SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 4. Calgary Flames

Nya tag i Calgary och Flames hoppas återigen på en slutspelsplats.

Upp som en sol ned som en pannkaka. Eller från slutspelslag till bottenlag. Utan att bli för långdragen så hann verkligheten ifatt Calgary Flames. Det var emellertid inte helt oväntat. När Flames gick till slutspel förra säsongen igen så var det en stor skräll och det var en säsong där många puckar studsade rätt.

Kortfattat gick Flames till slutspel helt utan eget spel, genom att vända matcher i tredje perioden och trots att man spelade merparten av matcherna i egen zon. Det säger sig självt att det inte är hållbart. Med tredjeperiodsvändningarna borta, med målvakter som tycktes ha tvål i handskarna och en fortsatt matchbild i främst egen zon, att missa slutspel var ett naturligt resultat.

Vare sig fans eller ledning är särskilt nedslagna av det missade slutspelet. Visst Bob Hartley fick ta skulden och gick från årets coach till årets förlorare. Oavsett, framtiden är Calgary Flames!

Flames talanger har blivit ett år äldre och visare - och fler! Dougie Hamilton har spelat in sig. Målvakterna är utbytta. Troy Brouwer ska bidra med tuffhet och erfarenhet. Flames har ganska effektivt ersatt lite mindre fysiska spelare med större och starkare alternativ, något som passar bra i Western Conference. Flames gjorde även ännu en stark draft. Så har man en ny huvudtränare i Glenn Gulutzan, och det är väl det största frågetecknet i skrivande stund.

Gulutzan kommer närmast från Vancouver Canucks där han varit assisterande. Gulutzan har trots sin unga ålder (45) varit huvudtränare tidigare, i Dallas Stars, det gick sådär. Så summerat och enkelt har Flames valt att satsa på ett oetablerat namn med lite erfarenhet på NHL-nivå. Det kan gå hur som helst.

Å andra sidan har General Manager Brad Treliving, som själv var ganska oerfaren vid tillträdet, gjort ett i det närmaste lysande jobb med att bygga en organisation ”man” kan lita på. Fansen får ha lite tilltro, på att Treliving gjort sitt jobb och att Gulutzan är rätt man för jobbet och att det här laget kan ta sig till slutspel.

Slutspel? Varför inte. Det är långt ifrån omöjligt. Förvisso handlar det sannolikt i så fall om en wild card plats men slutspel är inte orealistiskt. Såklart kan mycket hända under en lång säsong och slutspel är ingen garanti men chanserna är större kommande säsong än de var föregående.

Målvakter:

Positionen som sannolikt är den viktigaste är även den mest förändrade. Borta är Jonas Hiller, Karri Ramo, Joni Ortio och sena experimentet Niklas Bäckström. De fyra stod för ett till stor del undermåligt spel säsongen som gick. Delvis har Flames sig själva att skylla då de från start valde att ha tre målvakter i NHL och tålamodet som gavs till respektive målvakt var inte stort. Ramo var etta från start men blev snabbt petad och senare även skickad till AHL. Först när Ramo återkom och fick spela kontinuerligt vände det för honom och Flames målvaktsspel. Oturligt nog gick Ramo sönder och återigen föll Flames igenom. Ramo ersattes utan framgång med landsmannen Bäckström.

Kanske hade säsongen blivit bättre om man vågat fortsätta ge Ramo chansen från start och inte behandlat positionen som man gjorde. Oavsett är alla nu borta och ersatta med mycket mer intressanta namn.

Flames kommer nästa säsong ha ett tandem där Brian Elliott är etta och Chad Johnson jagar honom tätt bakom. Det är en duo som förra säsongen presterade siffror för toppen i målvaktskategorierna räddningsprocent och snittet för insläppta mål per match.

Brian Elliott draftades i runda nio av Ottawa Senators 2003 och har gått en lång väg. Det gick sådär under åren i Kanadas huvudstad. Karriären gick vidare i Colorado Avalanche och det gick inte alls. Vid den här punkten garvade man mest åt den kanadensiske burväktaren. När St. Louis Blues tog en chans och satsade på Elliott trodde säkert de flesta experter att Blues hade en skruv lös. Fast det skulle visa sig att Elliott faktiskt kunde rädda puckar. Hans statistik talar för sig själv. Elliott har hållit nollan 25 gånger på sina fem säsonger i Blues, hans räddningsprocent har som sämst varit .907 men annars varit mellan .917 och .946, hans insläppta mål i snitt har som högst varit 2.28 men två gånger varit under 2.00 och nu senast 2.07 med .930 i räddningsprocent.

Trots den fina statistiken har Blues aldrig satsat fullt ut på den nu 31-årige målvakten. Det har alltid varit lite med armbågen. Jaroslav Halak, Ryan Miller och nu senast Jake Allen har kommit in för att ta över. Likväl har ingen riktigt klarat det utan Elliott har alltid fått sina matcher. Elliott fick nog av den där armbågen i somras, bad om en trade och vips så hade Flames en ny målvakt utan att behöva gå till banken och pantsätta framtiden. Det enda lilla frågetecknet är hur Elliott nu reagerar på att vara nummer ett? På de fem senaste säsongerna är toppnoteringen 46 matcher. Elliott har alltid fått dela och därför aldrig prövats i 60 matcher plus.

