SvenskaFans rankar NHL: 7. Los Angeles Kings

Los Angeles Kings tog sin andra Stanley Cup titel på tre år tidigare i våras. Kan laget bli det första sen Detroit att vinna två år på raken?

Los Angeles Kings har sannerligen skördat framgångar de senaste åren. Två Stanley Cup segrar och en konferensfinal är ett mycket bra facit. Kan klubben bli den första sen Detroit 97-98 att ta två titlar i rad?

Kings hade sannerligen ingen lätt väg till årets Stanley Cup final. Till skillnad från 2012 hade man placerat sig något bättre under grundserien och var inte längre underdogs. Men varför göra det enkelt?

Samtliga matchserier fram till finalen gick till sju matcher. I den första rundan mot San Jose låg man under med hela 3-0 i matcher innan man lyckades få fart på spelet och vända hela matchserien, mycket tack vare fenomenalt spel av målvakten Jonathan Quick.

Mot Anaheim tog man kommandot direkt men lyckades ändå hamna i ett underläge med 3-2 i matcher. En viktig seger på bortaplan i match sex följt av en förkrossande 6-2 seger i den avgörande sjunde matchen gjorde att laget tog sig vidare till konferensfinal för tredje året i rad.

Väl där fick omvärlden se slutspelets absolut bästa matchserie. Enligt många var detta den moraliska finalen. Det spel som visades upp, den kamp, de jämna svängiga matcherna gjorde detta till något oerhört spännande och underhållande för båda lagens fans.

Kings ledde med 3-1 i matcher men tappade snöpligt till 3-3 efter bland annat en övertidsförlust i den andra övertidsperioden i den femte matchen. Inför den sjunde avgörande matchen borta i Chicago såg det inte så hoppfullt ut, och det började inte särskilt lovande heller. Underläge med 2-0 redan efter den halva första perioden sänkte hoppet för många fans. Men Kings kom tillbaka, som så många gånger tidigare. Det övriga NHL fick lära sig i år är att man aldrig kan räkna ut Kings. Aldrig.

Vid full tid var ställningen 4-4 efter en oerhört tuff, jämn och välspelad match. Det dröjde inte längre än drygt fem minuter innan Alec Martinez klev fram i hjälterollen, vilket inte skulle bli den enda gången i detta slutspel, och sköt Kings till sin andra Stanley Cup final på tre år.

Väl i finalen var det inget snack om saken. Rangers bjöd upp till kamp men det var Kings som var det starkare laget och kontrollerade spelet. Det gick ändå till sex matcher och den sista avgörande matchen blev legendarisk. 2-2 var ställningen vid full tid och det dröjde ända till nästan hela andra övertidsperioden innan backen Alec Martinez åter klev fram och blev hjälte efter att ha rakat in en retur från Henrik Lundqvist. Kings tog återigen en Stanley Cup titel, även denna gång på hemmaplan.

Lombardis högsta prioritet under sommaren har varit att förlänga med Anze Kopitars radarpartner från slutspelet Marian Gaborik, vilket han också lyckades med. För övrigt har det varit en väldigt lugn och händelsefattig sommar, med Willie Mitchell som enda förlust.

Lombardi har velat hålla sitt mästarlag så intakt som det bara går. Det återstår att se om det är rätt melodi för att lyckas återskapa Detroits bedrift från senare delen av 90-talet.

Målvakter

På målvaktssidan är det bättre ställt än på länge. Jonathan Quick har under de senaste åren cementerat sin plats som är en av ligans bästa målvakter och en riktig "playoff performer".

