SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 4. Calgary Flames

Vad ska man säga? Inför förra säsongen fanns det stora förväntningar på Calgary Flames. Såväl experter som den egna organisationen hade höga tankar. Det slutade inte väl. Således har Flames under sommaren genomgått en makeover och en oväntat rejäl sådan.

Brad Treliving, lagets general manager stod inför en tuff sommar. Laget han byggt hade brakat ihop totalt under säsongen som skulle vara deras. Han hade ju bland annat gett upp de tre första draftvalen i 2018 års draft för just denna satsning. Han hade kunnat skylla på saker men insåg nog att det var slut på ursäkter. Det som sedan skett är egentligen häpnadsväckande. Efter år av off-seasons med halvmesyrer där laget åtgärdat enstaka problem av flera möjliga togs det nu äntligen ett helhetsgrepp. Faktum är att det är smått fascinerande hur mycket det faktiskt går att göra kontra hur lite som faktiskt gjorts tidigare år.

Kanske ska man tacka Vegas Golden Knights som visade att rulla fyra kedjor med näsa för attack kan vara rätt effektivt.

Bort med floppande huvudtränaren Glen Gulutzan. En tränare som ryktats få sparken sedan han anställdes. Gulutzan har gjort mycket bra men har helt klart brustit i coachningen under match. Laget har inte kunnat förändra en matchbild utan sett ungefär likadana ut matcherna igenom. Kanske har systemet strypt spelarnas kreativitet? Eller har spelarnas kvalité strypt Gulutzans möjligheter? In med Bill Peters som tillåter lite mer men samtidigt är lite hårdare. Måhända är Peters facit från Carolina Hurricanes avskräckande men så ser vi även få mirakel, Hurricanes hade nog inte rosat marknaden oavsett tränare.

Flames har under år varit horribla i framförallt numerärt överläge och nu tar Flames in Geoff Ward. En tränare som är erkänd inom just det området. Flames låter även Ryan Huska, mångårig huvudtränare för Stockton Heat ta klivet upp. På så sätt belönar man en trotjänare samtidigt som man får in en tränare som faktiskt kan Flames unga spelare.

Backsidan skulle vara grym, rentav den bästa, men var det inte. Nu kommer den se annorlunda ut och förhoppningen är såklart att man ska få tre fungerande backpar istället för ett. Att det skedde på bekostnad av Dougie Hamilton som fick lämna är såklart kännbart men om det blir som tänkt kommer det snabbt vara glömt.

Förhoppningsvis kan den ”nya” backskvadronen hjälpa lagets sista utpost då det är där det är mest frågetecken just nu. Mike Smith var grymt imponerande inledningsvis men hittade aldrig rytmen efter sin skada och lagets två nuvarande möjliga ersättare såg darriga ut med ökat förtroende och ansvar.

Offensiven var där det klämde mest. Horribelt faktiskt. Ett fåtal spelare bidrog medan resten mest kämpade för att inte spelas ut totalt. Det gick sådär. Brist på mål, brist på högervingar, brist på spelare som kan teka, brist på fart, brist på högerskjutna forwards. På pappret har Flames åtgärdat samtliga problem. Borta är saktfärdiga veteraner och spelare totalt utan offensiv förmåga. In med en mix av etablerade veteraner och unga etablerade spelare med möjlighet att utvecklas samt utrymme att spela någon oetablerad ung spelare. Denna säsongs uppsättning har helt enkelt väldigt mycket mer offensiv färdighet och kvalité än förra.

Men allt är på pappret. Det ska omsättas i verkligheten också. Samtidigt har även andra lag rustat upp. Det räcker inte att se bra ut. Fast förutsättningar för framgång finns. Slutspel är realistiskt men inte givet.

---

Målvakter:

Målvakterna tycks vara ett hett ämne varje år när det kommer till Calgary Flames. Veteranen Mike Smith som var ny inför den gångna säsongen fortsätter som nummer ett, så långt är det klart. Smiths första säsong i Flames var onekligen en säsong med båda sidorna av myntet. Fantastiskt stark och bra under första delen, lagets kanske viktigaste spelare då. Fantastiskt usel under andra delen, eller egentligen sista tredjedelen då ”mittpartiet” missades på grund av skada. Under den mest kritiska tidpunkten läckte lagets sista utpost som ett såll.

Summerat så har Flames en 36-åring längst bak (med utgående kontrakt) som i form är en väldigt bra, stabil målvakt. En storväxt och rörlig kanadensare som kan stjäla matcher och vara helt fenomenal men som årligen tycks åka på en skada som limiterar honom till färre matcher än tänkt. När det dessutom verkar vara så att formen efter skador kan dippa rätt rejält så behövs en bra back-up. För Flames har man?

Ja det där frågetecknet är inte uträtat. Flames framtid i nätet har länge sagts vara stark men när man nu är vid den punkten att någon ska kliva fram från organisationen så är det mer ett frågetecken än utropstecken.

Den gångna säsongen bjöd delvis på en skräll när Eddie Läck inte levererade (eller fick chansen) och hamnade i AHL för att slutligen tradas. Chansen gick då till David Rittich. Rittich, en egentligen totalt okänd och odraftad tjeckisk målvakt som skrev på för Flames för ett par år sedan. Fast okänd eller inte så imponerade Rittich per omgående i AHL. Han blev ganska fort etta i Stockton Heat och redan andra säsongen tog burväktaren klivet upp i NHL. Väl i NHL imponerade 26-åringen, när Smith vilade klev Rittich in och såg hur säker ut som helst. Fast så gick Smith sönder och Rittich skulle visa att framgången inte var tillfällig och istället rasade han ihop totalt. Fick trots kollapsen spela VM för Tjeckien vilket säkerligen var en nyttig erfarenhet.

När Rittich blev ensam kvar så kallades Jon Gillies upp. Även om amerikanen Gillies är en målvakt som sedan draftdagen 2012 (75th) varit organisationens stora framtidshopp så är det svårt att inte tvivla nu. Rittich, Gillies och Smith är samtliga storväxta men Gillies är inte lika rörlig som de andra två, hans spel med klubban och spel längs isen är undermåligt. Gillies ser inte riktigt ut att ha koordinationen som krävs. Fast självklart, en 24-årig målvakt, saker kan hända. Frågan är dock om inte klubbens önskan att just han lyckas är större än de verkliga möjligheterna för det.

Oavsett så kommer Rittich och Gillies få göra upp om andraspaden för där finns inget annat egentligt alternativ. Det gick inte som önskat förra säsongen för merparten av laget så kanske kan målvakterna studsa tillbaka, ta nästa kliv. Organisationen förhoppning är såklart att någon av dem ska visa att de kan vara etta nästa säsong igen. Då försvinner sannolikt Smith som free agent och att jaga ny målvakt lockar nog inte.

Bakom de tre nämnda finns Mason McDonald (34th 2014) samt Tyler Parsons (54th 2016) kompletteras av Nick Schneider. Av dem så är Parsons den mest lovande och sannolikt den enda med någon som helst framtid i organisationen. Den unge amerikanen tog snabbt över som framtidens etta efter att han draftats. Fast med Gillies (framtidens etta före Parsons) redan på plats samt Rittich och McDonald så var möjligheterna till kontinuerligt spel som proffs sådär. Men såklart professionell spelare blev han.

Den 21-årige Parsons första säsong som proffs var darrig. Parsons är såklart ung och ingen målvakt ska i så ung ålder dömas för sitt spel i ECHL och AHL. Det var liksom ingen smidig övergång och stabiliteten infann aldrig sig. Och nog fick sig självförtroendet sig en törn efter att ha varit ett monster tidigare i karriären. ECHL och Kansas City Mavericks var där säsongen började, och det var tufft inledningsvis och när ynglingen till slut hittade rytmen ja då hade det blivit lediga platser uppe i Stockton Heat i AHL. Ännu en ny liga och anpassning, vilket inte föll väl ut. Såklart, en oerfaren målvakt, nya ligor, nya situationer, småskavanker, konkurrens – kommande säsong kommer säkerligen se väldigt annorlunda ut. Till skillnad från de före Parsons i hierarkin så är Parsons ingen jätte i mål utan mer än målvakt som lever på fart, reflexer och inställning.

McDonalds framtid i organisationen är fortfarande diskutabel, målvakten var ett riktigt dåligt val när han gick så tidigt som nummer 34 2014. Det ska till ett mirakel om McDonald ska kliva uppåt i hierarkin.

