Sharks Vecka49-50
Spelar genomgång
Jag har haft en veckas avbrott i min rapportering på grund av en del skolarbete. Tänkte ägna denna vecka till att gå igenom hur spelarna har presterat dryga trettio matcher in på säsongen.
Mark Bell var tilltänkt som en spelare som skulle komplettera Joe och Cheechoo i första kedjan. Med sin storlek och målsinne trodde jag åtminstone att han skulle kunna mäkta med trettio till trettiofem mål, ack vad jag misstog mig. Problemen för Bell började innan första nedsläppet då han åkte fast för fyllekörning, inte det bästa sättet att marknadsföra sig hos sin nya klubb, dom för detta har inte fastställs ännu, men vad jag läst mig till så är det troligaste någon form av samhälls tjänst.
På isen har Bell inte producerat vad som önskats och jag skulle mer än gärna få tillbaka Tom Preissing som var den som fick gå i Bell traden. Bell spelar hockey som en yngre kopia av Scott Thornton, det går sakta och han har fortfarande svårt att hävda sig i det nya snabbare spelet. Tror däremot att Bell kan bli en tillgång om Sharks går långt i slutspelet, men det återstår som sagt att se.
Steve Bernier framtids namn för Sharks som verkar få sitt genombrott i år. Han spelar även denna säsong mest med kapten Marleau och de verkar ha en speciell kemi varandra emellan.
Bernier kunde kanske spela med lite mer av den hunger som han visade upp i de matcher han spelade förra säsongen men jag känner på mig att det kommer närmare slutspelstider. Berner är betydligt mer fysisk vilket gillas, men han har en tendens till att glida i vissa matcher.
Curtis Brown nysignad senast i Blackhawks gör sin andra sejour i Sharks. Brown har varit riktigt bra så här långt och han bildar tillsammans med Mike Grier en mycket framgångsrik penalty killing duo. Brown gör att förlusten av Alyn McCauley känns obefintlig.
Jonathan Cheechoo har fått kämpa med sig själv och motståndarna i år. Att vinna Maurice Richard Trophy har gjort honom till en uppmärksammad man och han åker på väldigt mycket bevakning i offensiv zon. Även om jag önskat mer av Cheech så känner jag mig inte speciellt orolig tror ingen insatt Shark supporter hade förväntat sig ännu en femtioplus måls säsong och han brukar dessutom komma igång efter jul uppehållet.
Ryane Clowe är en spelare som ligger på gränsen att ta en plats. Han har haft problem med lite små skador, men när han spelat som bäst så ser jag personligen hellre honom än Nieminen, de har ungefär samma roll och spelstil men Clowe är dessutom en ganska duktig fighter och besitter ett bättre målsinne än sin finske kollega.
Rob Davidson är den ständigt beredde sjunde backen i Sharks och han gör sällan en dålig match, han tillhör inte start uppställningen men är nyttig när Sharks möter lag med fysiska forwards. Har gjort några fighter i år vann den senaste mot Phoenix Dave Scatchard.
Christian Ehrhoff har varit ok inte mer, glömmer ofta bort att det bara är hans andra hela säsong i Sharks. Han har ett mycket bra slagskott och borde hitta möjligheter att skjuta mer i power play, tränaren Ron Wilson har uttryckt sitt missnöje med skott viljan hos backarna överlag och för ett tag sedan började han sätta upp forwards som pointmen i PP.
Marcel Goc har börjar utvecklas till en mycket bra defensiv center. Han vinner mera tekningar och spelar ofta mot motståndarnas toppkedjor. Det finns de som tycker att han borde få lite fler chanser att producera i de två offensiva kedjorna, men konkurrensen där är stenhård, jag tycker att hans utveckling är väldigt positiv och han klarar sin roll med bravur. När andra centern heter Marleau så är det svårt att motivera varför Goc ska centra något annat än tredje kedjan.
Josh Gorges spelar i stort sett varje match, den senaste tiden har Ron Wilson valt att ha sju backar och bara elva forwards, det för att kunna använda Doug Murray istället för Gorges om det behövs mer fysisk närvaro. Gorges är en mycket kompetent positions säker och skridsko snabb back, han har nog nått den nivå som kan förväntas av honom vilket skulle betyda femte, sjätte back i NHL.
Mike Grier har varit den bäste och stabilaste spelaren under hela hösten. Det är hans och Curtis Browns förtjänst att Sharks har ett penalty kill som är rankat nummer fem i ligan (förra året tjugotredje plats). Grier har verkligen visat hjärta och med sitt uppoffrande spel så är han i dagsläget en mycket viktig ledargestalt, han är det klart bästa nyförvärvet som Sharks gjorde inför säsongen.
Scott Hannan är som vanligt en effektiv och hårt arbetande spelare. Snacket runt Hannan har mest handlat om hur i vida Sharks har råd att behålla honom då han blir UFA inför nästa säsong. Det ryktas om att det finns lag som kan tänkas erbjuda Hannan upp till fem miljoner per säsong, det kommer inte Sharks att matcha, kan tänka mig att smärtgränsen går någonstans mellan tre och fyra. Hannan är som sagt duktig defensivt men hans första pass ut ifrån egen zon är ofta bedrövliga och ibland går det riktigt sakta för honom, på något sätt så är han en back av det gamla NHL som nästan lyckat anpassa sig.