Redan efter första Stanley Cup ringen såg organisationen Quick som klubbens odiskutabla framtid och belönade elitmålvakten med ett 10-årigt kontrakt till ett värde av $58m. En del skeptiker till kontraktets längd har funnits och med all rätt. Målvakter som DiPietro och Luongo är skräckexempel på kontrakt som inledningsvis sätt fördelaktiga ut, men som sedan stagnerat i form och klass. Att ge en målvakt ett långt kontrakt är därmed alltid en gambling, men för nuvarande kan kontraktet ses som väldigt fördelaktigt ur Kings synvinkel. Mycket tack vare att kontraktet skrevs under föregående kollektivavtal, placerar sig Jonathan Quick först på en 10:e plats bland målvakternas caphits med sina $5,8m. Ta detta i gemförelse med svenske ettan Lundquist som innehar tronen med hela $8,5m per år, följt av Rinne och Rask på $7m vardera.

Att ha Quick, som allt som oftast nämns som en av ligans 3 bästa målvakter för en relativt låg takträff, är något av en lyx som få lag kan förunna. Kings kan och har därmed sett till att investera kapital till ett brett slagkraftigt lag i flera kedjor och lag delar, samtidigt som man har en Conn Smythe vinnare och tvåfaldig Stanley Cup mästare som en säker sista utpost. Quick inledde första året på nya kontraktet under fjolårets säsong 13/14 och på vilket sätt han gjorde det!

Efter en inledningsvis svag inledning, där småskador och sviktande form ställde till de, spelade Quick upp sig rejält på våren, lagom till Stanley Cup slutspelets början.

Äventyret mot San Jose började tungt, men när laget hamnade i 3-0 underläge i matcher, ilsknade Quick till och beslutade sig för att höja sitt spel. Likt 2012 kröp Quick in i motståndarnas huvud och tycktes vinna matcher med ett psykologiskt övertag. Jämförelser med Patrick Roy diskuterades flitigt av hockeyjournalisterna och då laget gjorde en "reverse sweep" var comebacken total. Kings väg till finalen blev ingen dans på rosor. Sharks-, Ducks- och Blackhawksserierna, alla gick de till en avgörande game 7, men alltid var det Quick som höll laget kvar i matcherna och vägrade låta sig besegras.

Visserligen kom Quick inte upp i samma "guda form" som tidigare vunnit honom en Conn Smythe, men Quicks målvaktspel skall inte förringas. Han räddade laget flera gånger och spikade igen fullständigt då laget behövde det mest. Inte minst under förlängningarna.

Som backup(s) under året hade Kings det gott ställt. Ben Scrivens, som kommit som en del av traden som såg förra stortalangen och backupen Jonathan Bernier gå till Toronto, var tilltänkt som en rak ersättare till Bernier. Scrivens fick dock chansen tidigt under säsongen, då skadeproblem såg Quick hamna utanför isen.

Scrivens imponerade stort och vann fort publikens stöd, vars statistik stannade på 93,1% räddningsprocent med ett GAA 1,97 fördelat på 19 matcher. Scrivens tid i klubben blev dock kortvarig.

Efter en småskada på Scrivens, fick Kings tredje val Martin Jones chansen. Den odraftade Jones som gjort sig ett namn i Kings farmarlag Manchester Monarchs, var inte sen med att ta vara på chansen och visade på en strålande form som t.o.m. överglänste Scrivens imponerande facit. På de 19 matcherna Jones gjorde i laget mäktade han med 12 segrar varav fyra hållna nollor och en räddningsprocent på 93.4% samt ett GAA på 1.81. Martin Jones övertygande spel gjorde Scrivens överflödig i laget, å då Quick var tillbaka, tradades den fyra år äldre Scrivens till Edmonton Oilers. Martin Jones fick därmed för första gången en permanent plats i truppen, som backup till Jonathan Quick och kommer så också vara denna säsong.

Lagets starka målvaktspel innebär att man var laget med minst insläppta mål (174 mål) och man tog därmed hem William M. Jennings Trophy. Både Jones och tidigare Scrivens var högst delaktiga i bedriften, men då kriteriet att minst ha spelat 25 matcher tillämpades, blev Jonathan Quick ensam vinnare av priset.

Backar

Inför säsongen 13/14 såg Kings till att en del pusselbitar ändrades i försvaret. Robyn Regehr hade kommit till Kings under trade deadline säsong innan då man var svaga efter Willie Mitchells säsongslånga skadeuppehåll från hockey. Regehr, en gammal Sutter favorit, accepterade sedan en kontraktsförlängning på $6m fördelat på två år.