Flames garderade klokt nog upp. Den 30-årige Chad Johnson hämtades in som free agent. En dröm för Johnson som är uppväxt i Calgary och ett fan ut i fingerspetsarna. Johnsons väg är inte helt olik Elliots även om Johnson är mer oerfaren. Johnson, ett femterundsval från 2006 (Pittsburgh Penguins) hamnade i New York Rangers där han fick ett fåtal matcher men inte mer, karriären gick vidare i Arizona hos Coyotes och på de väldigt få matcherna var statistiken lysande men resan gick vidare igen. Boston Bruins blev nästa stopp och här började det hända saker. Johnson gjorde ett bra jobb som back-up men fick se sig byta lag igen. New York Islanders blev nästa stopp och där gick det inte så väldigt bra. Klubbyte igen och Buffalo Sabres blev ny adress. Här kom chansen. Robin Lehner gick sönder och Sabres hade endast oerfarna Linus Ullmark och Chad Johnson att tillgå. Ullmark inledde piggt men mattades snabbt och då stod hoppet till Johnson. Det blev 45 matcher (faktiskt tre mer än Elliot) och en räddningsprocent på .920. Johnson gjorde kort sagt ett riktigt bra jobb och skrev inte på för Flames endast för att vara passagerare.

Både Johnson och Elliott har ett år på sina kontrakt och även om Elliott på förhand är uttalad etta så får de ”slåss” om jobbet och nytt kontrakt. Förvisso pratas det redan nu om en förlängning för Elliott.

Framtiden på målvaktsidan är stark. Egna draftvalen Jon Gillies (75th 2012) och Mason McDonald (34th 2014) samt nydraftade Tyler Parson (54th 2016) följs upp med nye David Rittich och Nick Schneider. De tre första målvakterna rankas högt inom organisationen och avseende NHL-draftade målvaktstalanger. Gillies kommer vara etta i Flames AHL-lag Stockton Heat och sannolikt brinner han av revanschlusta efter att ha missat förra säsongen på grund av rehabiliteringen efter en höftoperation utförd i inledningen av säsongen. McDonald kommer vara tvåa i AHL alternativt etta i ECHL efter att ha avslutat sin karriär i QMJHL och Charlottetown Islanders. Sannolikt kommer han och Rittich rotera mellan ECHL och AHL för att få matchning. Rittich kommer närmast som free agent från BK Mlada Boleslav i Tjeckien. En tjeckisk 24-årig odraftad målvakt med rejäl storlek.

Tyler Parson draftades under sommaren och kommer fortsätta i OHL och London Knights. Knights var OHL´s ”power house” och Parson vann jobbet som sista utpost, ett jobb han skötte galant.

I systemet finns även Nick Schneider. Schneider, en free agent signing inför förra säsongen, har imponerat på ledningen men blandat och gett under sina matcher i AHL. Lär stå på tillväxt i WHL hos Medicine Hat Tigers.

Backar:

Flames förfogar över ett starkt försvar och har även ett djup på talangsidan i de bakre regionerna. Trots det var just försvarsspelet något som sviktade kraftigt förra säsongen. Bättring i år? Sannolikt ja, till stor del på grund av den förstärkta målvaktssidan.

Flames härförare, veteran och tillika lagkapten Mark Giordano inledde förra säsongen relativt tveksamt. Det till trots slog han ännu en gång sitt personliga poängrekord och noterades denna gång för hela 56 poäng. Giordano är väldigt bra på det mesta men frågan är om han kan bli ännu bättre eller hur länge han kan behålla formen eller den nivå han nu haft tre säsonger på raken. Den Toronto-bördige backen fyller trots allt 33 år runt premiären. För nu är åtminstone den odraftade Giordano en av ligans bästa backar men för hur länge.

De två huvudfaktorerna till den svaga inledingen var sannolikt följande. Intåget av Dougie Hamilton och avsaknaden av TJ Brodie. Det hypade nyförvärvet Hamilton anpassade sig så småningom men den första fjärdedelen av säsongen var mer eller mindre episkt dålig. Nytt lag, nytt system, ny backpartner - sådant tar tid - och det hjälpte inte att Hamilton och Giordano båda är från Toronto de talande ändå inte samma språk på isen. Den väldige 23-åringen fick till sist ordning på sitt spel och när säsongen var över stod Hamilton där med ett personligt poängrekord, 43 poäng, och då ska det även tilläggas att 38 av poängen kom på de sista 60 matcherna.

Hamilton har stora möjligheter att nu ta nya kliv framåt i sin utveckling, det är en väldigt ung veteran med verktyg som väcker avund hos andra lag. Stor, stark, mobil, offensivt skicklig, snabb och högerfattad men så valdes han även som nummer nio 2011.

Avsaknaden av Brodie var brutal. Undertecknad skulle vilja påstå att 26-årige Brodie redan nu gått förbi Giordano i frågan om viktigaste och bästa backen i laget. Brodie är mil ifrån det problembarn han var vid drafttillfället 2008 (runda fyra). Att han dessutom placerar sig utanför ligans 50 bäst betalda backar är smått overkligt och att kontraktet dessutom inte är nära utgående gör det bara mer fantastiskt. Även Brodie är bördig från Ontario och stod också för sin poängmässigt bästa säsong med 45 poäng.

Brodie har allt, nåja, nästan allt. För att han ska ta det sista klivet till elit så måste han börja skjuta. Hamilton och Giordano parkerar på exmpelvis 190 respektive 212 skott medan Brodie kommer in på 79. Brodie skjuter alltså ungefärligen ett skott på mål per match. Det blir således inte mycket mål gjorda från Brodies klubba. Annars är det andra på plats, farten, offensiven, defensiven, tuffheten, tekniken - Brodie är en mardröm för motståndet.