Patrick Marleau är numera inte bara kapten utan också pappa. Grattis ifrån sharkfan såklart!!
Alla gillar Marleau han är en kapten av typen Joe Sakic, en spelare som leder med sina prestationer och han verkar trivas väldigt bra i sin roll. Förmodligen kommer Marleau även i år nomineras till Lady Byng han har hitintills bara sex utvisningsminuter.
Kyle McLaren har höjt nivån på sitt spel betydligt, acklimatiseringen till de nya reglerna har ”Big Mac” fixat med bravur, han spelar ett mycket fysikt försvarspel utan att ha speciellt många utvisningsminuter. Det verkar dessutom som om han går emot sin bästa säsong offensivt. Han är en klippa i Sharks försvaret och det märktes de tre matcher han var borta, tillsammans med Grier en mycket viktig spelare för Sharks, har fått in några riktigt snygga höfttacklingar i år.
Milan Michalek överraskade positivt i början av säsongen och ledde den interna poängligan ett par veckor in på hösten. Hans spel har planat ut en del men han blixtrar till några gånger per match och framför allt så märks det att Michalek har ett helt annat självförtroende än förra säsongen. Det fanns de som börjat tvivla på Michaleks potential, han kanske ”bara” skulle bli en duktig tvåvägs spelare i tredje på sin höjd andra kedjan, hans spel i år har suddat bort alla sådana tankar.
Doug Murray lagets enda svensk nu när Nisse Ekman har lämnat Sharks. Murray har haft det lite motigt, Ron Wilson indikerade, i och med ny signingen av Murray i somras, att det fanns en lucka för Murray i försvaret om han jobbade med sin skridskoåkning. Jag kan inte se att denne backjätte blivit snabbare på rören inför den här säsongen och även om jag gillar Murrays fysiska spel så är han mer en risk än en tillgång i dagsläget. Han har börjat få lite mer speltid de senaste matcherna, detta beror nog främst på att Sharks har många unga försvarare som kanske inte håller samma klass i alla åttiotvå matcherna och då till för Murray ett bra djup i backlinjen.
Ville Nieminen har haft det tungt med små skador, han har dessutom fått se sin speltid minska mest beroende på att både Clowe och Rissmiller varit bra och spelar ett liknande spel som Ville. Det viskas lite om trade men i nuläget får Sharks inte mycket för den finske rollspelaren.
Joe Pavelski är en snabbtänkt oerhört spelskicklig forward som beroende på sin storlek valdes i sjunde rundan i 2003 draften. I skrivande stund så har Pavelski spelat upp sig ända till förstakedjan och han får rejält med power play tid. Han och Vlasic är de riktiga utropstecknen så här långt. Little Joe har skrapat ihop åtta mål och två assist på sina tolv matcher, förmodligen mattas produktionen av, men han har visat att han hör hemma i NHL.
Patrick Rissmiller är en hårt arbetande spelare som mest spelar vänster forward i kedjan som Goc centrar. Han har spelat med mycket hög intensitet hela hösten och tillsammans med Goc utgör han den andra penalty kill uppställningen. Rissmiller har höjt sitt spel ifrån förra säsongen, han kanske inte alltid syns i poängligan men som sagt en nödvändig spelare som om han får chansen har ett hyfsat målsinne.
Mark Smith är förutom Nieminen Sharks mest namnkunnige ”pest”, men i likhet med Ville så har Smith varit skadad till och från. Svårt att bedöma Smith insats så här långt, han jobbar alltid hårt men har kanske inte riktigt kapacitet att spela i NHL.
Joe Thornton började säsongen svagt och det beror väl dels på att Cheechoo varit skadad men också beroende på att Bell inte riktigt hittade sin plats i första kedjan. De senaste veckorna har det dock sett betydligt bättre ut, när det gäller att skydda pucken och styra ett power play finns det få som håller Big Joes klass. Thornton skjuter mer än han gjorde förra säsongen vilket enbart är positivt då han faktiskt har ett riktigt bra skott.
Marc-Edouard Vlasic kommer förhoppningsvis att bli en viktig spelare för Sharks i många år framöver. Blott nitton år gammal spelar han som en veteran back med tio år i NHL. Otroligt spelskicklig och verkligen en produkt av det nya NHL. Vlasic har fått smeknamnet ”Pickels” p.g.a. sin storlek och han kommer säkert få lägga på sig lite mer muskler off-season, men så här långt klarar han av forwards som är betydligt större än honom själv. Hans styrka ligger i skridskoåkningen och speluppfattningen. Vlasic får en del tid i power play men har inte visat så mycket offensivt, även om kapaciteten finns där, han öste in poäng i juniorligan förra året (sjuttotre poäng på sextiosex matcher för Quebec Remparts).
Målvakterna, Vesa Toskala och Evgeni Nabokov, har båda spelat väldigt stabilt. De roterar varannan match och ligger båda högt i målvakts statistiken. Det spekuleras fortfarande om när Sharks tänker trada en av dem, personligen så ser jag gärna att Sharks behåller båda.
God Jul önskar sharkfan !