Nick Schneider en 21-årig målvakt som organisationen gillar, signad som free agent för något år sedan. Ska nu bli proffs. Att inte vara draftad betyder ganska lite för en målvakt utöver att de är ganska okända för omvärlden. Det ska vara en tävlingsinriktad målvakt med grym inställning, siffrorna från WHL är emellertid bedrövliga. Vi får helt enkelt se hur det går.

Backar:

Den ”fantastiska” backsidan havererade totalt så tillbaka till ritbordet. Förvisso var det inte Dougie Hamilton som var problemet men det var han som fick flytta på sig i en av sommarens mest omdebatterade trader. Alla får tycka vad de vill men om fallet är så att 25-åringen haft anpassningsproblem och stött sig med laget (framförallt efter att mamma – förlåt, storebror Freddie Hamilton – lämnade) ja då har undertecknad svårt att se hur Flames kunde gjort det annorlunda. Någonstans måste man även inse att om Flames kunde fått bättre betalt så hade han hamnat någon annanstans. Adam Fox, surt att den talangen försvinner, men såklart ”vet” Flames att avsikten att spela för Flames inte fanns hos den unge amerikanen. Rättigheter till collegespelare står generellt inte heller högt i kurs, åtminstone inte så högt som de egna fansen alltid tycks tro.

Oavsett, med Hamilton borta så får TJ Brodie en chans att hitta formen vid Mark Giordanos sida igen. Så vi börjar plikttroget med just lagets lagkapten, Mark Giordano. Det tål att upprepas att Giordano är en odraftad free agent värvning från 2004. Vem hade kunnat se den utvecklingen? Den Toronto-bördige backen inleder i år sin 13:e säsong i Flames. Det har blivit 755 matcher i NHL´s grundserie (åtta i slutspelet). Fyller 35 under hösten och frågan är om åldern kommer börja ta ut sin rätt? De två senaste säsongerna är relativt poängsvaga (39,38 jämfört med 47, 48, 56 före det) fast det kan även var resultatet av det system Gulutzan använt sig av, ett system som hållit tillbaka försvararna vilket är den direkta motsatsen till systemet under föregångaren Bob Hartley.

Ålderspåverkan eller inte – Giordano är fortfarande en av ligans bästa backar. Veteranen är allround som få och han kan defensiven lika väl som offensiven. Alla som spelar vid hans sida tycks förvandlas till toppklass. Brodie såg ju dynamit ut vid hans sida, statistiskt sett var det paret elit, samma sak med Hamilton. Så sett ska det bli spännande att följa framförallt två saker, hur Hamilton klarar sig utan ”Gio” och innebär det att Brodie äntligen studsar tillbaka. Svårt att säga med säkerhet vem som påverkat vem, och hur bra en spelare egentligen är. Klart är i varje fall är att Flames förväntar sig att Brodie kommer att återgå till den form han hade senast med Giordano vid sin sida.

Så över till TJ Brodie. I två raka säsonger har Flames försökt få igång Brodie igen utan någon lycka. Den offensiva produktionen har inte varit skamlig på något sätt men försvarsspelet har varit under all kritik. Fast har det berott på Gulutzan med sitt system, avsaknaden av Giordano vid sin sida eller att han helt enkelt inte är bättre? Klart är att under Hartley, vid Giordanos sida, spelade Brodie sitt livs hockey. Där och då såg man liksom inga gränser på hur långt Brodie kunde gå, vilket inte var illa med tanke på att han var ett fjärderundsval 2008.

Den 28-årige backen får nu en tredje chans att återfå sin gamla form och med Giordano vid sin sida kanske det slutligen går. Brodie har verktygen – fart, teknik och fysik – för att nå höga höjder men det tycks krävas ganska fria tyglar och en stabil kollega för att han ska få ut något av sitt spel. Brodie måste verkligen bli effektivare nu än han varit de två senaste säsongerna. Låt oss hoppas att de två Ontario-bördiga backarna når samma höjder som under Hartley.

Näste försvarare ut är Travis Hamonic, förra sommarens stora prestigevärvning. En värvning som skulle ta Flames till en ny nivå, med Hamonic hade Flames ett försvar som nämndes som ett av ligans bästa. Verkligheten var en annan.

Visst fanns det belackare från start, de som tyckte sig se en negativ spiral i 28-åringens spel och undrade om han kunde studsa tillbaka. Resultatet var dessvärre inte heller av det positiva slaget utan Hamonic stod sannolikt för karriärens hittills sämsta säsong. Paret Brodie – Hamonic var fruktansvärt dåligt synkade och det blev egentligen inte bättre under säsongens gång.

Det kan väl åtminstone inte gå lika dåligt för Hamonic? Den oömme kanadensaren ska därför inte dömas ut helt än. Det är en rejäl back som inte är rädd att ta för sig och just den fysiska biten var något som växte under säsongen. När laget var som sämst var Hamonic en av få som stod upp, kämpade och slet, så arbetsmoralen och inställningen är det inget fel på. Faktum är att han gjorde sina bästa matcher under säsongsavslutningen när Brodie var skadad, så även om paret aldrig hittade någon rytm så växte mannen från Manitoba i Brodies frånvaro. Hamonics roll ser helt enkelt mer ut att vara som ersättare till Deryk Engelland och med det klart från start kan man ta bort orealistiska förväntningar.

Vid sidan om Hamonic kommer vi sannolikt hitta nyförvärvet Noah Hanifin. Amerikanen Hanifin är född i Boston och draftades av Carolina Hurricanes som nummer fem 2015 och efter tre säsonger i Hurricanes går nu resan vidare. Förväntningarna är stora och såklart, Hanifin var en av delarna man fick i utbyte mot Hamilton. Just de båda spelarnas situation vid övergången påminner om varandra, de hade båda gjort sina tre första säsonger och stått för totalt 83 poäng, båda var höga draftval som trots sin ringa ålder fick en del kritik. Dessutom är båda starka skridskoåkare, offensiva av sin natur och har storleken på sin sida (Hamilton dock större).

Det finns belackare till Hanifin, fokus där är att han inte fått den utveckling man bör förvänta sig av en sådan talang. Fast det är en 21-åring vi pratar om, tiden är onekligen på ynglingens sida. Hanifin kan mycket väl få samma utväxling som Hamilton haft i Flames. Hanifin har kritat på för sex år med en snittlön på 4,95 miljoner dollar per säsong, ett kontrakt som kan visa sig var mycket bra.

De två (tre) sista platserna blir det kamp om och det handlar om minst fyra namn.

Michael Stone var uppskattad som ”rental” när han anlände lite innan trading deadline 2017. Han lämnade ett bra avtryck och fungerade med Brodie (som dittills haft problem att fungera med Dennis Wideman). En resolut bjässe med ett grymt skott. När sedan Hamonic anlände under den efterföljande sommaren så antog nog de flesta att Stone skulle försvinna som free agent. Fast 28-åringen, som likt med jämngamle Hamonic är från Manitoba och kallar Winnipeg för hem, stannade. Flames ville inte riskera något utan ville verkligen ha ett toppförsvar. I realiteten var det ett misstag. Stone kan som bäst kallas dyr reserv, varför spendera 3,5 miljoner dollar på något du använder sparsamt? Stone kom inte alls till rätta i lagets tredje backpar. Dessutom så nyttjade Flames (Gulutzan) inte möjligheten att rotera Stone och Hamonic trots att Stone visat en kemi med Brodie. Det var som om det bara bestämts att Hamonic och Brodie skulle fungera om det så skulle kosta laget en slutspelsplats. Facit – laget missade slutspel och tre backar stod för karriärens hittills sämsta prestationer. Stones position i laget är onekligen ett frågetecken och ingen blir förvånad om han försvinner.

Brett Kulak var en positiv överraskning. Den 24-årige Alberta-backen som var ett fjärderundsval 2012 lyckades ta en ordinarie plats 2017-2018. Ett starkt camp (igen) banade väg. Även de tre föregående säsongerna har Kulak fått smaka på NHL där han 2016-2017 var nära att ta en ordinarie plats. Kulak är allround, bra på skridskorna, ganska stor och billig. Egentligen precis den typen du vill ha i ditt sista backpar. Fast det betyder ingenting och det fick Kulak erfara den hårda vägen. Under sommaren skulle Kulak ha nytt kontrakt, han valde vägen via ”salary arbitration”, dagarna innan det var dags för lönedomstolen så gjorde Flames det väldigt klart vad han var värd genom att placera honom på waivern. Flames kan ungefärligen både ha och mista Kulak.