Samma offseason försvann Rob Scuderi från klubben medans Regehr tog hans plats inledningsvis i försvaret. Under säsongen som gick valde Tränare Sutter att ge mer och mer förtroende till firma Jake Muzzin och Alec Martinez. Muzzin som slagit igenom året innan hade inledningsvis det tungt och kritiserades över hans spel, men då Sutter prövade att para ihop honom med superstjärnan Drew Doughty, hittade Muzzin sakta men säkert en rytm i laget. Muzzin fortsatte spela förträffligt tillsammans med Doughty under slutspelet och var spelaren med näst mest istid i laget.

Martinez å sin sida tycktes mer modig att testa sina spetskompetenser, blev under slutspelet ett offensivt hot som stänkte in 5 mål varav 1 avgjorde finalen och tog hem titeln till LA igen.

Då både Mitchells och Matt Greenes kontrakt gick ut under sommaren valde Kings organisation, mycket tack vare Muzzin/Martinez utveckling, att gå skilda vägar med Mitchell.

Mitchell är/var en ledare i laget och har hjälpt flera av de unga spelarna att utvecklas, men hans ålder (37 år) kombinerat med att han året innan missat en hel säsong till följd av en återkommande knäskada, talade emot att klubben skulle förnya kontraktet. Greene fick istället fortsatt förtroende, trots att han varit en "healthy scratch" under ett par matcher, å skrev på ett 4 års kontrakt med en något sänkt caphit.

Den riktiga fanbäraren i försvaret är som återkommande Drew Doughty. Doughty som med åren under Sutter utvecklat ett starkt tvåvägsspel, var under säsongen återigen Kings bästa försvarare. Sutter beskrev i en intervju att Doughty bestämt sig för att vinna både Olympisk Guld och en till Stanley Cup ring under samma år. Doughty stod vid sitt ord. Han var Kanadas bästa försvarare i Socchi och fortsatte på samma inslagna väg för Kings i slutspelet. Försvarsmissarna som han tidigare gjort är borttrollade och han har istället blivit en av ligans främsta tvåvägsförsvarare. Jämförelser har gjorts med Ray Bourque och Scott Niedermayer eftersom han styr Kings anfallsspel från blålinjen och spelar i både PP och BP. Hans poängskörd har kanske inte ännu nått de höjder man hoppats på, mycket pga. hur Kings/Sutter tillämpar sitt strikt defensiva system. Men så fort de vankats slutspel har han höjt sin produktion. Doughty var tillsammans med Kopitar den spelaren som var den starkaste utmanaren till årets Conn Smyth Trophy, något han även var under förra framgången.

I skuggan av Doughty återfinns Slava Voynov, den offensivt lagda ryska backen som leder det andra backparet. Voynov fortsatte på den inslagna vägen, men hade ändå lite av en dipp gentemot året tidigare.

Forwards

På anfallssidan har GM Dean Lombardi valt att ge fortsatt förtroende till sitt vinnande lagbygge.

I förstakedjan fortsätter den obestridbara förstacentern Anze Kopitar att leda lagets offensiv och blev för 7:e året i rad lagets poängkung. Kopitar som var en av de främsta utmanarna till Conn Smythe Trophy hade likt laget en tuff slutspelsväg. Han fick ett riktigt achilles test när han byte efter byte matchades emot Thornton, Getzlaf och Toews. Kopitar som under grundserien nominerats till Selke Trophy, höll jämna steg med sina motståndare samtidigt som han fortsatte att producera poäng.

Det Kopitar länge saknat är en renodlad målskytt vid sin sida. Flera har testats under årens lopp med blandade resultat. Dustin Brown som oftast spelat ytterforwards i Kopitars kedja har visserligen stänkt in sina mål, men det som saknats har varit en riktigt giftig sniper.