Så till en av försvarets mest omstridda spelare och förra säsongen största olycksfågel, Dennis Wideman, även han från Ontario. Wideman är 33 och blir inte yngre, efter en fantastisk offensiv säsong 2015-2016 (15 mål 56 poäng) gick allt åt fel håll säsongen som gick. Skador, dålig form, en avstängning, skador igen gjorde att det blev 51 matcher och endast 19 poäng (2 mål). Avstängningen känner nog alla till. Wideman crosscheckade domaren Don Henderson. En situation som delade experter, spelare, fans med flera i två läger. Ena sidan påpekade att Wideman precis innan fått en rejäl smäll mot huvudet och att Henderson kom in i hans bana på väg mot båset. Kort sagt en väldigt olycklig situation. Andra sidan påpekade att man minsann ska straffas för sådana tilltag. Straffet blev sedan ingen nöjd med då det blev ett mellanting av hårt och inte alls hårt. NHLPA överklagade och visade att hela processen är ett skämt då det tar för lång tid. NHL och Gary Bettman hänvisade till sms-konversation och när straffet mildrades valde NHL att ta det vidare. Kvar i allt finns en Wideman som säkert inte mår så bra och en Henderson som nog mår ännu sämre.

Flames ser nog helst att Wideman packar sina väskor och med ett utgående kontrakt är det inte omöjligt. Kanske får man vänta hela vägen till trading deadline vilket vore olyckligt. Ett klubbyte hade nog passat alla parter. Frågan är var Wideman ska vara om han stannar, tar han ens plats? Hur är hans status och form efter en usel och väldigt jobbig säsong.

En som kommer ta plats är Jyrki Jokipakka. Den finländske bjässen var lite av en sensation efter övergången från Dallas Stars. Flames försvarsspel blev mycket bättre med Jokipakka och utan Kris Russell. Jokipakka, ett sjunderundsval från 2011, har sakta växt in i NHL-kostymen. Offensiven är inte hans signum men han förvånansvärt mobil och har en bra, lugn och säker förstapass. Jokipakka får utan problem ut pucken ur zon, en sak Russell var mindre bra på. Sannolikt kommer 25-åringen få chansen intill Hamilton i lagets andra backpar.

Närmste utmanare till Jokipakka kan vara Tyler Wotherspoon. Wotherspoon har hunnit bli 23 och har sedan draften 2011 (57:a) ansetts gå en lovande framtid till mötes utan att egentligen leverera. Förra säsongen skulle bli hans men istället för NHL blev det AHL medan Brett Kulak skrällde sig in i NHL. Det knäckte Wotherspoon som länge såg ut ha gjort sin sista säsong i organisationen. Inget stämde i AHL, allt gick fel. Fast efter bänkning och snack med coach Ryan Huska vände det. Det såg bättre ut i AHL och i slutet av säsongen blev det en ny chans i NHL för ynglingen. Wotherspoon fick elva matcher och såg överraskande bra ut. Nu har ett nytt ettårskontrakt i bagaget och en bra chans att bevisa sig. Måste nu passera waivern för att skickas till farmarlaget

Siste man ut bland de mer etablerade spelarna är hårdföre veteranen Deryk Engelland. Engelland kommer att ta en plats i lagets sista backpar. Och nej Engelland är vare sig en raket eller poängplockare men en spelare som bidrar med tuffhet och rutin. Han har hunnit bli 34 år och är inne på sista året på sitt kontrakt men kommer även denna säsong var musklerna i Flames. Engelland sliter förtjänstfullt på och är inte så dålig som ryktet gör gällande. Sällan inne på baklängesmål och veteranen vet hur man spelar enkelt.

Här bakom aspirerar kanske främst svenske 19-åringen Oliver Kylington och kanadensiska 22-åringen Brett Kulak på istid i NHL. Kylington gick från supertalang till att falla gigantiskt i draften 2015. Detta till trots så imponerade ynglingen i AHL säsongen som gick. Frågan är egentligen om hans offensiva förmåga är så pass exceptionell att det går att bortse från de defensiva bristerna. Även om defensiven utvecklades så är det inte på den delen av isen Kylington har sina styrkor. Kulak å sin sida är en stabilare och även tråkigare spelare, samtidigt skrällde han sig under förra säsongen camp hela vägen till NHL där det totalt blev åtta matcher. Kulak gör inte bort sig i NHL men frågan är om han kan göra något egentligt avtryck på NHL-nivån.

Lite längre bak finns ett gäng ynglingar i tjugoårsåldern. Svenske Rasmus Andersson som Flames har stora förväntningar på. Ryan Culkin som haft problem med skador men som före det såg ut att kunna bli en bra back. Brandon Hickey som spås en lovande framtid men imponerade inte i JVM, college ett år till? Samt den vid värvningstillfället hypade och hårdskjutande Kenney Morrison.

Det finns även väldiga Keegan Kanzig, Adam Ollas Mattsson, Riley Bruce och nydraftade Stepan Falkovsky som samtliga är rejäla bitar med begränsad offensiv förmåga. Den mest spännande av dem är vitryske Falkovsky som tros ha lite mer hockey i sig.

Där finns även ryske Rushan Rafikov, väldigt lovande och spännande amerikanen Adam Fox som är väldigt skicklig men även känd för att inte ha storleken på sin sida.