Rasmus Andersson har nått någon form av supertalang light anseende efter flera fina år i först OHL och sedan AHL. Den stundande 22-åringen draftades som nummer 53 2015 och som högerskjuten back med väldigt goda offensiva instinkter är det inte svårt att stiga i anseende om man gör det bra. Det innefattar såklart att träna bra och sluta komma till campet efter en sommar på soffan med chips som enda sällskap, just vikt och form var en ”het potatis” på de första campen. Svensken är inte störst men onekligen robust och duktig på båda hållen även om det är framåt de flesta styrkorna ligger. Kortfattat skulle Andersson sannolikt kallas en ”modern” back. Håller han för NHL-spel? Förespråkarna har sagt att han är redo i ett par år men de tio matcherna i NHL förra säsongen visade ändå att det finns en hel del att förbättra (vilket såklart är naturligt). Det största problemet för Andersson just nu är kanske nästa kille?

Juuso Valimaki, inte 20 fyllda så är den finske backen utan tvivel den talangen med högst anseende inom Flames organisation. Om Andersson var supertalang light så är Valimaki mer en deluxe variant. Draftad i första rundan som nummer 16 2017, stark offensiv men lika stark defensiv. En ledare som tar ett stort ansvar och visar på en stor mognad. Dominant i WHL och lagkapten för Finland i JVM, där han förvisso spelade skadad och inte riktigt kunde göra sig själv rättvisa.. Förvisso skjuter han vänster men summerat så kan han hyfsat enkelt hoppa förbi Andersson i turordningen. Större, yngre, högre draftval, högre anseende där är så att säga mycket som talar för en finsk seger om de två nordiska inslagen ställs mot varandra då erfarenhet är det enda som egentligen talar för Andersson.

Strax bakom finns två namn som inte ska avskrivas helt.

Svenske Oliver Kylington som draftades några val efter Andersson i runda två 2015 (60). Året före draft var svensken en supertalang med topp-5-valspotential men det ändrades drastiskt tills draften ägde rum och idag är Kylington en något bortglömd talang. Det var väl främst attityd och disciplin som ställde till det för den unge svensken men samtidigt får man inte glömma att han inte ens fyllt 17 när han blev en mer eller mindre ordinarie elitseriespelare (SHL idag) i Färjestads BK. Det är inte svårt att tänka sig att juniorspel hade varit en bättre väg för hans mognad, rykte och utveckling.

Idag är Kylington i det närmaste en AHL-veteran efter tre säsonger i Stockton Heat och 169 grundseriematcher. Vilket i sig egentligen är en bedrift, AHL är en tuff liga. Före det gjorde han ett par säsonger på elitnivå i Sverige. Det känns nästan som en evighet fast faktum är att han är bara 21. Kylington är alltså mellan de två högt värderade Andersson och Valimaki i ålder men ändå något förbisedd. Kylington har tagit kliv i spelet i egen zon, utan puck, varje säsong. Summerat så är Kylington väldigt intressant, på flera olika sätt. Talangen finns men ynglingen har spelat professionellt sedan 2013 och mer eller mindre konstant blivit jämförd eller fått mäta sig med motståndare som då alltid varit äldre, större, mer erfarna, mognare. Karriären har inte varit rak, enkel eller särskilt rättvis. Förespråkarna menar på att Kylington egentligen inte är nämnvärt efter Andersson i sin utveckling och i år kanske vi får se Kylington få ihop alla bitar i AHL åtminstone. Få unga backar besitter samma offensiva kvaliteter och få är lika bra på skridskorna som svensken.

Årets Matt Bartowski går till 28-årige Dalton Prout. Kanadensaren Prout är en fysisk pjäs som åkt lite in och ut ur NHL. Anlände förra säsongen i utbyte mot Eddie Läck och fungerar främst som en garant ifall skadorna hopar sig. Det är inte omöjligt att vi får se Prout i den roll Bartowski hade under sin tid i laget, så att säga den sjunde backen som sitter på läktaren nästan varje kväll. Det är ingen hemlighet att det inte är så gynnsamt för unga spelares utveckling att bara sitta på läktaren således är Prout med sina spelmässiga begränsningar och diskutabla framtid ett alternativ. Inte fel att ha hans muskler att tillgå i någon enstaka match heller.

Efter de nämnda har inte talangbanken mycket att erbjuda förutom Josh Healy. En tung 24-årig tacklare som är Alberta-bördig. Signades som college-free agent härom året. Såg bra ut i NCAA men har inte riktigt gjort något avtryck i AHL. Fast i år, med flera AHL-backar borta, finns en större chans till ökad speltid och förhoppningsvis då även en större utveckling.

Vi ska inte heller glömma nye Marcus Högström, men var placerar man en 29-årig svensk late bloomer i hierarkin? Vi får helt enkelt se vad den förre Djurgårdaren (SHL) går för. Mäkta populär i Djurgården där han loggade mängder av istid men ett väldigt oskrivet kort på denna nivå. Svensken är emellertid inte känd för sin offensiva förmåga.

Sist har vi Riley Bruce, han kommer vi sannolikt aldrig se i organisationen, en högst begränsad bjässe som nog redan är bortglömd. Draftades i runda sju 2015 av Flames men har i stort sett varit tyst om honom sedan dess.

Som kanske noterats så är Flames relativt få kroppar i försvaret. Således är flertalet backar inbjudna till Flames camp. De som sticker ut mest är Niklas Svedberg, Ryan Sproul, Duncan Siemens och Justin Falk (inte Faulk såklart). Det förvånar inte om åtminstone två av dem får någon form av kontrakt med organisationen.

Forwards:

Den bejublade kontrakteringen av Jaromir Jagr glömdes fort och återigen saknades det kraft framåt. Offensiven bars av ett fåtal spelare medan resten var direkt usla, som GM Brad Treliving sa själv – för få behövde göra för mycket. En ekvation som helt enkelt inte går ihop. Denna gång fanns inga ursäkter, Treliving tog ansvar. Berättade öppet att många svek och lagets botten-6 helt enkelt var botten.

Treliving tog onekligen tag i det hela och behöll egentligen det bra eller lovande samtidigt som han började bygga om i ett imponerande rasande tempo. Svagheter som tekningar, högerskjutna spelare, naturliga högervingar, målskytte, fart över hela laget – ja faktum är att allt (på pappret åtminstone) åtgärdades. Dessutom bet man till sist i det sura äpplet och köpte ut den minst sagt bespottade Troy Brouwer.

Att Michael Ferland försvann i samma trade som Hamilton och Fox är hårt men det är bara att titta på kontraktet Tom Wilson fick och inse att Flames aldrig tänkt betala Ferland den sorts lön han antagligen kan få om han gör en likadan säsong.

Det har som konstaterats hänt en hel del under sommaren så för att enklast avhandla lagets forwards tar vi det i olika block. Vi börjar med duos och de som är kvar från förra säsongen.

Lagets lille trollkarl Johnny Gaudreau kommer även denna säsong vara laget viktigaste offensiva spelare. Amerikanen besitter offensiva egenskaper som få andra i ligan. Storleken må vara ringa hos 25-åringen men det är inte hans förmåga att lira byxorna av motståndet. Fiaskot förra säsongen har inget med ”Johnny Hockey” (smeknamnet är faktiskt varumärkesskyddat) att göra då han stod för karriärens hittills bästa säsong, 84 poäng och en total 18:e plats i NHL´s poängliga. Då ska det tilläggas att han avslutade säsongen utan sin parhäst Sean Monahan, att hans poäng främst kommer i 5 mot 5 spel (totalt åtta om bara det räknas) och således skulle undertecknad inte bli förvånad om den kommande säsongen blir ännu bättre. Att det ska gå ännu bättre grundar sig i bättre förutsättningar i form av mer offensiv kraft i kedjan och ett bättre spel i numerärt överläge (för inte kan det bli sämre). Gaudreau går in på sin sjätte säsong med Flames om man vill räkna säsongen 2013-2014 då han debuterade. Totalt har det blivit 312 matcher och 288 poäng, ett imponerande facit oavsett men om man tänker sig att detta är ett val från runda fyra (2011) så är det fantastiskt. Avslutade förra säsongen med VM-spel för USA där han tyvärr visade upp en dålig sida, ur balans, gnällig och även en riktigt ful slashing.

