är bra i tekningscirkeln och jobbig att möta. Vad alla sett under försäsongens camp är det emellertid ingen vass skridskoåkare och 23-åringen verkar ha problem med tempot. Bör nog få lite tid i AHL. Knight har fått nummer 10 så klubben har sannolikt stora förväntningar på ynglingen. Är född i British Columbia men till stor del uppväxt i High River i utanför Calgary. Ett av de områden som drabbades värst under sommarens översvämningar.
 
En som många säkert hoppas det går bra för är TJ Galiardi. Galiardi är född och uppväxt i Calgary och valde själv Flames som destination när han och San José Sharks inte kunde enas om ett nytt kontrakt. Galiardi är eld och lågor över chansen i Flames och sommaren har tillägnats åt tweets om drömmar som går i uppfyllelse, bilder på barn och djur klädda med Flames logga. När Colorado Avalanche valde Galiardi i andra rundan 2007 var det en spelskicklig center, som imponerat oerhört som freshman i NCAA, man valde. Som de flesta nog vet blev det snabbt överfullt av spelskickliga centrar i Denver och Galiardi. Galiardi skolades om blev istället en relativt fysisk och snabbskrinnande ytter i tredjekedjan. I Flames finns det chanser för 25-åringen att ta klivet in i mitten igen och det är spännande med en spelare med talang och potential som får chansen att spela ut. Oavsett om Galiardi når sin potential eller inte så får Flames åtminstone en synnerligen duglig tredjekedjespelare. 
 
Så näste man till drabbning, den 29-årige och så väldigt bespottade Matt Stajan. Det är synd om Stajan, han fick en kostym av Darryl Sutter som han omöjligt kunde fyllla ut. Det sattes både orealistiska förväntningar och en skev lön fördelat på fyra år – idag ser det väl inte så jobbig ut men lönerna har skjutit i höjden även för medelmåttor – fans, experter och förståsigpåare som jag själv har inte varit nådiga in sin kritik. Stajan själv har emellertid inte sagt ett ljud, han har kämpat, ställt upp i intervjuer, visat förståelse för att fansen stör sig och han har hittat ett sätt att hitta sig själv som spelare i en lite annorlunda roll. Tro det eller ej men sett över förra säsongens alla matcher så var Stajan en av lagets bästa spelare. Han dök upp varje kväll och gjorde sitt jobb, det förtjänar beröm och respekt.
 
En spelare som nu får anses vara etablerad är 30-årige Curtis Glencross. Glencross slog igenom sent och kom ungefär från ingenstans efter skralt med spel i Anaheim Ducks, Columbus Blue Jackets och Edmonton Oilers. Så pluspoäng till Darryl Sutter som plockade in en totalt okänd Glencross och gav honom en chans. Glencross besitter en skön mix av hårt arbete och finess, älskar Flames och har under sina fem säsonger gått från klarhet till klarhet. Det enda smolket i bägaren är skadorna, det missas i regel någonstans mellan åtta till femton matcher. Hade kanadensaren spelat samtliga matcher så hade han varit en given 30-målsskytt istället. Sitter på ett bra kontrakt och omges ofta av rykten men att trada Glencross vore idiotiskt då det inte går att hitta motsvarande spelare till de pengarna (2,55 miljoner dollar per säsong)
 
En annan som presterat bra är amerikanen Lee Stempniak. Stod för sin kanske bästa och jämnaste säsong i karriären men så spelades det ju inte 82 matcher heller. Det ska bli kul att följa honom den kommande säsongen, klarar han prestera i 82 matcher? Lite av ett hån att en av de bästa amerikanska poänggörarna förra säsongen inte ens är med i USA´s förtrupp till OS. Fast med de dräkterna stannar kanske spelarna hellre hemma. Som spelare är 30-åringen en snabb, hårt arbetande och teknisk vinge. I sina bästa stunder ser han ut som en stjärna fast som alla vet presterar han ojämnt och lägstanivån är så långt från högsta man kan komma. I Phoenix Coyotes 2009-2010 visade han vad han kan som het och i form då han stod för fjorton mål på arton matcher. Sett till lönen får man (2,5 miljoner dollar per säsong) mycket spelare för pengarna.
 
