Capitalsbloggen: Hjärta och smärta
Välkomna till en blogg som berör Washington Capitals i synnerhet och NHL i allmänhet. Och ibland går vi utanför ramarna
Ditt lag står inför den svåraste utmaningen, slutspelet ska börja och förväntningarna är höga på vad laget ska åstadkomma. Som spelare och ledare får du eventuellt en chans i din karriär att lyfta Lord Stanleys pokal. Vägen till en final är lång och att vinna fyra matcher i densamma är ingen barnlek. Det gäller att ha ett lag som presterar bra över en grundserie och det gäller att ha ett lag som höjer sig i ett slutspel. I lagkonstellationen ska det finnas en lagkapten som är kittet i bygget. En spelare som agerar föredöme och som lyfter laget motgång i strävan efter framgång.
När jag funderar på vad som behövs för att vinna Stanley Cup eller vad som har behövts genom historien så återkommer jag nästan alltid till tre spelare som i mångt och mycket personifierar framgång i NHL. Det handlar om Steve Yzerman, Mark Messier och Joe Sakic.
I början av 90-talet fann jag vägen in till NHL-världen och jag har inte hittat ut därifrån ännu. Detta var tiden innan Internets vida existens och tv-kanalernas utbud. För min del handlade det om att läsa tidningar, se enstaka TV-inslag och vänta på Pro Hockey-tidningen som skrev om säsongens mästare.
I takt med att mitt intresse ökade och nyfikenheten tog mig längre så gick inte att undgå Mark Messiers betydelse och kvalitet. När man är tolv år, som jag var 1994, så fanns det inget fördjupat intresse eller utbredd förståelse för vad en ledare egentligen hade för roll och på vilket sätt han cementerade vinnarmentaliteteten i den klubben. Målen, räddningarna och tacklingarna var de som lockade med NHL. Men jag visste att Messier vunnit Stanley Cup tillsammans med Wayne Gretzky under de magiska åren med Edmonton Oilers. Jag förstod vilken ikon och spelare han var i Edmonton. Människorna i New York hade satt mycket hopp till sin potentiella frälsare.
Messier såg så trygg och gammal ut redan 1994. Han hade en vinnar-aura att jag nästintill baxnar vid närmare eftertanke. Och bara tanken på att han, 1994, var lika gammal som jag är idag känns olustigt och overkligt. Messier har sex Stanley Cup-titlar. Och den där hjälmen. Vad fan var det egentligen han hade på huvudet under tiden i Rangers? En rymdkapsel? Den förstärkte bilden av en orubblig man och hans strävan efter att vinna. Vilken normal människa går ut i pressen och lovar vinst över New Jersey Devils inför den sjätte matchen och underläge 3-2 i matcher? Messier. Vad hände sedan? Han gjorde ett hattrick och resten är historia. En av kaptenernas kapten.
Steve Yzerman hade en elegant spelstil och en var en mycket starkt utpräglat målskytt. Vem minns inte målet mot St. Louis Blues i slutspelet 1996, ett magiskt slagskott från offensiv blålinje i den andra övertidsperioden i den sjunde och avgörande matchen? Herregud vilket mål (https://www.youtube.com/watch?v=tRoNqiiY6Lg) . Jon Casey undrar nog än idag vad som hände. Red Wings vann dock inte Stanley Cup det året.
1997 var det äntligen dags för Detroit Red Wings att föra tillbaka bucklan till Detroit. Efter 42 års väntan skulle en kanadensisk kapten vara den härförare som ett lag verkligen behövde. Yzerman var en spelare som jag såg upp till väldigt mycket och när jag äntligen lade vantarna på en VHS-kassett (http://lmgtfy.com/?q=VHS-kassett) som hette ”Hockeytown” och som handlade om deras väg till Stanley Cup-vinsten 1996/1997 (finalseger mot Philadelphia Flyers med 4-0 i matcher), så kunde jag inte sluta förundras över Yzermans briljans och roll som kapten. Det var ingen slump att han blev vald till kapten redan som 21-åring och att han sedan behöll ”C:et” i över 1300-matcher och vann tre Stanley Cup med Red Wings.
När Quebec Nordiques blev Colorado Avalanche inför säsongen 1995/1996 var det startskottet för en ny era av vinnarlag som innehöll vinnarskallar. Vi vet ju alla vilken vinnarskalle Peter Forsberg hade och vad den betydde för hans karriär och laget. I det lagbygget fanns en annan spelare som var sin klubb trogen i hela karriären. Joe Sakic kändes som en tyst ledare som framförde sina budskap genom att existera och statuera exempel. En gentleman och en spelare med stort hjärta.
