Resereportage från Los Angeles

I flera veckor tjatade jag på farsan att vi skulle åka till USA för att kolla på hockey och till slut gav han med sig. Han har lätt att fixa möten i Los Angeles, vilket är en av de bidragande orsakerna till att jag hejar på just LA Kings. Jag sprang direkt och köpte biljetter till matchen Ducks@Kings, men matchen dagen därpå, där Kings gästade Ducks var slutsåld. Vi räknade dock med att kunna lösa det väl på plats, antingen från en scalper eller möjligtvis på Ebay.

Resan påbörjades när taxin kom och hämtade oss kl. 12.15 på söndagen. Den förde oss till Landvetter där vi skulle ta planet till Köpenhamn. Allt gick utan bekymmer och vi kom även igenom metalldetektorerna utan att behöva offra några tillhörigheter. Vi han bara strosa runt lite grann i affärerna innan planet till Köpenhamn på skärmen visades som ”Last Call”.
Vi gick ner till bussen som skulle föra oss till planet, vilket stod ute på banan. Allt gick perfekt och efter en kort tid var vi nere på Kastrup där vi satte oss i SAS guldlounge där vi avnjöt en sen, mindre lunch.

Planet till Seattle var en Airbus av någon typ och var fullkomligt smockad. Så smockad att folk blev erbjudna 600 Euro, ett rum på ett SAS-hotell i Köpenhamn över natten samt en förstaklassbiljett till Seattle dagen därpå. Det var dock inte aktuellt för oss, då vi helst ville komma fram så snabbt som möjligt.

Resan över atlanten gick perfekt. God mat (Biff Lindström), bra underhållning (The Departed, 40 Year Old Virgin) och bekväma stolar (för att vara ekonomi).

Väl framme i Seattle gick allt bra, dock lyckades vi välja fel passkontroll-kö först, men det löste sig som tur var. Jag fick min första kommentar om mitt hår (mohikan) av en tullvaktare vilket genast bevisade hur sociala amerikanerna är!

När vi gick till Red Carpet Club för att fika fick vi en obehaglig överraskning, flighten var försenad och skulle inte avgå förrän tre timmar senare. Trötta och slitna accepterade vi faktumet och lade oss på varsin soffa för att läsa och sova lite.

Istället för att komma fram kl. 21.30 som vi först skulle ha gjort, kom vi fram 00.30. Även om vi var som zombies löste det sig utan några allvarliga skador. När vi kom till Hertz väntade en gråmetallic Chevrolet Malibu, som var mycket trevlig och rymlig.

Sängarna på hotellet var något av de mjukaste jag någonsin sovit i, vilket i mitt fall är ett plus. Resan hade med andra ord precis börjat, hittills hade allt gått bra, men det skulle bli bättre.

Vi var rädda för att vi skulle sova för länge och missa frukosten, men vi var uppe i god tid och kunde avnjuta små omeletter, yoghurt och diverse annat smått och gott. Vi hade inga egentliga planer, så vi åkte upp till en outlet, där vi handlade lite kläder. Jag köpte på mig ett antal t-shirtar, tröjor och skor på Vans, vilket i mina ögon är ett riktigt trevligt märke. Jag var även inne på Reebok, men de Kings-t-shirtarna de hade var alldeles för stora, därför hade det hittills inte blivit något Kings-merch. På kvällen åt vi på vår favorit-hamburgerkedja; In-N-Out-burger, där allt, enligt de själva, ska vara färskt och utan diverse konserveringsmedel.

Redan innan vi åkte hade jag varit ute efter en Kings-jersey som jag kunde ha på matchen/matcherna. Dock fanns det inget ställe i Göteborg (som jag besökte) som kunde fixa tryck, så jag bestämde mig för att vänta tills jag kom fram.
Jag visste att Kings tränade i en hall som heter Toyota Sports Center, där även Lakers tränar, och när jag kollade efter en butik såg jag att det fanns en i TSC. Hallen låg dessutom nära vårt hotell, vilket även innebar att det var lätt att ta sig dit. Vi åkte alltså dit på tisdagen, och där beställde jag en Kings hemma-jersey med Anze Kopitars namn och nummer på ryggen. Jag fick reda på var spelarna gick ut efter träning och bestämde mig för att jag kunde försöka fixa några autografer när jag ändå skulle hämta tröjan dagen därpå.