Sist får vi även nämna veteranen Ladislav Smid. Tjecken har blivit 30 år och allt annat än snabbare med åren. Smid har varit en gigantisk flopp sedan ankomsten från grannen Edmonton Oilers. En dyr flopp fast som nu likt Wideman sitter på ett utgående kontrakt. Smids dilemma är emellertid framförallt skadorna. Två säsonger och totalt 53 matcher efter en efterhängsen nackskada. Smid kan vara en hur go kille som helst, världens bästa lagkamrat men det hjälper inte ett dugg om man ideligen är sämst på isen. Nu har Flames general manager Brad Treliving bekräftat att Smid inte kommer spela den kommande säsongen på grund av sin nackskada. Det innebär att vi sannolikt inte får se honom mer i Flames tröja.

På try-out har Flames även svenske 31-årige veteranen Nicklas Grossmann. Andra notabla inbjudna är ryske Mikhail Grigorev och vitryske Roman Dyukov men även forna Florida Panthers-talangen Colby Robak.

Forwards:

Flames forwards är en intressant och ganska ung grupp. Det finns mängder av talang i laget men frågan är hur många av dessa talanger som kan leverera redan nu. Där är även vissa frågetecken runt några värvningar som är lite av ett chanstagande

Flames topp-kedjor kan sägas bestå av en duo och så hoppas man hitta rätt tredje part.

Först ut är såklart radarparet Johnny Gaudreau och Sean Monahan. Gaudreau är den offensiva stjärnan av de två. Lille ”Johnny Hockey” må vara liten men har ett stort spel inom sig. Den amerikanske 23-åringen har en teknik som få kan matcha och vågar trots sin storlek ta sig an större motståndare och spela över isens alla ytor. Debutsäsongen bjöd på 64 poäng och redan till den gångna säsongen kom en rejäl höjning. Det blev 30 mål och hela 78 poäng, en siffra som gjorde honom till lagets poängkung med stor marginal. Inte illa av ett fjärderundsval (2011). I skrivande stund är Gaudreau fortfarande utan kontrakt, han är restricted free agent.

Monahan är kanske inte lika iögonfallande i sitt spel som Gaudreau men ändå en stjärna i Calgary. Den Ontario-bördige kanadensaren är allround, har bra storlek och kommer på sikt bara bli bättre och stabilare i sin centerroll. Säsongen som gick var ”Mony” delvis kritiserad men likväl slog han sitt personliga poängrekord, förvisso endast med en poäng (från 62 till 63 poäng). Trots att han bara är 21 år så har han passerat 30 målsvallen en gång och gjort över 60 poäng två säsonger på raken, dessutom har han en näsa för avgörande mål. På sina tre säsonger har ynglingen stått för 15 matchavgörande mål. Med ett nytt sjuårskontraktakt i bagaget så kan fansen sova lugnt, Monahan ska ingenstans.

Duo nummer två får vara Mikael Backlund och Michael Frolik. På sikt är det här spelare för en tredjekedja men i väntan på att talanger ska blomma ut får sannolikt duon agera ankare i kedja två. Svenske Backlund är framförallt solid defensivt, en egenskap han delar med Frolik och de båda lär även i år utgöra delar av en enhet för numerärt underläge. Västeråsaren är bara 27 år men har redan representerat Flames i åtta säsonger (bara en match 2008-2009 dock).

Säsongen som gick var ett stort steg framåt för Backlund. Poängbästa säsongen med 47 poäng, första gången över 20 mål och faktiskt första gången han spelade alla 82 matcherna. Just det sistnämnda hänger säkerligen ihop med att de offensiva bitarna aldrig riktigt fallit på plats samt att han presterat väldigt ojämnt. Backlunds karriär har kantats av skador och missade försäsonger. Förhoppningsvis är det slut med det nu (även om en hjärnskakning skickade hem honom från World Cup) och kanske kan Flames förstarundsval (24) från 2007 då utveckla sin offensiv. Han har storlek, styrka, fart och teknik för det. Förhoppningsvis kan han även bli vassare i tekningscirkeln.

Frolik är inte helt olik Backlund. Ett år skiljer dem åt i ålder och draftår. Båda har gjort åtta säsonger i NHL, Frolik dock mer skonad från skador. Båda är solida defensivt och har en offensiv potential som aldrig införfriats. Frolik hade dock större offensiva förväntningar på sig när han valdes som nummer 10 2006 (av Florida Panthers) än Backlund som nummer 24 2007. Det började bra för Frolik, två raka 21-målssäsonger och 40 poäng plus. Fast efter det började det gå trögare och efter flytten från Panthers till Chicago Blackhakws blev det mest istid i fjärdekedjan. Offensiven kom av sig men å andra sidan blev han kanske nyttigare som spelare. Väl i Winnipeg Jets började poängen komma igen och 40 poäng passerades båda säsongerna. Här värvade Flames honom med viss förväntan om mer poäng men så blev inte fallet. Förvisso drabbades tjecken av några skador men även annars är det osannolikt att han nått några stora offensiva höjder. Det blev 32 poäng på 64 matcher under en fullt godkänd debutsäsong.

Återstående spelare ska bilda egna kedjor eller petas in i någon av ovan nämnda duos.