När Colorado Avalanche vann Stanley Cup 2001 så satt jag bakfull efter studenten och tittade på reprisen av den sjunde och avgörande matchen. När det stod klart att Avalanche vann och i ögonblicket då Sakic räckte över bucklan till Ray Bourque så rann tårarna nedför mina kinder. Bourque hade kämpat för bucklan i hela sitt liv fick nu äntligen lyfta den. Jag kommer att minnas den stunden i resten av mitt liv. Mycket tack vara en sådan spelare och kapten som Joe Sakic.
Om vi tittar in i dagens NHL bland aktiva spelare och försöker hitta några att jämföra med dessa föregående herrar så har jag svårt att finna motsvarigheter. Givetvis finns det aspekter i själva spelet som har förändrats och skicklighetsgraden och den fysiska förmågan har förbättrats. Ligans har genomgått strukturella förändringar och lönetak har införts. Spelet har blivit snabbare. Men vilken kapten kommer att kunna jämföras med ovanstående?
Sidney Crosby har fört Pittsburgh Penguins till en Stanley Cup-titel och varit ligans bästa spelare under flera säsonger. Men det är något som saknas i hans sätt att agera och sitt sätt att vara. Han har sina filmningar och sitt evinnerliga gnällande som gör att inte har det där genuina kaptensblodet i sig. Men han har helt klart flera år kvar av sin karriär och trots att han spelar för Penguins så måste han beaktas noggrant – för ”Sid The Kid” är unik spelare. Om inte hjärnskakningar tvingar honom till tidig pension, så har han många år kvar i ligan på en hög nivå och han kommer gå till historien som en av de absolut bästa spelarna. En given Hockey Hall of Fame-medle, där råder det ingen tvekan. Men i dagsläget saknar han, enligt min åsikt, några enstaka ingredienser för att nå upp till Messier, Yzerman och Sakic.
Den senaste maktfaktorn inom NHL-hockeyn är Los Angeles Kings, som under de tre senaste säsongerna vunnit två Stanley Cup-titlar. Dustin Brown är inne på sin sjunde säsong som kapten och har varit med under resan då Kings blivit ligans mest svårforcerade lagmaskin och där han till motsats till Sidney Crosby, inte står för någon imponerande poängproduktion utan hans arbetsmoral och drivkraft hjälper laget mer än vad det hjälper honom i jakten på personlig framgång. Brown har en stil som lite då och då kritiseras och inte anses vara rumsren. Men det måste ändå ses som kaptenens jobb att vara den som tar fokus från stjärnor som Anze Kopitar, Justin Williams och Marian Gaborik så att de kan producera. Hans arbete föder andras framgång och i slutändan belöningen för den mödosamma insatsen. Brown kommer minnas som en bra kapten och vinnare, men inte i närheten av Messier, Yzerman eller Sakic.
Den som för mig, i dagens NHL, speglar essensen av en kapten och hur den ska vara som spelare/ledare är Chicago Blackhawks kapten Jonathan Toews. Kanadensaren kallas ”Captain Serious” och har med sin uppoffrande spelstil och sin skicklighet hjälpt Chicago att återigen bli ett lag att räkna med. Som ”Original Six”-lag så innebär det att det ibland ställs väldigt höga krav på laget i allmänhet och kaptenen i synnerhet. När Toews blott 20 år gammal blev utsedd till kapten så hade organisationen stora förhoppningar om vad han skulle kunna uträtta. Och under sin andra säsong (2009/2010) som kapten, så hade Blackhawks vunnit Stanley Cup för första gången sedan 1961. Han vann den med med hjälp av ett spel som symboliserades av hjärta och en kropp som tålde smärta.
Toews blev även utsedd till slutspelets mest värdefulla spelare och ärades med Conn Smythe-trophy för det. 2013 var det återigen dags för Blackhawks att lyfta bucklan med Toews vid rodret. Om han bärgar en Stanley Cup-titel till under sin karriär som kapten för The Windy City´s lag, så råder det inga som helst tvivel att hans nummer 19 kommer att hissas till taket United Center. Få kommer kunna ha uppnått samma meriter som den Winnipeg-födda Toews just nu har i sin ringa ålder. Han fyller 27 år om ett par månader och är alltså inne på sin sjunde säsong som kapten. Toews har de bästa förutsättningarna av dagens kaptener att bli ihågkommen som ett fundament för sitt lag och en härförare som förde ett lag av Blackhawks kaliber till framgång. En framtida medlem i Hockey Hall of Fame. Så nära Messier, Yzerman och Sakic man kan komma.
Källor: NHL.com, eliteprospects.com