En spelare som säkert är sugen på en nystart är David Jones. Jones gjorde ett par bra säsonger med Avalanche och erhöll som tack ett löjligt stort kontrakt på fyra år värt fyra miljoner dollar per säsong. Den storväxte 29-åringen gick då från 27 respektive 20 mål till 3 mål och blev såklart en rejäl belastning för Denver-laget. I Flames kommer Jones sannolikt mer till sin rätt. Flames vill bli större, snabbare och tuffare och då passar en spelare som Jones bra in. Jones återförenas nu med Galiardi och det är inte omöjligt att de hamnar i samma kedja.
 
Här bakom finns två spelare som ska agera skydd åt ynglingarna. Veteranfightern Brian McGrattan och veteranhårdingen Tim Jackman.
 
Den 32-årige McGrattan fick något förvånande ett nytt kontrakt. Å andra sidan är ”Gratz” en väldigt populär spelare bland såväl fans och ledare som lagkamrater, mycket på grunda av sin humor, sköna självdistans och stora hjärta. Bland annat kommenterade han i somras sin framtid genom att påpeka att han minsann slog sitt målrekord och att han var redo för en ”rejäl löneökning”. Han gjorde ju tre mål på ungefär 20 matcher och det tog ju Ryan Clowe 40 matcher att nå den gränsen, det var ju dessutom fler mål än Dustin Penner och Brandon Dubinsky. McGrattan kommer nog emellertid enbart spela i de förväntat tuffa matcherna men är ingen dålig hockeyspelare och skadar inte laget så som många andra råskinn kan göra.
 
Amerikanen Tim Jackman är också en storväxt hårding men med fler dimensioner i sitt spel än McGrattan. Har stått för en mycket bra säsong i Flames och två godkända. Kul för 31-åringen att han ser ut att ha hittat en klubb att kalla hem. Likt McGrattan är Jackman populär bland fans och lagkamrater. Måste emellertid upp en nivå för att säkra en plats. Åka mer, tackla mer, skapa mer.
 
Här bakom finns en uppsjö av spelare som kan få NHL-jobb men sannolikt får spela en hel del i AHL´s Abbotsford Heat.
 
Först ut är 22-årige tjecken Roman Horak. Horak har inför denna säsong fått ett riktigt nummer och det är nummer 21. Såklart kan det bero på att den unge centern tillbringat så pass mycket tid i NHL (61 respektive 20 matcher de senaste två säsongerna) och därmed förtjänat ett eget nummer och inte för att han är nära en plats. Kan gå både i mitten och på en kant. Har hittills mest visat sig vara duktig defensivt även om han under AHL´s inledning senast ledde målligan. Säger sig själv vara redo att ta för sig mer och det behövs.
 
Den 23-årige Lance Bouma är näste man. Den hårdföra forwarden får också ett eget nummer är det är nummer 17 och det är väl under samma devis som Horak. Bouma fick förra säsongen spolierad av skador men får nu en chans att bevisa sig. Besitter inga offensiva kvalitéer utan är en hårt arbetande och tacklande spelare.
 
Nästa man är en av sommarens camp största överraskningar, Blair Jones. Den 26-årige centern hamnade i frysboxen förra säsongen och hamnade i AHL. Jones blev förvånad och tappade sugen men efter ett samtal med Bob Hartley bestämde sig Jones för att satsa rejält. Sommaren har varit träningsfylld och under årets camp har en lättare, snabbare och väl förberedd Jones imponerat i jakten på ett jobb i kedja fyra. Jones har onekligen storleken för att spela en tuff hockey nu gäller det att göra det också.
 
Pappa Paul gjorde nio säsonger för Flames, Sam är favorit till att gå etta i nästa draft, Griffin gick högt 2012 och så finns det en till. Vi pratar såklart om Max Reinhart. Max Reinhart är inte lika talangfulla som övriga i släkten men den 21-årige centern har tagit stora kliv sedan han draftades i tredje rundan 2010. Han har en positiv utvecklingskurva där han tagit ett steg framåt efter varje säsong. Gjorde ett otroligt slutspel i WHL 2010-2011 där han på 19 matcher gjorde 15 mål och totalt 27 poäng. Snabb, ettrig och hårt arbetande är en bra beskrivning och om bara målskyttet lossnar lite på först AHL-nivå och sedan i NHL kan detta bli bra. Gjorde bra ifrån sig under förra säsongens elva matcher i NHL.
 