Toyota Sports Center

Efter att ha gått i stekande värme över parkeringsplatser, breda gator och gräsmattor kom jag äntligen fram. För att hämta tröjan.
Efter gårdagens förlust (på bortaplan mot Carolina) hade laget fått ledigt, vilket innebar att ingen spelare var där. Jag blev besviken, men bestämde mig för att ta mig dit igen dagen efter för att eventuellt få någons autograf.

Den här gången fick jag skjuts till TSC, vilket var otroligt skönt. Efter träningen (som jag bara såg kanske 5 min av) var jag först utanför för att få autografer. Den förste att komma ut var Alexander Frolov, som var väldigt trevlig men fåordig.

Strax efter Fro kom, hör och häpna, Luc Robitaille ut! Han hade dock bråttom och skrev endast en autograf. Så vi som inte fick någon, fyra stycken, blev besvikna men fick acceptera läget.

Här följer en lista på kungarna jag träffade första dagen:
Alexander Frolov
Luc Robitaille (ingen autograf)
Sean Burke
Mathieu Garon
Brian Willsie
Michael Cammalleri
Dustin Brown
Mike Weaver
Anze Kopitar
Patrick O’Sullivan
Derek Armstrong
Jason Ward
Tom Kostopoulos
Raitis Ivanans
Marc Crawford (coach)

Derek Armstrong och jag.

Anze Kopitar

Sean Burke

Patrick O'Sullivan

Tom Kostopoulos

Raitis Ivanans

Marc Crawford

Jag var lite besviken över att jag inte fått träffa Mattias Norström och byta några ord, men jag fick tips om att han nästan alltid kör ut på baksidan. Därför bestämde jag mig för att återkomma dagen efter och stå på den sidan istället.

Före vi åkte till TSC lyckades vi även få tag på biljetter till matchen Kings@Ducks, vilket innebär att vi skulle få se bägge matcherna.

Jag återkom dagen efter vid ungefär samma tidpunkt, och gick praktiskt taget direkt till andra sidan. Strax därefter kom det en annan, som också väntade på autografer, men han var betydligt mycket mer insatt i ämnet. Han visste var alla andra lag bodde när de var i stan (tom Ducks tar in på hotell i downtown LA). Dessutom hade han varit på de två senaste vinterolympiaderna samt den senaste All-Star-matchen. Han hade autografer från otroligt kända spelare och han hade tre planscher med sig. En med det svenska OS-guldlaget (trots att han var amerikan), en där han samlade ihop Norris-trophyvinnare samt en där han försökte få Hart-trophyvinnares autografer.

Efter en lång tids väntande kom äntligen Brent Sopel ut. Han satt i en Hummer, vilket resulterade i att hans autograf nästan hamnade uppe på axeln på min tröja. Strax därefter kom legenden Rob Blake i en gammal amerikanare, som lät så mycket att man trodde att himlen höll på att falla ned.
Till slut kom spelaren jag väntat mest på, förutom Kopitar, Mattias Norström. Vi snackade lite och tog några bilder. En verkligt trevlig spelare, som förmodligen inte allt för ofta får svenskar på besök i träningsanläggningen.

En lista på spelarna jag träffade den andra dagen:
Brent Sopel
Rob Blake
Mattias Norström
Oleg Tverdovsky
Lubomir Visnovsky
Scott Thornton
Alyn McCauley
Aaron Miller
En gammal spelare som jag tyvärr inte vet vem det var

Mattias Norström

Mattias Norström och jag.

Aaron Miller

Alyn McCauley

Scott Thornton

Oleg Tverdovsky

Kan du identifiera honom? PMa mig (Nick: Kopitar) ifall du vet.
Vet du vem det är? PMa mig (Nick: Kopitar) om du vet!

Resultatet efter de två dagarna
Så här såg tröjan ut efter de två dagarna.