Vid Gaudreaus sida kommer vi givetvis ännu en gång se parhästen Sean Monahan. Monahans framgång är lite mer ”förväntad” då han valdes som totalsexa 2013. Inte lika spännande som sin radarkompis utan en center med storlek och styrka som är mer allround i sitt spel – om än med en stor aptit för mål. Monahan har passerat 20 mål alla sina fem säsonger i NHL, 30 två av dem. Snittar 62 poäng per säsong om man räknar bort rookiesäsongen. Stod poängmässigt nu senast för sin bästa säsong hittills med sina 64 poäng och då ska det tilläggas att han missade åtta matcher samt att han spelade större delen av andra halvan skadad. Den kanadensiske 24-åringen har under sommaren genomgått flertalet operationer och uppges nu vara 100% hel vilket bådar gott. Ska även tilläggas att ”Mony” har en näsa för att avgöra matcher, inför säsong nummer sex har han noterats för 30 matchavgörande mål (11 den gångna säsongen).

Lagets andra på förhand givna duo består av en svensk och en amerikan. Svensken är såklart Mikael Backlund. Backlund, eller ”Backs” som han kallas i omklädningsrummet, har hunnit bli 29 år och vägen till NHL var förvisso kort men att etablera sig där tog tid för val nummer 24 2007. Först under Backlunds sjätte (femte om man inte räknar med debutsäsongen med en match) började det hända saker och det är intressant att komma ihåg när man dömer ut unga spelare efter ett par säsonger. Nu inleder svensken sin elfte säsong i Calgary Flames (tio om…) och får såklart klassas som veteran, trotjänare och ledare. Kommer sannolikt få en ordinarie bokstav, A, i år.

Backlund var även en viktig kugge i det Tre Kronor som tog VM-guld i våras. Svenskens tre senaste säsonger är helt klart hans bästa. Han har varit hel och frisk, något han sällan var under den tidigare delen av karriären.. En väldigt solid tvåvägs-center som klarar sig bra även offensivt även om senaste säsongen blev ett målmässigt fall bakåt. Från 21 och 22 mål till 14 mål. Backlund har belönats för sina insatser med ett nytt sexårsavtal med en genomsnittslön på 5,350 miljoner dollar, ett avtal som är bra för båda sidor. Behöver upp en nivå för att mäta sig med ligans bästa tvåvägs-centrar, och det är inte helt omöjligt att han kan höja sig. Emellanåt kan man skönja ytterligare ett par nivåer, han har fart, styrka, teknik, passningsförmåga och ett tungt skott – han kan alltså sägas ha verktygen för att leverera mer men skjuter för sällan (och ser inte ut att ta i direkt när han väl gör det, trots att han skjuter stenhårt egentligen) och tycks kanske spela med defensiven först lite för ofta. Fast så är Västerås-sonen ytterst kompetent defensivt, så oavsett är han väldigt viktig för Flames.

Matthew Tkachuk fyller 21 år i december och är en imponerande pjäs redan, sin ”unga” ålder till trots. Som rookie blev det 48 poäng på 76 matcher vilket följdes upp med 49 på 68 matcher – siffror som fått mer uppmärksamhet om det inte fanns ett helt gäng unga poängplockare i ligan. Fast det är inte poängen som är det imponerande utan spelstilen, unge ”Chucky” spelar som en luttrad veteran. En tuff oöm retsticka som hela tiden ligger på gränsen till det tillåtna. På det läggs en defensiv sida som är väldigt kompetent och en offensiv sida där ynglingens passningsförmåga är enastående. Tkachuk kämpar lika hårt i varje match, ger sig aldrig, alltid i motståndarens ansikte och såldes är han inte direkt en populär spelare i motståndarnas omklädningsrum. Tyvärr kommer spelstilen sätta spår i form av både avstängningar och skador.

Keith Tkachuk har emellertid inte bara en son i NHL i årets upplaga av NHL utan Matthews lillebror Brady kommer åtminstone inledningsvis få chansen i Ottawa Senators. Lillebror gick som fyra nu 2018, alltså ett tidigare val än storebror som gick som sexa 2016. Brady är något längre och lättare än sin lillebror och en kan bara anta att över karriären kommer nog de två göra upp ett antal gånger. Så mycket vinnarskalle och ”compete” i den släkten. Säsongen som kommer är ”Mattys” sista på nuvarande kontrakt och man kan nog räkna med ett väldigt bra ”contract year”, förutsättningarna för karriärsbästa i de flesta kategorierna är goda.

Efter dessa fyra givna topp-6 spelarna så finns en del frågetecken.

Tjeckiske 30-åringen Michael Frolik kommer sannolikt hamna längre ned i kedjorna den kommande säsongen. Frolik jobbar hårt och är säker defensivt men poängmässigt var den gångna säsongen rentav en katastrof, från 44 till 25 poäng. Det ska sägas att Frolik inte hade någon vidare flyt och han kan nog studsa tillbaka något poängmässigt. Spelmässigt passar han bättre i en av de två sista kedjorna. Även om han vid draften 2006, där han gick som nummer tio, var sedd som en offensiv spelare så är det som en stabil tvåvägsforward han gjort sig ett namn. Frolik kommer göra mycket nytta i en mer tillbakadragen roll, kanske med näste man.

Sam Bennett har verkligen inte haft det lätt, organisationens högsta val någonsin har inte lyckats etablera sig på det sätt det var tänkt. När den Ontario-bördige 22-åringen draftades som nummer fyra 2014 så överöstes han av superlativ och inte blev de mindre av ett bejublat slutspel (samma säsong som han debuterade, en match 2014-2015). Den egentliga rookiesäsongen därefter var ojämn men lovande, 18 mål och 36 poäng men det är ett par säsonger senare fortfarande hans bästa noteringar. Den där ”nya” Doug Gilmour kom liksom aldrig fram.

Redan nu är Bennett utdömd av många men undertecknad tycker juryn är lite snabb med att döma. Det finns omständigheter, Bennett har hoppat mellan positioner (C/LW), han har spelat med sämre spelare och haft stor rotation på kedjekamrater, han jämförs konstant med de andra ”talangerna” i laget som lyckats bättre, han har förväntats prestera och bära en kedja mer eller mindre ensam och killen är bara 22. Det är en situation inte helt olik Kylingtons och tänk att för en del tar det tid (Backlund). Monahan skyddades rejält när han var ”ny”, Gaudreau också, och de två parades snabbt ihop. Tkachuk hamnade med Backlund och Frolik som är två väldigt pålitliga och solida kedjekamrater – Bennett har inte riktigt fått samma möjlighet. Dessutom så har han bästa matcher kommit när han varit stand in i någon av toppkedjorna. Summerat är det inte helt ologiskt att han fallerat med att leda en tredjekedja till framgång på egen hand.

Denna säsong, ett kontraktsår för Bennett, kommer han ha mindre förväntningar på sig och samtidigt bättre kedjekamrater. Det finns så att säga förutsättningar för en bra säsong. Bennett som spelare är en oöm och hårt tacklande forward med näsa för mål. Väl på humör är han en bandhund på jakt efter mål och som inte viker eller ger sig för något i den jakten. Tyvärr har den sida ofta stått åt sidan för en lite mer frustrerad sida fylld med onödiga utvisningar. Vi hoppas på att vi äntligen får se en ”Benny” som slår igenom på allvar.

Dessa sex forwards är de enda kvarvarande från premiären förra säsongen. De fyra första utgör de två första kedjornas centrala delar. De två andra kan hamna lite varstans i laguppställningen. Utöver dessa sex finns tre till som spelade majoriteten av säsongen i NHL.

Omdebatterade rookien Mark Jankowski som nog vann över en del belackare efter en till stor del stark rookiesäsong. Till saken hör att när Flames valde Jankowski som nummer 21 2012 så blev de minst sagt ifrågasatta – Mark vem? Då lirade den gänglige kanadensaren i någon obskyr halvt okänd knatteliga långt ifrån de ”stora” fina juniorligorna och var så att säga ganska okänd. Flames var dock säkra på sin sak, denna storväxta pojk kommer blir en utmärkt center i NHL – men det kommer ta tid. Tid har det tagit men kanske var det helt rätt? Jankowski åkte till college i USA, gjorde sina fyra år i skolan och dem med klara direktiv gällande hockeyn – lär dig spela över hela isen. Således fokuserades de inledande åren på defensiven och positioneringen på isen, väl redo så skulle offensiven komma allt mer. Det gjorde den.

Resan gick vidare till AHL där den Ontario-bördige Jankowski genast imponerade, först sex poäng på åtta matcher och sedan 56 på 64. När 2017-2018 väl började förväntade sig nog de flesta att det var NHL som gällde men inledningsvis gick hans plats till en veteran. Fast Flames haltade och samtidigt såg ”Janko” fantastisk ut i AHL så det dröjde inte länge innan det blev NHL. Förvisso blev det bara 25 poäng på de 72 matcherna men 17 av poängen var mål och ärligt talat så gjorde ju kedjekamraterna tillsammans 15 mål. Poängen är att om någon hade kunnat omsätta målchanser till mål så hade ju Jankowskis åtta assist varit klart fler. Jankowski hinner fylla 24 år innan premiären och känslan är att han kommer att ankra en fjärdekedja, det låter sådär men det är nog en rimlig uppgift i nuläget. Som spelare är ”Janko” en storväxt center med mjuka händer och fina offensiva instinkter och känslan är att Flames faktiskt gjorde rätt som chansade på Jankowski 2012.