Dagarna innan trade deadline tradades Marian Gaborik till Kings mot besvikelsen Matt Frattin och två draftval. Traden visade sig bli ett riktigt genidrag. Gaborik var precis den radarpartner Kopitar saknat och under slutspelet bokstavligen öste Gaborik in mål och vann slutspelets målliga. Med tanke på lagets lönesituation var det först något osäkert om man skulle kunna behålla Gaborik.

Gaborik och Kings hittade en lösning och tecknade ett kontrakt på 7 år till en låg caphit av 4,85 miljoner dollar. Att ge ett långt kontrakt till en 32 åring med en gedigen skadehistorik är kanske inte det mest optimala men målskyttar av den kalibern växer inte på träd. Detta var enda lösningen om man ville behålla firma Kopitar-Gaborik.

Jeff Carter ledde under slutspelet lagets andrakedja tillsammans med ungtupparna Tanner Pearson och Tyler Toffoli. Kedjan fick snabbt smeknamnet "That 70's line" pga. deras tröjnummer 77 (Carter), 73 (Toffoli) och 70 (Pearson) och visade ett friskt besked att klubbens prospects var redo för NHL. Carter, som tidigare i sin karriär kritiserats för sin brist att höja sig i viktiga matcher, tog på sig en mentorroll för sina kedjekamrater och var efter Kopitar Kings främsta poängplockare på 25 poäng i slutspelet.

Tredjekedjan med Dwight King-Jarrett Stoll-Justin Williams handlade under slutspelet nästintill enbart om Justin Williams.

Williams, eller "Mr Game 7" som han också kallas, hade ett hyggligt starkt slutspel och hans styrka att stiga fram i de avgörande matcherna gav laget ett extra vapen i bottom 6. Williams innehar efter årets slutspel en imponerande vinststatistik med 7-0 i vinster i game 7 han medverkat i. samtidigt som han innehar rekordet med 14 poäng gjorda i just game 7, varav 7 är mål som även det är ett rekord som dock delas med Glen Andersson. Det är inte ofta (har det någonsin hänt tidigare?) Conn Smythe Trophy går till en spelare i tredjekedjan, men årets vinnare Justin Williams var en välförtjänad sådan.

Lombardi har gjort kontinuitet och förtroende för sin spelare som ett av hans riktiga signum.

Den kanske största snackisen i somras rörande Kings anfallare, var huruvida klubben skulle välja att köpa ut Mike Richards eller inte. Richards hade en rejäl besvikelse till säsong och huserade mot slutet som center i en fjärdelina.

Visserligen gjorde han gjorde han jobbet otroligt bra och gav Kings ett starkt centerdjup, men med tanke på hans snittlön på 5,75 miljoner dollar per år, så krävs det betydligt mer.

Richards själv talade om frustrationen, och efter diskussioner med Lombardi beslutade man att fortsätta satsa på honom. Lombardi tror fortsatt på att Richards kommer finna tillbaka sin forna glans och lyckas han med det har Kings en andracenter med egenskaper som övriga forwards saknar. Med tanke på att tidsfristen för obestraffningsbara utköp av kontrakt gick ut i somras, måste det ändå anses som en gambling.

---

Nyckelspelare

Anze Kopitar, Drew Doughty, Jonathan Quick

Nyförvärv

Adam Cracknell – från St. Louis – free agent
David Van der Gulik – från Colorado – free agent

Förluster

Willie Mitchell – till Florida – free agent
Colin Fraser – till St. Louis – free agent

Svenskar

Inga

Coach

Darryl Sutter

Preliminär laguppställning

Dustin Brown – Anze Kopitar – Marian Gaborik
Tanner Pearson – Jeff Carter – Tyler Toffoli
Dwight King – Mike Richards/Jarret Stoll – Justin Williams
Kyle Clifford – Jarret Stoll/Mike Richards – Trevor Lewis

Jake Muzzin – Drew Doughty
Robyn Regehr – Slava Voynov
Alec Martinez – Matt Greene