Staples Center

Så var det äntligen dags för den första matchen! Ducks gästade Kings denna afton, vilket innebär en sak: Duckhunt! Matchen började mindre bra, då Ducks höll pucken i Kings zon i nästan en och en halv minut innan man lyckades rensa. Därefter gick allt i nedförsbacke för Kings. Med ett par powerplays lyckades man skapa några riktigt farliga chanser, men trots det lyckades man inte få in pucken i Ducks mål förrän det återstod 8 sekunder av den första perioden.

Bara några få minuter in i andra perioden lyckades Ducks kvittera genom Teemu Selänne, som dessutom valdes till kvällen andra stjärna. Andra perioden var i övrigt hyfsat händelsefattig, med undantag för några powerplays och småbråk.

I tredje tog Ducks ledningen för första gången under kvällen, genom Chris Kunitz. Målet var något av fippelklass, där Garon först gjorde en fin räddning men Kunitz lyckades få in den ändå. På tal om Garon gjorde han en riktig kanonmatch med ett antal fantomräddningar, men ingen ära ska fråntas Giguere, han var stadig hela matchen även han.
Med drygt 5 minuter kvar att spela av matchen klev Anze Kopitar fram och slog in 2-2-målet, med en fin pass från Lubomir Visnovsky.
Det var alltså oavgjort in i det sista, Kings skulle dock börja OT med en man mindre, då Anze Kopitar fått en tvivelaktig holding-call mot sig. Kings höll tätt hela sudden, vilket även tyvärr Ducks gjorde, matchen skulle alltså bestämmas genom straffar.
Straffläggningen var aningen tam, med 1-4 för Kings och 2-4 för Ducks, trots att Garon gjorde en riktigt fin insats även på straffarna. En pinne kändes egentligen lite surt, efter en match som enligt både mig och farsan, Kings borde ha vunnit. Väntan och spänningen inför nästa match var olidlig.

Slutresultat: Kings 2 – Ducks 3 (efter straffar)

Matchens tre stjärnor:
1. Anze Kopitar ( 1 mål, 1 assist)
2. Teemu Selänne (1 mål, 1 assist)
3. Lubomir Visnovsky (0 mål, 1 assist)

Inuti Staples Center.

Staples Center från läktaren.

Matchen på ”bortaplan” var alltså en match att se fram emot. Efter den jämna matchen i Staples Center kvällen innan kunde inte söndagens match vara annat den heller. Kings tog ledningen först även i denna match, den här gången på mål ifrån Lubomir Visnovsky, med målgivande pass från Michael Cammalleri och Anze Kopitar.

Matchen var jämn och ankorna pressade på ständigt, vilket 1.54 in i den andra perioden gav utdelning. Till skillnad från matchen dagen innan hade ankorna inte ledningen en enda gång i söndagens match, men de kom igen hela tiden efter at Kings tog ledningen med 1-0, 2-1 samt 3-2.
Ducks 2-2 mål var något alldeles extra, då Teemu Selänne på det blev den ankan att göra flest mål för laget genom tiderna, med sitt 301a mål i ankdräkten.
Även om han släppte in 3 mål var den 40-årige Sean Burke fantastisk i målet, han gjorde 39 räddningar, varav en del var riktigt svåra.

I den sjätte straffrundan avgjorde Lubomir Visnovsky matchen, vilket i mina ögon gjorde honom till matchens egentliga bäste spelare. Han hade 1 mål och 1 assist, han spelade ett fint försvarsspel och avgjorde dessutom matchen. Trots de faktumen blev han inte tilldelad någon stjärna.

Slutresultat: Ducks 3 – Kings 4 (efter straffar)

Matchens tre stjärnor:
1. Teemu Selänne (1 mål, 2 assist)
2. Sean Burke (39 räddningar)
3. Ryan Getzlaf (1 mål, 0 assist)

Dagen därpå fick vi gå upp hyfsat tidigt för att ta planet hem till Sverige igen. Vi hade några timmars väntetid i Seattle, men det fanns i alla fall internet där, så jag kunde kolla SvenskaFans samt följa NHL-matcherna som pågick. Allt gick väldigt lätt och bra även i Köpenhamn.
Den här resan kommer jag sent att glömma, och även om jag skulle göra det har jag både en tröja och en massa bilder som bevisar det.

Några fler bilder finns på: http://s154.photobucket.com/albums/s273/Kopitar/