Talangmässigt vattnas fansen när Sam Bennett och Matthew Tkachuk kommer på tal. Bennett blev (och är) Flames högsta draftval någonsin när han gick som nummer fyra 2014. Skador förstörde 20-åringens första säsong men en sen bejublad comeback i OHL och sedan ett starkt gästspel i Flames under deras slutspel gjorde trots allt fansen förväntansfulla och sugna på mer. Andra säsongen blev som väntat en ojämn historia, 18 mål och 36 poäng är fullt godkänt men den Ontario-bördiga kanadensaren var under långa perioder av säsongen iskall. Fast att rookies inte presterar i varje match är såklart mer vanligt än ovanligt. Bennett är annars rolig att titta på, där är mycket offensiv talang i honom men även mycket ”edge” och ”grit”, Bennett älskar att åka på alla puckar och älskar att tackla allt som kommer i vägen. Kommande säsong är förhoppningsvis något jämnare och det är sannolikt att poängskörden kommer öka något. Bennett kommer i år flytta in till sin naturliga position som center, i varje fall kommer han inleda där.

Tkachuk var sommarens ”pris” för Flames. När Columbus Blue Jackets oväntat valde Pierre-Luc Dubois som trea öppnande det upp för att Flames skulle få sin ”kille” som sexa och det fick man. Keith Tkachuks son är inte helt olik pappa när det gäller inställning men har kanske en bredare repertoar. Den snart 19-årige amerikanen är kanske lättast att jämför med nyss nämnda Bennett. En spelare med mycket offensiv förmåga men som samtidigt älskar att tackla och vara i ansiktet på motståndet. Tkachuk är dock mer av en hetsporre än vad Bennett är. Svårt att förklara men där Bennett lånar sitt spel från Doug Gilmour där tar Tkachuk från pappa Keith eller varför inte Brandon Prust. Det mest sannolika är att Tkachuk skickas tillbaka till London Knights i OHL för att stå på tillväxt men såväl Sean Monahan och egentligen Sam Bennett tog plats under sitt första år. Det är alltså långt från en omöjlighet att amerikanen stannar i Calgary.

Nye Troy Brouwer kan också placeras in i nästan vilken kedja som helst. Blir han mentor åt någon ung talang eller parhäst åt firma Monahan och Gaudreau? En kvalificerad gissning är att Brouwer och Bennett bildar Flames tredje duo. Brouwer kom närmast från St Louis Blues när han signades av Flames under sommaren, men han har även spelat i Washington Capitals och Chicago Blackhawks (som draftade honom i runda sju 2004). Den 31-årige Brouwer skrev på för tre år till 4,5 miljoner dollar per säsong, i sammanhanget ett ganska rimligt kontrakt. Under 613 matcher i NHL har kanadensaren visat att han är jämnheten själv. Under de sju senaste säsongerna har han leget mellan 33 och 43 poäng och mellan 17 och 25 mål. Brouwer som spelare är intressant, van att logga tunga minuter mot tunga kedjor, tuff och hård fast inte helt utan flärd. Brouwer kommer vara en förebild åt spelare som Bennett, Tkachuk och Michael Ferland.

Talangfulle 21-åringen Hunter Shinkaruk är näste man till drabbning. Den Calgary-bördige talangen fick efter övergången från Vancouver Canucks pröva på spel i NHL. Shinkaruk var en frisk fläkt och visade upp fin kemi med framförallt Monahan. Shinkaruk är inte heller helt olik spelare som Bennett och Tkachuk då även han är en kombination av jobbig spelare som tacklar konstant och som har offensiv potential så det räcker och blir över. Gjort mål på alla nivåer hittills och älskar att spela i de jobbiga områdena. I nuläget känns det som jackpot att Flames bytt till sig honom mot Markus Granlund. Taket för Shinkaruk är mycket högre. För att sätta honom i perspektiv till Bennett och Tkachuk så jämfördes Shinkaruk inför sitt draftår med Mike Modano och Peter Forsberg, såklart tramsiga jämförelser men där är en poäng. Shinkaruks teknik är mer åt Gaudreaus än vad Bennett och Tkachuks är.

Shinkaruk draftades 2013, det årets draftade Flames tre gånger i runda ett. Shinkaruk själv rankades väldigt högt men väl på draftdagen sjönk han hela vägen till plats 24. Då var det Vancouver Canucks som högg, detta efter att Flames passat på honom och istället skrällt med Emile Poirier. Detta blev en stor snackis, lokal kille, riktigt mycket talang och Flames väljer någon annan. Det är hur som helst historia nu och Shinkaruk har goda chanser att ta plats och om han inte gör det så är han sannolikt en tidig ersättare vid skador.

Flames har även värvat två ”tidigare” kanadensiska talanger i Linden Vey, Alex Chiasson. Två högerskjutna spelare som haft det tufft men båda har ett förflutet med Glen Gulutzan och båda får ett år på sig att visa vad de går för. Vey, en free agent-signing, är med sina 134 NHL-matcher den mer oetablerade av de två. Vey har hunnit bli 25 år och inte etablerat sig som NHL-spelare fullt ut. Los Angeles Kings, som draftade honom (runda fyra 2009) höll honom högt och Vancouver Canucks betalade ett andrarundsval för honom. Båda organisationerna tröttnade på honom, de gav upp, bitarna föll liksom inte på plats.

En bidragande orsak till Vey´s misslyckande är såklart tragedin som följt honom under flera år, hans pappa beställde ett mord på hans mamma efter ett kärleksdrama som bevakats hårt av kanadensisk media. Det är en tung ryggsäck även om Vey inte vill skylla på det. Nu närmar sig den biten ett slut och Vey själv säger att han nu gått vidare. Förhoppningsvis är det sant och kanske kan då Vey blomma. Det är en playmaker med bra blick för spelet men samtidigt inte särskilt stor eller tung. Storleken spelar kanske mindre roll rent generellt men spelare som är mindre och lättare och samtidigt inte talangfulla nog för topp-6 får inte sällan problem. Vey är helt enkelt inte ultimat som fjärdekedjespelare i NHL.

