Owen Nolan – På fel plats vid fel tillfälle
Martin Brodeur, Jaromir Jagr, Petr Nedved... Många stora talanger draftades 1990 och många av dessa har fått stora NHL-karriärer. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var Quebec Nordiques ligans stora stryklag. Säsongen 1990/91 var inget undantag, ledda av en ung, orutinerad lagkapten, en viss Joe Sakic, vann Quebec endast 16 matcher och slutade tvärsist.
Sittande på draftens förstaval hade alltså Quebec första-tjing på det smörgåsbord av talanger som fanns framdukat. Från organisationens håll fanns inget tivel, 51 mål och 110 poäng på 58 matcher i OHL säsongen innan talade sitt tydliga språk. Quebec’s förstaval föll på Owen Nolan.
Född i Belfast, Irland kom Nolan som liten till Kanada. Som de flesta kanadensiska smågrabbar blev det hockey för den unge men välväxte Owen, och som 15-åring gjorde han debut i OMHA, den tredje högsta juniorligan i Ontario. Nolan hade dock inga problem med motståndet, han klappade in 53 mål på 28 matcher, noterades för 85 poäng och fick spela istället representera sin klubb Thorold i ligan över OMHA, OJHL-B. Där avslutade han säsongen med 32 matcher, men då blev det bara 1 mål. Trots den uteblivna succén tvivlade ingen på att Owen Nolan året efter var mogen för OHL. Det blev två säsonger i OHL med Cornwall för Nolan och 169 poäng (85+84) totalt. Det räckte alltså för att övertyga Quebec att satsa på Nolan som nummer ett.
Säsongen 1990/91 började faktiskt i farmarlaget Halifax för Nolan, men kombinationen av att Nolan gjorde 4 mål och lika många assist på de inledande 6 matcherna och att Quebec återigen var urusla gav honom chansen i NHL. Det blev 59 matcher och inte bättre än 3 mål och 10 poäng för Nolan. Det var dock inte enkelt för en rookie att gå in och producera i ett lag som bara lyckades vinna 16 matcher under säsongen. Året efter blev inte heller mycket bättre för Quebec, endast nykomlingarna San Jose Sharks lyckades skrapa ihop färre poäng än ”Nords”. Ingen kan dock lasta Nolan för misslyckandet. Han gjorde 42 mål och 73 poäng på 75 matcher och kryddade det med 183 utvisningsminuter. Som grädde på moset fick han delta i NHL All-Star Game.
Laget var nu på rätt spår, och med unga, nytända stjärnor som Joe Sakic, Mats Sundin, och Owen Nolan gick Quebec till slutspel. Nolan’s fina säsong med 36 mål och 77 poäng kom dock lite i skymundan av att både Sakic och Sundin sprängde 100-poängsvallen. I slutspelet blev det dock respass mot heta rivalerna Montreal Canadiens, trots ledning för Quebec med 2-0 i matcher. Trots att man åkte ur så var förväntningarna höga inför säsongen 1992/93. Mycket på grund av skador, inte minst på Owen Nolan, så blev säsongen en flopp och missat slutspel. Nolan själv spelade endast 6 matcher. Säsongen efter, som skulle bli den stora revanschen, inleddes med lock-out. När ligan åter kom igång var det ett förändrat Quebec Nordiques. Dels levde man med flytthot över sig då ägaren Marcel Aubut inte längre ekonomiskt kunde bära laget. Man hade anställt en agent vid namn Pierre Lacroix som GM, ung, okänd tränare i Marc Crawford och på isen fanns inte längre Mats Sundin kvar. Istället hade man införskaffat Toronto’s lagkapten Wendel Clark, Sylvain Lefebvre och dessutom hade man en het rookie vid namn Peter Forsberg. Förändringarna tycktes ha varit till det bättre. Quebec blev ligans bästa lag, Marc Crawford blev senare årets coach och Peter Forsberg årets rookie. Även Nolan gjorde en bra säsong, trots den avkortade säsongen nådde han 30 mål och var en bidragande orsak till lagets framgång. I slutspelet klarade det orutinerade Quebec inte av att hantera pressen, och man föll med 4-2 i matcher mot New York Rangers. Efter säsongen kom så beskedet alla väntat sig men som igen egentligen ville ha. Marcel Aubut sålde sitt lag till Stan Kroenke’gruppen baserade i Denver och Quebec Nordiques blev Colorado Avalanche.