Jonathan Quick (Martin Jones)

Andra noterbara spelare: Jordan Nolan, Adam Cracknell, Brayden McNabb

---

Bästa nyförvärvet: Adam Cracknell

GM Dean Lombardis filosofi att hålla vinnarlaget så intakt som möjligt har inneburit liten aktivitet på FA-marknanden. Adam Cracknell kom som free agent och fick ett 1-års kontrakt med klubben. Cracknell är en spelare som gjorde ett namn för sig i St. Louis Blues under våren 2013, då han tillsammans med Ryan Reeves och Chris Porter bildade en hårdför checkingkedja. Cracknell kommer konkurrera om en plats i fjärde kedjan och är främst värvad för att ge laget tyngd och bredd till truppen.

Värsta förlusten: Willie Mitchell

Mitchell kom till klubben som free agent under sommaren 2010. Under åren i Kings har han varit en av de viktigaste byggstenarna till klubbens framgångar och hjälpt unga backar som Doughty, Voynov att nå den nivån de håller idag. Det är ingen hemlighet att klubben gärna behållit den duktiga 37-åriga defensiva backen. Men då lönetaket tvingade klubben att gå skilda vägar med antingen Mitchell eller Matt Greene, valde klubben att förlänga med den 6 år yngre Greene. Förlusten av Mitchell innebär att man förlorar en duktig utvisningsdödare och ledarprofil i omklädningsrummet.

Årets poängkung: Anze Kopitar

Kopitar har genom åren utvecklats till en av ligans mest kompletta tvåvägscentrar, vilket nomineringen av Selke Trophy vittnar om. Trots att Kopitar varit uteslutande Kings främsta poängplockare de senaste 7 säsongerna har de funnits viss kritik att han borde kunna producera ännu mer poäng. Med en Sniper som Gaborik bredvid sig finns det alla förutsättningar att Kopitar’s personliga rekord på 81 poäng från säsongen 09/10 kan komma att slås i år.

Årets nykomling: Brayden McNabb

”One man's loss is another man's gain”. Förlusten av Mitchell innebar att en defensiv plats öppnades upp i truppen. Likt Voynov, Martinez och nu senast Muzzin har talangerna från Kings ungdomsled en stor chans att spela till sig en plats i laget. Den storväxte 196 cm långa backen McNabb draftades av Buffalo Sabres i 2009 års entry draft. Han spelar ett tungt fysiskt spel och använder sin kropp fullt ut för att stänga ner motståndarnas anfall. Kan han bara arbeta bort de defensiva felbesluten som ofta präglar orutinerade unga spelare, har Kings en långsiktig ersättare till Mitchell redan i klubben. Att klubben gav upp två lovande prospects i Hudson Fasching och Nicolas Deslauriers, vittnar om att klubben har stora förhoppningar att McNabb kan bli betydande byggsten för framtiden. Vill det sig väl kan han redan i år konkurrera om en plats, mot en åldrande Regehr, jämte Voynov i andra backparet.

Årets genombrott: Tyler Toffoli

Tyler Toffoli är en återkommande spelare i den här kategorin. Han lyckades inte ta en plats i laget efter föregående års training camp vilket sågs som ett misslyckande. De är aldrig lätt att ta en plats i en contenders topp 6, men Toffoli gav inte upp, utan kämpade till sig en ny chans i NHL. Denna gång gick de bättre och efter att han framåt våren parats ihop med Jeff Carter och Tanner Pearson började poäng trilla in på löpande band. Man kan argumentera att Toffoli redan fått sitt genombrott, men sanningen är den att han länge varit klubbens mest spännande/lovande talang och de höga förväntningarna ställs därefter. Toffoli är en spelare med potential att bli en riktig målspottare god för 20-30 mål redan nu. Fortsätter bara ”That 70’s line”, succén från Stanley Cup slutspelet, kommer Toffoli spela en betydande roll och ta det sista steget till den topp-6 rollen klubben förväntar sig av honom.

Bubblare: Tanner Pearson

###