Chiasson är även han 25 år och draftad 2009 (andra rundan, Dallas Stars) fast han har lite mer än 100 NHL-matcher mer i bagaget jämfört med Vey (134 mot 239). Chiasson såg strålande ut när Gulutzan plockade upp honom i Dallas Stars. De sju första matcherna gav sex mål och en assist. Snabbt drogs det höga växlar, Chiasson skulle bli en stjärna. Stor, högerfattad och teknisk. Det hette då att han var som en Blake Wheeler med talang. Fast sedan blev Wheeler bara bättre och Chiasson bara sämre. Hans första hela säsong var fullt godkänd, 35 poäng.

Chiasson var sedan priset när Jason Spezza lämnade Ottawa Senators för Stars. Chiasson hade nog själv lite väl höga tankar om sig själv, han var ju en ”star in the making”. Självbilden, prestationen, istiden - det mixades inte så väl. Istället för succé gick det allt sämre, från 35 till 26 till 14 poäng. Senators hade tröttnad sedan länge och när Flames ringde nappade man på ett byte mot backen Pat Sieloff. Chiasson har fortfarande potentialen och Flames har luckor att fylla, det finns en chans att han kan paras ihop med Monahan och Gaudreau men det kan lika gärna bli istid i en tredjekedja.

Michael Ferland är en annan av Flames unga spelare. Draftad av laget 2010 i runda fem. Han kunde inte upprepa succén från slutspelet 2014-2015 utan blandade och gav säsongen igenom. Ibland blixtrade 24-åringen till och visade prov ganska avancerade skills. Ferland är en stor spelare som älskar att tackla och reta gallfeber på motståndet men han har även bra teknik och offensiva instinkter. Om offensiven någonsin kommer blomstra i NHL får framtiden utvisa, oavsett är det en nyttig spelare för lagets kedja tre eller fyra.

Matt Stajan, Brandon Bollig, Lance Bouma är tre veteraner som sannolikt kommer husera i lagets fjärdekedja eller i Bolligs fall helst på läktaren - åtminstone är det en förhoppning. Den 26-årige Bouma, Flames tredjerundsval från 2008, har potential att lira lite högre upp men efter ett svagt, svårt och skadefyllt år är kanadensarens status osäker. Säsongen 2014-2015 bildade han med Backlund en defensivt stark och offensivt ganska målfarlig duo. Bouma fick efter det ett nytt ganska kostsamt kontrakt och föll snabbt tillbaka till att var en högst begränsad men hårt arbetande spelare. Vilken Bouma får vi se i år?

Bollig är begränsad som spelare. Amerikanen värvades från Chicago Blackhawks för sin tuffhet men 29-åringen har inte fått visa den där tuffheten särskilt ofta. Inne på sista kontraktsåret vilket lär bli det sista i Flames.

Stajan har hunnit bli 32 år och är kanske den spelaren i laget som fått mest spott och spe under de senaste åren. Ursprunligen draftad av Torono Maple Leafs i runda två 2002, då en lovande center med fin passningsförmåga och arbetsmoral. Stajan är vad Flames har kvar sedan traden som tog Dion Phaneuf från Flames till Leafs. Sedan övergången har Stajans poängskörd bara gått neråt precis som hans väg i hierarkin. Stajan tjänar för mycket pengar sett till prestation och dessutom är kanadensaren kvar som ett plågsamt minne av traden med Leafs, det svider hos fansen. Spelmässigt gör Stajan ett okej jobb som fjärdecenter men inte mer. Ryktas om att han denna säsong kommer få speltid på vingen.

Närmast till hands utanför nämnda spelare ligger kanske de två 24-åringarna Garnet Hathaway och Freddie Hamilton. Odraftade amerikanen Hathaway fick testa på NHL säsongen som gick och var en frisk fläkt med sitt eviga tacklande och eviga slit. Det finns inte mycket offensiv begåvning i Hathaway men hans arbetsmoral och oömma spelastil är fantastisk.
Freddie Hamilton är bror till Dougie Hamilton och anlände inför förra säsongen från Colorado Avalanche men är ursprungligen draftad av San José Sharks (2010, funrda fem). Kanadensaren är ganska ospännande men en stabil center. Han är bra på skridskorna, arbetar hårt, gör sitt jobb men det händer inte mycket annat en bra spelare för kedja fyra helt enkelt.

Underteckand skulle inte heller räkna bort Mark Jankowski. Flames omstridda förstarundsval från 2012 har växt ut till en spelare med stor potential. Jankowski har lärt sig spela i egen zon, och sedan i offensiv. Han är välskolad och har bra storlek och finfin spelförståelse. Han imponerade också i AHL under sitt korta gästspel i Stockton Heat under slutet av säsongen.

Sedan finns även Emile Poirier och Morgan Klimchuk att tillgå. Båda draftades i förstarundan 2013 precis som Monahan och Shinkaruk. Båda förstnämnda herrarna måste höja sig. Framförallt den snart 22-årige Poirier. Den Montreal-bördige Poirier är snabb, avig och rivig. Sin första säsong som proffs imponerade han i AHL men säsongen som gick var en besvikelse. Vingen fick det inte alls att stämma. Nu måste han upp någon nivå för att inte bli omsprungen av spelare underifrån.