En annan intressant spelare från 2010 års draft är femterundsvalet Michael Ferland (utöver Reinhart och Ferland är även Bill Arnold och John Ramage draftade 2010). Den 21-årige Ferland såg ut att gå åt helt fel håll förra säsongen. Den tuffa forwarden kom till förra årets camp dåligt förberedd och med några överflödiga kilon. Det gick åt skogen och det blev spel i ECHL och sedan blev det spel som överårig i WHL. Någonstans under vägen mellan att satsa eller att lägga av föll polletten emellertid ned. Flames har uttryckt sin önskan att Ferland ska studera och kopiera Zach Kassian och Ferland har förstått vad han ska göra. Under årets camp har Ferland imponerat stort och visat varför han gjorde 47 mål på 68 matcher i WHL 2011-2012. Det finns en härlig kombination av talang, storlek, tuffhet och fult spel i den unga spelaren. Lite som en Akim Aliu med rätt inställning.
 
Sist ut av de forwards som ligger relativt nära till hands på förhand är 26-årige Ben Street. Street gjorde sex matcher för Flames förra säsongen och även om han inte gjorde bort sig så saknas en del. Street har inte riktigt talangen för att blir ordinarie i NHL. Däremot är det en bra spelare att plocka upp och en center som gör stor nytta i Abbotsford Heat. Är allround men kvalitéerna håller inte hela vägen.
 
Där bakom finns ett gäng unga spelare strax över 20 som kanske vid skador eller slutet av säsongen kan få testa spel i NHL. Turner Elson som är en aggressiv forward med målsinne och ledaregenskaper. Josh Jooris som hoppade av college för chanson att lira professionell ishockey. Den inte särskilt snabbskrinnande amerikanen Ben Hanowksi som anlände i dealen som tog Jarome Iginla till Pittsburgh. Markus Granlund som är mindre talangfull och teknisk än brodern Mikael i Minnesota Wild men som å andra sidan har ett rakare spel som kanske passa bättre i NHL. Bröderna är lite som Saku och Mikko Koivu, där Markus är mer lik Mikko.
 
Även Paul Byron och forna förstavalet Greg Nemisz som båda har massor att bevisa får spela i AHL. Och detta är med all sannolikhet deras sista chans i denna organisation!
 
Förstarundsvalet Emile Poirier kommer att skolas vidare i QMJHL, detta trots att han imponerat. På sikt är det emellertid en spännande spelare med fart, tuffhet och målsinne. Även det tredje förstarundsvalet, Morgan Klimchuk, skickas tillbaka. Klimchuk har emellertid varit skadad under hela försäsongens camp, så var WHL-spelaren står vet vi inte riktigt. Även Coda Gordon återvänder till WHL.
 
Spelarna som redan lämnat för college. NCAA-spelare som Johnny Gaudreau, Jon Gillies, Mark Jankowski och Bill Arnold är inte med då de med stor sannolikhet inte kommer spela för Flames denna säsong på grund av sin skolgång. Inte heller är sådana spelare som Brett Olsen, Steve Begin, Carter Bancks, Andy Taranto eller Brady Lamb med flera med. De har antingen inget NHL-kontrakt eller så är de för långt från en chans till spel i NHL i nuläget.
 
----------------------------------------
Summa summarum kan vi konstatera att Calgary Flames har en av ligans på pappret svagaste trupper. Där finns ändå några saker man ska konstatera. Flames är fullt av unga spelare, lokala spelare, duktiga hårt arbetande veteraner som får ledarroller de aldrig haft tidigare och spelare som hittills inte fått sitt genombrott på NHL-nivå. Generellt består laget av spelare som har rätt mycket att vinna på att spela bra och inte trötta veteraner som gjort sitt. Det är helt enkelt en intressant mix och det kan sluta lite hur som helst även om ett högt draftval ligger nära till hands. Det ska även tilläggas att West känns svagare och mer ovisst än på länge, få favoriter och många lag med bra möjligheter.  

Källor:

http://www.tsn.ca/nhl/
http://www.eliteprospects.com/
http://www.hockeysfuture.com/
 

Stefan Perssontindersticks@rocketmail.com2013-09-25 10:29:00
Author

Fler artiklar om Calgary