De två återstående är sannolika val som forward 13 och 14, det vill säga läktarplats. Garnet Hathaway och Curtis Lazar, båda är som klippta och skurna för att komma in då och då och bidra med energi och hårt slit. Den förstnämnde gjorde sig redan 2015-2016 ett namn som en energispelare med stor kärlek till tacklingar men den gånga säsongen var första som mer eller mindre ordinarie NHL-spelare. Den snart 27-årige amerikanen Hathaway var även offensivt imponerande under sina inledande 18 matcher i AHL 2017-2018, där han stod för 19 poäng. Av någon anledning trodde Flames att det kunna följa med honom till NHL så han fick 59 matcher som tredje länk till Jankowski och Bennett. Vi har facit i hand, fyra mål och totalt 13 poäng. Nej Hathaway är begränsad i sitt spel och han inte en tillräckligt stark offensiv för NHL. Därmed inte sagt att han inte kan göra nytta, kedja fyra eller nämnda plats som reservforward passar utmärkt och det i sig är inte illa för en odraftad forward som kommit lite från ingenstans.

Den senare, Lazar, är en märklig historia. Draftad som nummer 17 2013 av Ottawa Senators, en draft där Flames tycks ha bestämt sig för att testa alla spelare. Redan som junior var där frågetecken för hur väl hans förmågor skulle omsättas till NHL, men hans arbetsmoral var stor, hans ledaregenskaper fina och inställningen var grym så Senators slog till. Tre säsonger senare kände Senators (och Lazar) att man nog nått vägs ände. Flames var snabbt framme med att hiva över ett andrarundsval för hans tjänster. Flames skulle skynda långsamt och gav honom tid, så första tiden efter övergången bjöd bara på fyra matcher men tre poäng, något som såklart framstod som lovande. Så kom första hela säsongen i Flames, 65 matcher och hela två mål och 12 poäng. Fiasko är ett svagt ord i sammanhanget. Lazar känns unik på så sätt att en spelare sällan får (uppenbarligen inte aldrig) 245 matcher i NHL utan att prestera alls. Det har blivit 15 mål på de 245 matcherna, 15! Förvisso är Lazar fortfarande ung, 23, och som redan konstaterats är det lite tidigt att totalt avfärda en spelare men åtminstone generellt handlar det om spelare som visat glimtar av ett större spel eller spelare som aldrig riktigt får chansen. Lazar har fått chansen och visat väldigt lite utöver att vara en ”go gubbe”. Med årets konkurrens i åtanke så är känslan att det är läktarplats eller AHL som gäller. Just rollen som reserv som spelar då och då kan passa Lazar rätt väl, som sagt inställning och arbete är inte hans dilemma.

Så kommer vi till nästa block – ”The New Guy´s” – och de är många. Var börjar vi? Låt oss placera in dem i sina potentiella kedjor. Det ska sägas att flera kan ganska naturligt axla andra positioner så Flames är ganska stora möjligheter till att förändra kedjorna.

Som tredje länk till firma Johnny och Mony ser det på förhand ut som att vi kommer se James Neal, eller ”The Real Deal” Neal som är det mer smickrande av alla hans smeknamn. Neal är Flames stora free agent värvning och även om de fem åren, gånger hans snittlön 5,75 miljoner dollar per säsong, så småningom kommer svida så är det en vettig värvning. Det är en värvning som indikerar att Flames menar allvar och ett klart uppsving jämfört med tidigare sommarvärvningar som Frolik och Brouwer.

Med Neal får Flames en stor och ganska tuff 31-årig kanadensisk forward som är en form av garant för mål. Neal – Ontario-bördig likt många i laget – är liksom inte en spelare som vid ett par tillfälle nått framgång i målkolumnen utan han har passerat 20 mål varje säsong sedan debuten 2008-2009. Det är imponerande, 24, 27, 22, 40, 21, 27, 23, 31, 23, 25 är hans målfacit under sina säsonger i Dallas Stars, Pittsburgh Penguins, Nashville Predators och Vegas Golden Knights. Såklart är åldern ett frågetecken, särskilt då den totala poängskörden avtagit de senaste åren, men samtidigt kommer Neal förmodligen ha en mer offensiv omgivning nu än han haft sedan han lämnade Penguins. Bland veteranens minus ser vi en bitvis bristande disciplin (Neal kan vara kinkig och ful minst sagt) och det är bara att erkänna att han inte är någon enastående skridskoåkare.

I laget andra kedja kommer vi no inledningsvis se Backlund få svenskt sällskap i form av Elias Lindholm. Lindholm valdes med valet precis innan Monahan 2013 men har inte nått samma nivåer som sin nya lagkamrat. Svensken draftades av Carolina Hurricanes och har varit där fram till Flames tradade till sig hans och Hanifins rättigheter mot Hamilton med flera. Lindholm känner, så som flera andra nyförvärv, coachen Bill Peters väl vilket såklart underlättar. Flames hade inga problem att knyta upp den blivande 24-åringen till ett längre kontrakt (sex år gånger 4,85 miljoner dollar per säsong) och förväntningarna på honom är såklart stora. Lindholm är högerskjuten och bra i tekningscirkeln, något man saknat i laget. Han är bra åt båda hållen och har en fin blick för spelet. I största allmänhet är Lindholm allround som spelare, inga direkta svagheter men så har han inte heller exploderat offensivt (ligger på runt 40 poäng per säsong). Med det sagt så är det något oklart vad det är man har i Lindholm, undertecknad trodde på ett större genombrott ifjol men kanske kommer det i år? Delvis beror det på hur han kommer matchas, sannolikt kommer han se en del is tillsammans med lagets toppduo.

I den tredje kedjan kommer vi sannolikt hitta Derek Ryan. Ryan är även han ny från Hurricanes, en spelare Flames varit efter tidigare också. Anledningen till Flames (och stora delar av ligan enligt exempelvis TSN) intresse för den oerfarne veteranen är främst hans förmåga i tekningscirkeln samt att han till det är högerskjuten, något det råder brist på i största allmänhet i NHL. Ryan är intressant på så sätt att han fyller 32 i år och samtidigt ska inleda sin blott tredje säsong i NHL (debutsäsongen med sex matcher undantagen). Det hör inte till vanligheterna att en 30-åring kommer in i NHL och lyckas etablera sig. Resan för Ryan har varit lång, först fyra ganska lyckosamma år i WHL som då inte ledde till en NHL-chans. Istället började amerikanen studera och efter fyra år på kanadensiskt college (faktiskt i Alberta) drog han över atlanten för att testa på europeisk hockey. Efter tre år i Österrike så blev det Sverige och Örebro, och det blir lite mer väsen när man gör det bra i SHL än i Österrike och kanadensisk college-hockey. Plötsligt blev Ryan intressant för NHL. Carolina Hurricanes värvade honom och efter en stark säsong i AHL blev det NHL där han lyckats vara tillräckligt framgångsrik för att bli intressant för andra lag. Förra säsongen bjöd på 15 mål och 38 poäng. Intressant är storleksfrågan i det hela, för Ryan är inte särskilt stor och tidigt 2000-tal stod inte den spelartypen högt i kurs hos NHL-klubbarna.

I lagets fjärde kedja lär 25-årige Austin Czarnik ta en av platserna. Czarnik är ett väldigt intressant nyförvärv som enligt flera, däribland TSN, jagades av väldigt många lag under den tidiga sommaren. En all-star på alla nivåer hittills (USHL, NCAA, AHL) så frågan är vad han kan göra i NHL. Amerikanen är en högerskjuten högervinge som kan spela center vid behov. Något liten men en väldigt skicklig spelare som är mer av en playmaker än målskytt. Stod för 69 poäng på 64 matcher senast i AHL. Har förvisso skrapat ihop 59 NHL-matcher och 17 poäng men har aldrig lyckats slå sig in på riktigt i Boston Bruins. Bruins är laget som vann kampen om honom efter college och även laget han kommer från när han nu anländer i Flames. Flames har stora förväntningar på honom och undertecknad pekade tidigt ut honom som ett potentiellt guldkorn under sommarens free agent-karusell. Med andra ord var denna skribent synnerligen nöjd när det var Flames som vann dragkampen.