Klimchuk är ett år yngre än Poirier och har även ett år mindre i AHL bakom sig. Det gick trögt, väldigt trögt, blott nio poäng att jämföra med Poiriers 29. Dock ska det sägas att Klimchuk är mer av en allround-spelare för kedja tre och han är en hårt arbetande spelare utan direkt flärd. Poirier är mer tänkt som ett offensivt hot. Ska även sägas att även om poängen uteblev för Klimchuk fick han mycket beröm för sitt defensiva spel, sin arbetsmoral och för sin blick för spelet.

Spännande ska det bli att följa Andrew Mangiapane, Daniel Pribyl och Brett Pollock. De tre herrarna är spelarna som vill förbi de redan nämnda talangerna i hierarkin. Mangiapane är kanske den mest spännande, en 20-årig forward från Ontario som så många andra. Draftades 2015 i runda sex av Flames. Liten till växten men offensivt begåvad som få. Blixtsnabb och teknisk men trots sin storlekt en ganska tuff spelare. Två raka säsonger med över 100 poäng i OHL vittnar om ett potentiellt fynd. Var lagkamrat med Rasmus Andersson i OHL´s Barrie Colts.

Pribyl är en tjeckisk forward med bra storlek. Han draftades 2011 av Montreal Canadiens i runda sex men kunde aldrig enas om ett kontrakt med laget. Därför signades 23-åringen som free agent med Flames under sommaren. Har imponerat hemma i Tjeckien och är en stor spelare med mjuka händer. Genomgått en operation under sommaren och kommer inleda i sjukstugan. Sannolikt kommer han under säsongen förr eller senare få en chans i NHL

Pollock en välväxt kanadensisk forward som draftades av Dallas Stars i runda två 2014. Han kom i den trade som förde Kris Russell till Stars. Den 20-årige forwarden har inga direkt imponerande siffror med sig från WHL men beskrivs som en solid spelare med bra spelsinne och offensiva instinkter. Återstår att se vad han kan uträtta i sin nya organisation.

Kvar av de som åtminstone kommer se istid i AHL är den väldige men begränsade Hunter Smith och sist men inte minst den nästan lika väldige Austin Carroll. Smith var förvisso ett andrarundsval 2014 men den stora kanadensaren känns åtminstone i nuläget som ett bortkastat val. Fast ”The Big Rig” är bara 21 år så tiden är på hans sida. Carroll är lite annorlunda, amerikankanadensaren var ett sent val samma år som Smith (runda sju 2014) och det gör att förhoppningarna aldrig varit stora på honom, han var en chansning från dag ett. Carroll är även något bättre offensivt.

Frågetecken för framtiden i organisationen hos Pavel Karnaukhov som begett sig till KHL och Tim Harrison som inte gjort så väldigt stora avtryck i college.

Nya i organisationen från senaste draften är skicklige allround-centern Dillon Dube, lille teknikern Matthew Philips, svenske Linus Lindström, tacklingsvillige Eetu Tuulola och amerikanske Mitchell Mattson. Samtliga kommer spendera sin tid i diverse juniorligor.

På try-out syns bland annat Chris Higgins, Matt Frattin, Lauri Korpikoski, Jamie Devane och Luke Adam. Frattin är redan klar för Stockton Heat, Flames farmarlag i AHL. Det är ovanligt många spelare på try-out och delvis hänger det sannolikt ihop med att Flames känner att man kanske är lite väl unga och sätter lite väl stor tilltro till sina ynglingar. Med det i minnet har framförallt Korpikoski goda chanser att få kontrakt med Flames. Den 30-årige finnen är en bra spelare för kedja fyra. Ursprungligen ett förstarundsval av New York Rangers (2004) som har varit mer eller mindre ordinarie i NHL sedan 2008-2009. Snabb och rivig. Har dessutom spelat World Cup nu under hösten.

Higgins med ett förflutet i Flames och med Gulutzan kan inte heller räknas bort. Higgins, ett förstaval 2002 (14) av Montreal Canadiens har varit ordinarie i NHL sedan 2005-2006 och har hunnit bli 33 år. Idag mest omskriven då Vancouver Canucks förra säsongen helt enkelt skickade hem honom och sa att han inte behövde komma tillbaka. Det var inte någon schism bakom utan Canucks tyckte helt enkelt det var bäst så. Den hanteringen kan diskuteras.

---

Nyckelspelare:

TJ Brodie - Underskattad, laget led när han saknades. Flames bästa och viktigaste back.
Brian Elliott - Vem som än står egentligen, målvakterna måste spika igen och nu finns det kvalité.
Johnny Gaudreau - Måste signas först såklart men annars är det Gaudreau som är lagets offensiva dynamo.