Ett nytt kapitel i Owen Nolan’s hockeyliv alltså, men det blev kort. Nolan inledde liksom hela Avalanche strålande, och han gjorde 8 poäng på de inledande 9 matcherna. Då Joe Sakic gick skadad var det dessutom Nolan som var lagkapten. Det enda problemet var i power-play. Coach Crawford hade exprimenterat med norrmannen Anders Myrvold som point, men denne hade misslyckats fullständigt. I San Jose bråkade Sandis Ozolinsh om sitt kontrakt och ville bort. Pierre Lacroix valde att trada Owen Nolan till Sharks för Ozolinsh.
Nolan fann sig återigen alltså i ett av ligans strykgäng. Medan Colorado tuffade på och lyckades vinna Stanley Cup under sitt första år i Denver så gjorde Nolan 29 mål (33 totalt under säsongen) för Sharks. Slutspelet fick han som vanligt se på TV. Nolan var i stort sett den enda stjärnan i Sharks och han förväntades som kapten bära laget på sina axlar. Han representerade laget i NHL All-Star Game både 1996 och 1997. De flesta minns nog Nolans uppvisning 1997 när matchen spelades i just San Jose. I ”The Shark Tank” gjorde Nolan hattrick, det sista målet känt för att Nolan, fri med Easterns målvakt Dominik Hasek, pekade upp i högra krysset innan han med ett distinkt handledsskott satte pucken på samma ställe för sitt tredje mål. I takt med att Sharks blev bättre, desto sämre gick det dock för Nolan. 1997/98 och 1998/99 blev det 14 respektive 19 mål, hans sämsta noteringar på en hel säsong. Han var dock fortfarande respekterad för att ha utvecklat ett starkt två-vägsspel och för sitt fysiska spel.
Nolans stora säsong med Sharks kom 1999/00. Han sprängde för andra gången 40-måls gränsen. Han slog både personligt mål- och poängrekord med 44+40 och slutade på sjunde plats i den totala poängligan. För första gången fick även Nolan vara med och vinna en slutspelsserie. Sharks slog St. Louis med 4-3 i matcher, innan det blev respass mot Dallas i andra rundan med 4-1. Trots att säsongerna efter inte blev lika framgånsrika (49 respektive 66 poäng) är säsongen 2001/02 en Nolan aldrig ska glömma. Han fick representera Kanada i OS vilket slutade med en guldmedalj och äntligen fick Nolan vinna något. Det blev bara 3 assist på 6 matcher, men Nolan var stark och pålitlig.
Efter att återigen ha misslyckats med att infria förväntningarna efter sin kanonsäsong 1999/00 så tradades Nolan vid trade-deadline. Alyn McCauley, Brad Boyes och Toronto’s förstaval i draften blev San Jose’s egendom och Owen Nolan återförenades med Mats Sundin i Toronto.
Toronto hoppades att Nolan skulle bli den bricka man saknade för att nå hela vägen i Stanley Cup. Det blev dock inte alls som någon tänkt sig. Toronto åkte ur i första rundan mot Philadelphia och Nolan gjorde ett dåligt slutspel. Endast 2 assist och -4 var Nolan’s bidrag till ett Leafs som föll med 4-3 i matcher. Nolan’s hela första säsong i Maple Leafs blev inte heller någon succé. På 65 matcher noterade han 19 mål och 48 poäng innan han blev skadad och missade resterande grundspel samt slutspel.
Idag spelar inte Owen Nolan hockey. Han bråkar fortfarande med Toronto om hans kontrakt är giltigt. I Nolans tidigare kontrakt fanns en klausul inskriven som gav Nolan en option på att förlänga kontraktet över säsongen 2005/06 om 04/05 blev inställd. Då lönetaket infördes ansåg Maple Leafs att Nolan’s lön var för hög och vägrar gå med på optionen. Nolan hävdar även att Toronto är skyldig honom lön för lock-out säsongen då han var skadad. Toronto å sin sida menar att skadan inte är hockey-relaterad och att man därmed inte är skyldig Nolan något. Owen Nolan, idag 33 år gammal, får anses vara ett misslyckat förstaval 1990. Han har haft en fin karriär, men spelare som Jagr och Brodeur hade väl varit mer lyckade. Han har aldrig riktigt infriat de förväntningar folk haft på honom, möjligen bortsett från säsongerna 1991/92 och 1999/00. Att för en spelare som Nolan bara lyckas gå över 40 mål två gånger under sin karriär får anses för dåligt och kan till viss del förklaras av skador. Nolan har genom sin spelstil varit relativt skadebenägen. Han har alltid ansetts en god ledare, men har egentligen aldrig spelat för en riktig contender. Kanske får han chansen till våren. Rykten placerar Nolan i Colorado, Detroit eller Ottawa. Förhoppningsvis plockar något lag upp Nolan och ger honom en sista(?) chans på en Stanley Cup-titel.