Den sista platsen i laget, förmodligen då intill Czarnik och Jankowski är mest öppen. Det kan bli någon av spelarna i nästa block – unga ”egna” spelare – fast undertecknad utesluter inte att Kerby Rychel på grund av sina fysiska fördelar tar den platsen. Fast det kan lika gärna bli läktaren eller AHL. Rychel, snart 24 år, är precis en sådan som inte fått samma möjligheter som exempelvis tidigare nämnde Lazar men ändå är något avskriven som NHL-spelare.

Son till Warren Rychel som noterades för 476 NHL matcher med slutspel inkluderat. Kerby är född amerikan men uppväxt i Ontario (såklart) och tillbringade juniortiden i OHL. En tuff och oöm spelare, ingen jätte men använder sin längd och sina kilon väl. Besitter egenskaper som många andra i laget saknar och har offensiv uppsida i form av en power forward. Det är inte omöjligt att Flames ser Rychel som en ersättare till Ferland då de två onekligen har en del gemensamma nämnare. Rychel var en vass målskytt i ”juniors” och har ett bra facit även från AHL.

Rychel kom i utbyte mot Hunter Shinkaruk som inte tycktes få någon som helst chans i Flames. Båda draftades som förstarundsval 2013, den senare som 24 medan Rychel gick som nummer 19, vald av Columbus Blue Jackets. Ja vad är det med förstarundan i 2013 års draft? Flames har idag Lindholm, Monahan, Rychel, Lazar och Morgan Klimchuk i laget och då har man även avverkat Emile Poirier och nämnde Shinkaruk. Totalt har Flames alltså ”testat” sju spelare från den draftens förstarunda – vilket känns unikt.

Nästa block är de som knackar på dörren och som har en chans att slå sig in. Det ska sägas att ett par platser inte är huggna i sten. Hathaway, Lazar, Czarnik och Rychel må se ut att ha platserna på förhand och de är kanske deras att förlora men det är inte otänkbart att de faktiskt gör det, utkonkurrerade av någon av följande fem.

Andrew Mangiapane fick känna på NHL-spel förra säsongen, 10 matcher, men 22-åringen gjorde inget större väsen av sig. Fast det var ju istid i lagets fjärdekedja som säsongen igenom var hopplös. Mangiapane, född i Toronto (Ontario) har helt klart fyndpotential. Vald i sjätte rundan 2015 så var det väl få som hade några förväntningar på den något korte målskytten men han har nära nog dominerat i OHL och helt klart bevisat att AHL är en nivå under honom. Poängen i AHL slutade på 46 på 36 matcher men så gick han också sönder och missade sista delen av säsongen. Inlett försäsongen på helt rätt sätt, visar att han (och några till) är en nivå över resten av ynglingarna. En offensivt intressant spelare med stor aptit för mål, jobbar hårt men är kanske inte så snabb som man hoppats när det handlar om en spelare som kanske saknar de fysiska elementen av spelet. Passar otvivelaktigt bättre i en offensiv roll än en med defensivt ansvar.

Grannpojken Spencer Foo fick också känna på spel i NHL, fyra matcher och två mål. Den 24-årige vingen fick till skillnad från Mangiapane chansen i förstakedjan och han såg inte vilse ut. Mest intressant är kanske att han på de fyra matcherna sköt 16 skott på mål. Foo är från Edmonton och signades inför förra säsongen som college-free agent till Calgarys stora glädje och hemstadens stora förtret. Ynglingen var nämligen en jagad man efter att fullständigt ha exploderat under sin sista säsong i college. Han gick från 25 poäng per säsong till 62! Väl i AHL började det trögt och något förenklat blev det runt 10 poäng på de 30 första matcherna och runt 30 på de sista 30, anpassningen tog så att säga en halv säsong. Inledde inte heller säsongen i AHL i en offensiv roll utan det kom efterhand när andra kallades upp till NHL eller gick sönder. Oavsett, 39 poäng på 62 matcher är klart godkända siffror för en rookie i AHL. Foo saknar en del i storlek men är väldigt energisk i sitt spel, söker sig flitigt mot mål och är hela tiden ett offensivt hot som älskar att skjuta.

Morgan Klimchuk är en 23-årig hemmason, förvisso inte född i Calgary (utan Regina, Saskatchewan) men han växte upp där. Han har efter tre säsonger nu etablerat sig i AHL som en stabil tvåvägsspelare med ledaregenskaper. Kvick och smart men saknar också en del i storlek och tyngd för att fysiskt kunna hävda sig i en defensiv roll i NHL. Draftades som nummer 28 2013 och har som GM Treliving sade inför försäsongen – fritt översatt – gjort färdigt sina steg. Med det avses på ett ungefär att Klimchuk bevisat att han bemästrar ”juniors” offensivt och defensivt, att han nu gjort det även i AHL, att han samlat nödvändig erfarenhet och liksom jobbat sig fram till att få chansen i NHL efter att ha gjort vad man begärt från Flames sida. Blev således belönad med att få följa med på Kina-resan som NHL-truppen var iväg på. NHL-debuten kom den gångna säsongen och den såg relativt lovande ut, det var just att han vägde lite lätt som såg något oroväckande ut.

Lagkaptenen från Kanadas guldvinnande JVM-lag är näste man, Dillon Dube. Ett andrarundsval 2016 som sannolikt är den forwardstalang i organisationen som känns mest given att nå NHL och bli kvar där. Dube är förvisso inte heller någon ”stor” spelare men han är på en annan nivå än de andra talangerna, har en svårslagen fart och bra tempoväxlingar. Mangiapane och Foo är möjligen bättre målskyttar men de är mer utpräglat offensiva talanger som mer hamnar i ett dilemma då de helst ska spela i en topp-6 för att vara effektiva och att slå sig in där är svårt. Klimchuk är å sin sida mer begränsad offensivt och samtidigt inte ultimat till sin storlek att spela i en fjärdekedja. Dube har ett helhetspaket där han skulle kunna klara vilken roll som helst vilket ger honom en klar fördel i det långa loppet. Väldigt allround, lika bra offensivt som defensivt, snabb och smidig med en väldigt stor spelförståelse och den där förmågan att göra sin omgivning bättre. Tävlingsinriktad med en stor vinnarskalle. Van att spela olika roller, poängmaskin i WHL (84 poäng på 53 matcher nu senast), slitvarg genom Kanadas U-lag för att sedan bli lagkapten i JVM. Nu tar 20-åringen klivet över till AHL på heltid efter en smygstart under förra säsongens sex sista matcher (de gav fyra poäng). Imponerade stort redan förra året på Flames camp och inget indikerar på att det skulle vara annorlunda detta år. En spelare organisationen tror väldigt mycket på.

Även den 21-årige kanadensaren Glenn Gawdin har en chans att nå laget. Ursprungligen draftad av St. Louis Blues i runda fyra 2015, laget gav honom dock aldrig något kontrakt och således blev Gawdin free agent inför förra säsongen. Flames å sin sida hade scoutat honom väl under hans draftår, haft intervjuer med honom men missade honom i själva draften. Det föll sig således naturligt att han bjöds in till förra årets training camp, varpå han imponerade med sitt solida och mogna spel. Flames skickade hem honom med ett direktiv (och löfte?), gör det bra i WHL och du har kontrakt. Vad hände? Gawdin var ”lights out” som kapten i WHL´s Swift Current Broncos, fullständigt outstanding. Från att vara en oöm och hårt arbetande stabil tvåvägsspelare som gjorde en runt 20 mål och 50 poäng till att stå för 125 poäng (56 mål) på 67 matcher. Flames gav såklart Gawdin ett kontraktsförslag som han kritade på (redan efter den starka inledningen av säsongen faktiskt)

Gawdin slutade tvåa i den totala poängligan i WHL. Framgången fortsatte i slutspelet, mest ihågkommen kommer han nog bli för insatserna i finalserien mot Everett Silvertips. I seriens tredje match ger han först sitt lag ledningen, Silvertips vänder på matchen, i slutet av tredje perioden kvitterar Gawdin i numerärt underläge och på den efterföljande övertiden ger han sitt lag segern (3-2). Där lades grunden för slutsegern i WHL. Laget kvalificerade sig för att spela Memorial Cup där man inte hade mycket att hämta. Säsongen fyllde på Gawdins prisskåp en del, utöver att vinna WHL hade han den bästa +/- i ligan, kom med i ligan första All-star lag men framförallt blev han slutspelets MVP. Det ska dock tilläggas att mycket poäng av en överårig spelare i ”juniors” inte är helt ovanligt och den framgången är sällan någon garanti för framgång i NHL.