Nyförvärv:

Troy Bouwer - Free Agent - St. Louis Blues
Brian Elliott - Trade - St. Louis Blues
Chad Johnson - Free Agent - Buffalo Sabres
Daniel Pribyl - Free Agent - HC Sparta Praha (Czech)
David Rittich - Free Agent - BK Mlada Boleslav (Czech)
Linden Vey- Free Agent - Vancouver Canucks
Alex Chiasson - Trade - Ottawa Senators

Notabla try-outs
Jamie Devane - Free Agent/Try Out - Nashville Predators
Nicklas Grossmann - Free Agent/Try Out - Arizona Coyotes
Chris Higgins - Free Agent/Try Out - Vancouver Canucks
Luke Adam - Free Agent/Try Out - New York Rangers
Lauri Korpikoski - Free Agent/Try Out - Edmonton Oilers
Matt Frattin - Free Agent/Try Out - Toronto Maple Leafs
Colby Robak - Free Agent/Try Out - Anaheim Ducks

Förluster:

Pat Sieloff - Trade - Ottawa Senators
Karri Ramo - Free Agent -
Joni Ortio - Free Agent - SAIK (SHL)
Joe Colborne - Free Agent - Colorado Avalanche
Jonas Hiller - Free Agent - EHC Biel (NLA)
Mason Raymond - Free Agent - Anaheim Ducks
Bill Arnold - Free Agent -
Drew Shore - Free Agent - Kloten (NLA)
Derek Grant- Free Agent - Buffalo Sabres
Kenny Agostino - Free Agent - St. Louis Blues
Josh Jooris - Free Agent - New York Rangers
Jakub Nakladal - Free Agent -
Blair Riley - Free Agent - Belfast (UK)
Aaron Johnson - Free Agent - Adler Mannheim (DEL)
Niklas Bäckström - Free Agent - HIFK Helsinki (Liiga)
Bryce Van Brabant - Free Agent -
Turner Elsson - Free Agent -
Kevin Poulin - Free Agent -

Svenskar:

Mikael Backlund, Adam Ollas Mattson, Oliver Kylington, Rasmus Andersson, Linus Lindström

Coach:

Glen Gulutzan - Huvudtränare
Martin Gelinas - Assisterande tränare
Dave Cameron - Assisterande tränare
Paul Jerrard - Assisterande tränare
Jordan Sigalet - Målvaktstränare

Preliminär laguppställning:

Gaudreau - Monahan - Shinkaruk
Frolik - Backlund - Chiasson
Tkachuk - Bennett - Brouwer
Bouma - Stajan - Ferland
Vey, Bollig

Giordano - Brodie
Hamilton - Jokipakka
Wotherspoon- Engelland
Wideman

Elliot, Johnson

Andra notabla spelare: Kulak, Jankowski, Kylington, Poirier, Klimchuk, Pribyl,

---

Värsta förlust: Joe Colborne

Inte mycket att prata om. Joe Colborne är det enda egentliga tappet. Colborne, ”hometown kid”, en stor spelare på uppgång. Tyvärr och lite märkligt ansåg Flames inte riktigt att han fick plats och valde därför att släppa honom. Å andra sidan har Colborne stundtals mest framkallat irritation, när han inte är på humör så är han lat, slö och slarvig. På humör är det en svårstoppad spelare med fart och finess. Oavsett så sant är att merparten av hans 44 poäng kom under säsongens 30 sista matcher då han snittade ungefär en poäng per match. Något ledningen inte var riktigt nöjda med, leverera ska man göra året runt och inte bara när säsongen är körd.

Bästa nyförvärv: Brian Elliott

Kan knappast bli något annat är burväktaren Brian Elliott. Från ett par schweizerostar i mål till en målvakt som legat i toppskiktet under många år. En lika klar som nödvändig uppgradering. Finns inte så mycket mer att säga. Elliott får en chans att bevisa att han är en legitim nummer ett och Flames får en målvakt som de senaste åren sett väldigt stabil ut.

Poängkung: Johnny Gaudreau

Lika given Colborne och Ellliot. Om inte Johnny Gaudreau skadar sig (peppar peppar) så kommer han plocka hem den interna poängligan. Besitter en talang som ingen annan i laget, faktiskt är det få spelare överhuvudtaget som har den talang Gaudreau har. En knatte till storleken men en gigant i spelet. Från 64 till 78 poäng och frågan är hur långt han kan gå. Utan tvivel förra säsongen bästa forward i Flames. Det enda som håller honom tillbaka just nu är bortaspelet. Trots 78 poäng så var merparten av dem gjorda på hemmais (56 mot 22). Lossnar bortaspelet kan den unge amerikanen komma högt upp i NHL´s poängliga.

Bästa nykomling: Matthew Tkachuk

Klart som korvspad ännu en gång. Matthew Tkachuk föll i knäet på Flames som oväntat nog fick precis den spelaren man ville ha i sommarens draft. Tkachuk är en spelare med både tuffhet och talang, inte helt olik sin far Keith Tkachuk om än mindre och mer teknisk. I dagens Flames är han kanske lättast att jämföra med Sam Bennett. En jobbig spelare att möta med eller utan puck. Inte bäst på rören men ständigt i rörelse. Kan bli en succé!

Årets genombrott: Sam Bennett

Inte lika given som innan men lotten faller på Sam Bennett framför Hunter Shinkaruk. Frågan är om man ska anse att genombrottet redan kommit eller inte. Fast det beror kanske på vilka förväntningar man har. Klart är att Bennett gjorde 36 poäng (18 mål) som rookie. En bra siffra helt klart men samtidigt en väldigt ojämn säsong. Under perioder eller vissa matcher visade Bennett precis hur bra han kan bli, som när han stod för fyra mål mot Florida Panthers. Å andra sidan gick Bennett vissa perioder 15-20 matcher utan att göra mål, som sagt väldigt ojämn men så är det när man är nykomling och bara 20 år gammal.

###

TRUPPEN:

###

REDAKTIONENS RANKNING:

Pacific Division:

1.
2.
3.
4. Calgary Flames
5. Edmonton Oilers
6. Arizona Coyotes
7. Vancouver Canucks

---

NHL:s 30 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.