Talangerna, den andra delen. Det finns en del spännande namn bland talangerna som inte nämnts hittills. Fast det finns även en del mindre spännande. Vi får beta av dem.

Kanadensiske Brett Pollock ser allt bättre ut. Forwarden var en del i den trade som tog Kris Russell till Dallas Stars för något år sedan men utifrån sett har Flames mottagit Pollock med armbågen först. Stars var även laget som draftade honom 2014 (runda två). Ynglingen har inte haft det lätt att övertyga sin nya omgivning om sina förmågor. Känslan är så att säga att Flames mer fick Pollock på köpet än att man aktivt jobbade för att få honom. Första säsongen efter ”juniors” hamnade Pollock i föga smickrande ECHL, ligan under AHL, det gick sådär men Adirondack Thunders var i sanningens namn inget bra. Nu senast blev det åtminstone AHL, inledningsvis i en undanskymd roll som nötte en del läktarbänk. Fast Pollock växte och har visat allt mer av sitt register. På pluskontot finns ett väldigt bra skott, snabb att agera, näsa för var målet står och så har han en bra fysik. På minuskontot, stora spelare har inte sällan problem med skridskoåkningen och Pollock är inget undantag. Han kanske inte är direkt dålig på skridskorna men inte heller särskilt snabb, något som kan hindra honom att nå högre än AHL.

Snabbe och store D’Artagnan Joly från QMJHL är en intressant pjäs med ett intressant namn. Draftad i runda sex 2017 och har egenskaper och en storlek som NHL-klubbar gillar, frågan är om han kan få ihop det. Fortfarande ett väldigt oskrivet kort, det till stor del då han var skadad förra sommaren och missade Flames camp, han missade sedan även inledningen av QMJHL och väl tillbaka tog det ett tag innan han hittade formen. Fast när han väl hittade formen såg Joly ut som ett guldkorn, det blev till slut 68 poäng på de 55 matcherna och poängsnittet var högt. Denna säsong är något avgörande för hur organisationen (och övriga NHL, experter med flera) ska se på honom. Snabb, hård, skicklig, stor, hårt arbetande och högerskjuten så har 19-åringen många bra egenskaper men är det på tillräckligt hög nivå? - Om ja så har Flames gjort ett fynd!

Adam Ruzicka är också en talang med fyndvarning. Slovaken var helt ny i Kanada och kanadensisk hockey inför draftåret 2017. Det skavde lite och anpassningen för centerna tog lite tid. Flames tog tillfället i akt – såg igenom de ”tillfälliga” svårigheterna eller snarare tog i beräkningarna att språk, anpassning och kultur kanske påverkade ynglingen och hans resultat under hans första år i Nordamerika – och valde honom i runda fyra. Redan andra säsongen kändes det som den väldige 19-åringen exploderade, brutalt poängstark inledning där han under en period var målbäst i OHL. Det hela avtog något efterhand men summerat så gick siffrorna från 25 till 36 mål och 46 till 72 poäng och det på 63 matcher – en väldigt fin andra säsong helt enkelt. Nu inför tredje så hoppas Flames på att slovaken ska bli jämnare och höga sig ytterligare en nivå. Ruzicka har storlek, skott och händer för NHL men likt alla talanger så handlar det om att få ihop det.

Svenske Filip Sveningsson lämnar HV71 och tar sats i IK Oskarshamn i divisionen under och det kan vara smart. Den 19-årige forwarden draftades i sjunde rundan 2017 och beskrevs redan då som en spelare med offensiven i fokus vilket han visat genom exempelvis J18 och J20. För att förfina och utveckla de kvalitéerna så hjälper inte en fjärdekedja med begränsad istid i HV71, på så sätt är divisionen under vettig då ynglingen kan få en helt annan roll där.

Alberta-födde Zach Fisher är näste man. Femterundsvalet såg onekligen mer spännande ut när han draftades 2017 än vad han gör säsongen efter. Den oömme forwarden tog ett steg tillbaka, skador, formen – inte mycket stämde för 21-åringen. Står vid ett vägskäl och måste höja sig för att få en chans i Flames organisation. Lär som överårig fortsätta i ”juniors”.

Calgary-produkten Matthew Phillips valdes i runda sex 2016 och har varit en av WHL´s dominerande spelare. Hans talang och begåvning är odiskutabel, skicklig som få, snabb som bara den men liten. Termen liten används rätt frekvent men inte sällan är spelarna inte så korta rocken som man kan tro, de hamnar bara utanför det som anses vara den bäst lämpade storleken för NHL delvis då sammanvägt med de övriga egenskaper spelaren besitter. Phillips är dock faktiskt liten, 1,70 och 70 kg tung, siffror som får Gaudreau att se stor ut. Trots detta har den skicklige 20-åringen än så länge motbevisat belackarna, exempelvis blev det 112 poäng på 71 matcher senast i WHL och han har gjort 98 mål på de två senaste säsongerna tillsammans. Storleken är inte heller lika viktig i dagens NHL men den är ändå en form av hinder, där är en del som ska passeras och klaras av. Alla önskar såklart hemmasonen framgång men det kommer att krävas att arbete. Phillips är orädd av sig, ganska tuff och ettrig – sannolikt en produkt av att ideligen vara minst och att ideligen behöva häda sig mot större. Det är såklart inga dåliga egenskaper men det får inte ta för mycket fokus och energi, Phillips måste spela på sina styrkor. Han har liksom inte mycket för att stå upp emot en 32-årig tvåmetersback. Gaudreau kan förhoppningsvis lära honom ett och annat, man behöver inte vara rädd men man behöver inte heller leta upp de stora killarna för att bevisa att man inte är det. Sett talang finns inget tak för Phillips, det gäller att hitta ett sätt att få ut den på den högsta möjliga nivån.

Svenske Linus Lindström draftades i runda fyra 2016 och har etablerat sig Skellefteå AIK som en slitvarg i de defensivt inriktade kedjorna. Där sker det inte mycket framåt och frågan är vad 20-åringen går för offensivt? I år är det nog dags att producera lite framåt men kommer sådana tillfälligheter ges den unge centern? Sveningsson gick exempelvis ner en division för möjligheten att spela i en offensiv roll medan Lindström valt en annan väg, vilket som är bäst återstår att se. En solid tvåvägsspelare i övrigt som gjorde ett bra JVM men där den offensiva förmågan är ett stort frågetecken.

Väldige Mitchell Mattson skulle pröva lyckan på college men så blev det inte. Mattson som valdes i runda fem 2016 är kvar i USHL istället och där har han egentligen tagit ett kliv bakåt. Beskrevs som ett ”long term project” vid draften och den termen kvarstår. Är skicklig och stor men hittills har den 20-årige amerikanen fått ut väldigt lite av det.

Eetu Tuulola valdes i runda sex 2016 efter att ha tacklat och skjutit sig igenom en säsong i WHL. Nu kommer 20-åringen från en säsong i SM-liiga (HPK Hameenlinna) där han blandat och gett men på det hela taget ändå imponerat – 16 mål på 51 matcher är inte illa av en 20-åring i en professionell liga. Som spelare har han bra storlek, okej på skridskorna, fysisk, skjuter bra och gärna.

Frågetecken för framtiden i organisationen även i år hos Pavel Karnaukhov som fortsatt återfinns i KHL (och VHL). Han lär inte komma över igen.

De nya reserverna är nästa gäng. Med det avses de som är lite äldre, sannolikt är tänkta för AHL men som kommer kallas upp vid behov. De flesta här har alltså erfarenhet från exempelvis NHL men samtidigt utan att ha etablerat sig där. Kerby Rychel hamnar i samma grupp om han inte tar plats via campet. Denna gång känns dessa reserver något mer spännande och om inte annat kommer de göra Stockton Heat till ett bättre lag.

Vi ser Alan Quine, 25-årig kanadensare (Ontario) som främst är enter. Draftades faktiskt först 2011 av Detroit Red Wings som nummer 85 men de signade aldrig honom och 2013 var han tillbaka i draften varpå New York Islanders draftade honom som nummer 166 (runda sex). Islanders signade honom och 84 matcher i NHL har det blivit. All-round utan nämnvärda styrkor, gjort det bra utan att glänsa i AHL under flera säsonger. Väldige Anthony Peluso är årets ”polis” och även om rollen är död så signas ändå minst en sådan spelare varje säsong (Colton Orr, Luke Gazdic för att nämnna några). De fyller ändå fortfarande en funktion som en form av trygghetsfaktor, mest bland de unga i AHL. Peluso är 29, kanadensare (Ontario), draftades i runda sex 2007 av St. Louis Blues. Har noterats för 144 matcher i NHL och saknar i stort sett offensiva förmågor. Tyler Graovac är nästa kanadensare och givetvis även han bördig från Ontario. Är 25, draftades av Minnesota Wild i runda sju 2011. Graovac är något mer spännande, stor kille men inte oäven på skridskorna och även om han inte alls lyckats på sina 62 NHL-matcher har han ganska bra statistik med sig från AHL, faktiskt lagkamrat med Peluso under 2017-2018, då i Hershey Bears. Buddy Robinson är en 26-årig amerikan som aldrig draftades och egentligen aldrig fått någon chans i NHL (sju matcher) men som är väldigt erfaren på AHL-nivån. Nära nog två meter lång men inte en tuffing utan mer en poängplockare, stor kille med mjuka händer. Robinson är dessutom faktiskt Gaudreaus bästa vän. Siste man i blocket är lite av ett helt oskrivet kort, Yasin Ehliz. Ehliz kommer från Tyskland och har huserat i den inhemska ligan under många år och är årets ”vi-testar-en-forward-från-Europa”. Fyller 26 dagen innan nyår. Har gjort det bra i DEL under flera år men det är hans spel för Tyskland i OS och VM som fått Flames att få upp ögonen för honom. Är en lite mindre spelare med mycket fart och energi, jobbar hårt.

Draftvalen från senaste draften är nästa block och de är även sist ut. Martin Pospisil, Demetrious Koumontzis, Milos Roman, Emilio Pettersen och Drmitry Zavgorodny. Samtliga är senare val då Flames satt tomma på val de tre första rundorna. Pospisil är den enda större spelaren, de andra är ”små” killar med mycket ”skill”. Samtliga valda är forwards och samtliga är även ”projekt. Undertecknad flaggar extra för ryske Zavgorodny. Zavgorodny är en liten energifylld speedkula som gillar att göra mål, ser lite ut som Theo Fleury på isen. Inte otänkbart att ryssen gör en mycket bra andra säsong i QMJHL. Första säsongen var okej (26 mål, 47 poäng) men då handlade ändå mycket om anpassning från Europa till Kanada, komma in en ny liga och allt vad det innebär. Hur som, det är skickliga spelare med offensiva förmågor men även med specifika brister, tiden får utvisa om någon i skaran blir något

Avslutningsvis. Laget har en bra mix organisationen igenom, det finns storväxta spelare med intressanta egenskaper men även flera mindre spelare med stor offensiv skicklighet. Själva NHL-laget har även stora möjligheter att variera formeringen av laget och för första gången på väldigt länge har man möjligheter att matcha laget på ett vettigt sätt. Med det avses att de kan förändra laget, tekningar, kedjor, vid behov och beroende på motstånd och situation. Hur lustigt det än låter så har det funnits stora begränsningar gällande det tidigare.

Och det var väldigt vad många spelare i Flames som har rötter i provinsen Ontario.

---

Tre styrkor:

Bredden

Calgary Flames har äntligen ett lag som kan variera sig och som har råd att inte alla spelare är på topp varje match. Har en djup trupp med mycket offensiv förmåga men kan vid behov dra fram ett par fysiska kort. Kan för första gången på väldigt länge faktiskt rulla fyra kedjor.

Mixen

Flames har en bra blandning av veteraner, unga etablerade, unga hungriga och så vidare. Laget är byggt för att hålla ett bra tag och är vare sig för unga och oerfarna eller gamla och trötta. En ganska ”skön” trupp som kan lära av varandra och som nog kommer vara väldigt sammansvetsad.

Handlingskraft i stundens allvar

Låter kanske som en märklig styrka och det är mer ett begrepp för Brad Trelivings handlingsplan. Lagbygget gick på grund men istället för att börja sälja kvalité som exempelvis Ottawa Senators. Och istället för att börja skapa nya problem genom att lösa gamla tog man beslutet att stommen var bra och i rätt ålder men deras omgivning var däremot katastrof. Inga mer undanflykter eller ursäkter nu gäller det. Utöver Dougie Hamilton är alla värda namnet kvar och resten har åkt ut. Spelarna som ersatt de flyktade är onekligen intressanta pjäser. Det hela tyder på att hela organisationen står enade och drar åt samma håll.

Tre svagheter:

Powerplay

Det spelet har varit bedrövligt under många år, katastrofalt faktiskt. Förvisso har laget värvar Geoff Ward som är lite av en coachspecialist för just numerära överlägen. Fast om det blir lyckosamt återstår att se. Såklart en svaghet som helst ska utvecklas till en styrka

Målvakterna

Mike Smith i all ära men sen då? David Rittich? Kanske! Jon Gillies? Svårt att se den sagan sluta väl. Tyler Parsons är någon säsong bort och undertecknad blir inte förvånad om en veteranmålvakt anländer. Om inte annat tror jag man är redo att agera fort ifall det darrar, för inte vill man väl riskera det nya bygget?

Coachstaben

Såklart orättvist att peka på det redan innan säsongen börjat. Tyvärr börjar denna era på ungefär samma sätt som när Glenn Gulutzan tillträdde. Bill Peters är ingen erkänd vinnare eller en ”etablerad” coach – han är en chansning som man hoppas på. Måhända hade ingen kunnat göra det bättre i Carolina Hurricanes men oavsett det så måste den nya coachstaben bevisa sig innan frågetecknet tas bort. De kommer så att säga vara ifrågasatta från start och ifrågasättas per omgående om laget darrar.

---

Preliminär laguppställning:

Gaudreau – Monahan – Neal
Tkachuk – Backlund – Lindholm
Frolik – Ryan – Czarnik
Bennett – Jankowski – Dube
Hathaway, Rychel

Giordano – Brodie
Hanifin – Hamonic
Kulak – Stone
Andersson

Smith (Rittich)

Andra notabla spelare: Mangiapane, Valimaki, Kylington, Klimchuk, Foo, Prout och Gillies

---

Säsongens poängkung: Johnny Gaudreau

Precis som föregående säsong! Finns det alternativ? Egentligen inte! En hel Gaudreau vinner Flames poängliga med marginal. Den lille amerikanen är utan tvivel Flames offensiva dynamo. Få i ligan kan matcha den lille trollkarlens teknik och skicklighet.

Säsongens viktigaste spelare: Mike Smith

Burväktaren är väl lagets viktigaste spelare? Oavsett om Smith håller en hel säsong och gör det bra så kommer det gå bra för Flames. Det är inte lite ansvar som vilar på veteranens axlar. Vi såg ju förra året hur brutalt illa det gick när Smith skadades och sedan väl tillbaka inte hittade formen.

Säsongens unga spelare: Dillon Dube

Det stod ursprungligen Juuso Valimaki som är det större namnet och visst anländer den finländske ynglingen med en aura av blivande storback. Fast sannolikheten att försvararen spelar NHL-hockey redan i höst är liten. Nej istället tittar vi på Dube som inte tycks kunna göra annat än att övertyga. Har en fart, spelförståelse, skicklighet, mognad som är redo för NHL. Varit flera nivåer över övriga utmanare under campets inledning och i skrivande stund är det svårt att se Flames skicka honom till AHL.

Säsongens doldis: Austin Czarnik

Valet faller på Czarnik, en all star på alla nivåer hittills och han imponerade rejält i Kina. Väldigt skicklig och rörlig spelare. Fast på NHL-nivå har vi inte sett till honom nämnvärt och han är ett okänt namn för de flesta. Har inga direkta konkurrenter i ett relativt namnkunnigt lag.

Säsongens besvikelse: Jon Gillies

Skulle det varit Lazar? Han var det förra säsongen men nu är det mer av en förväntning. Lazar är inte bättre vilket i sig är en besvikelse med tanke på hans draftposition och kostnaden för att värva honom. Ett potentiellt alternativ är Sam Bennett och Travis Hamonic som kan floppa igen. Fast den idag mest givna besvikelsen är Gillies. Målvakten som skulle vara lagets stora målvaktstalang, nästa nummer ett. Visst stor är han men han har inte alls haft den önskade utvecklingen och har uppenbara brister i sitt spel. Undertecknad har svårt att se att han blir en målvakt för NHL.

---

Truppen:

---

Redaktionens rankning:

Pacific Division

1.
2.
3.
4. Calgary Flames
5. Vegas Golden Knights
6. Edmonton Oilers
7. Arizona Coyotes
8. Vancouver Canucks

---

NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.

Vill du skriva om Calgary på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com