Är detta Sharks år?

Sharks har nått slutspel tolv gånger av sina 20 säsonger i ligan, men samtliga tolv har slutat utan att man fått lyfta Stanley Cup-bucklan. Kan detta vara året laget går hela vägen?

När säsongen inleddes stämde inte mycket för hajarna från San José. Man låg länge utanför slutspelsplats och såg länge ut att gå mot sin absolut sämsta säsong på länge. Man såg ut att ha gjort en floppvärvning i Antti Niemi och superstjärnorna levde inte upp till sin lön och potential. Men allt det där fick ändring efter en 6 matchers lång förluststreak i mitten av januari. Kanske var det en väckarklocka till laget?

För sedan dess har man endast blivit besegrad under ordinarie tid fyra gånger på 31 matcher, vilket naturligtvis har skickat laget som en raket upp i tabellen. Med sex omgångar kvar har man ett väldigt bra grepp om Pacific Division och man nosar även på andraplatsen i Western Conference. Dessa sex matcher spelas dessutom bara mot lag som är i divisionen, vilket kan göra att San José blir vågmästare för övriga lag i Pacific som krigar för att hålla slutspelsdrömmen vid liv.

Men vad är det egentligen som skiljer sig från föregående säsonger? Vad ska få Sharks att vinna just i år? Jag kommer här att lista ett gäng olika faktorer som kan komma att spela en stor roll i Sharks resa från en förutspådd slutspels-flopp till Lord Stanleys Trofé.

Dan Boyle och Douglas Murray. Boyle var Sharks enda bidrag till NHL All Star-matchen i februari tidigare i år, och gud vad välförtjänt den platsen var. Boyle är ankaret i lagets defensiv och är förmodligen en av ligans mest underskattade spelare. Han spelar i alla möjliga situationer och är motorn och diktatorn i Sharks powerplay.

Boyle har Stanley Cup-erfarenheten från sin tid i Tampa Bay, han vann OS-guld förra säsongen med Kanada och tycks alltid skruva upp spelet ett par extra snäpp när det väl gäller. Han klockar överlägset mest istid i laget, och låg faktiskt på förstaplats i ligan i den kategorin tills Chicagos Duncan Keith övertog den nyligen.

109 kilo tunge Douglas kompletterar Boyle som handen i handsken och ett mer dynamiskt backpar får man leta efter. De har allt. Skridskoåkningen, offensiven och puckmovement i form av Boyle, och fysiken, försvarsspelet och hårdheten framför kassen i form av Murray. Douglas är en ordentlig försvarare som gillar att sätta axlarna till. Han är väl inte direkt någon Olympisk mästare i skridskoåkning, men det väger han upp med tyngden och tacklingarna. Han är praktexemplaret på en sådan back ingen forward vill möta.

Niclas Wallin. Wallin må ha en alldeles för hög lönetaksträff, men han har faktiskt imponerat på mig under vintern. Han spelar hårt, är en väldigt duktig skridskoåkare och framförallt en väldigt duktig och pålitlig försvarare. Han har ett kanonskott, som han dock får använda alldeles för lite. Han spelar rejält i försvarsspelet och använder sin skridskoåkning och storlek excellent.

Han är inte direkt någon målskytt, även om han har goda offensiva kvalitéer. Han har gjort tre mål totalt sett under Stanley Cup-slutspelen i sin karriär, samtliga tre har varit i övertid. Niclas är en spelare som kliver fram när det väl gäller, precis vad man behöver i ett slutspel. Han vann Stanley Cup år 2006 med Carolina Hurricanes.

Jason Demers. Jason började likt många andra i laget säsongen väldigt trögt, men han har kommit tillbaka och spelar fantastisk hockey just nu. Han leder defensiven i +/-, och även fast han sägs vara som bäst i offensiven har han bara två mål totalt sett under säsongen. Men det har en förklaring. Han fick inte den speltiden han ville ha, för att han ansågs vara för dålig i försvarsspelet, någonting han nu under säsongen har slipat på.

Han är en väldigt träningsvillig spelare som har spenderat många timmar med Sharks tidigare backstjärna Rob Blake för att lära sig försvarsspel bättre, och han har sagt i intervjuer att hans stora idol är Dan Boyle. Han har tagit lärdom av dessa och det har lönat sig något fruktansvärt. Han har gått från att spela 12-13 minuter per match, till nästan 20, av den enkla anledningen att han blivit bättre defensivt. Han spelar hårt, rör på fötterna och är fantastisk på att flytta pucken ut ur zonen.

Under förra säsongen spelade han dryga 30 sekunder i boxplay per match, en tid han den här säsongen har tredubblat.

Demers har oändlig potential, och erfarenheten han skaffade sig förra året i slutspelet kommer hjälpa honom enormt mycket i årets upplaga.

Marc-Edouard Vlasic. Vlasic är bara 23 år gammal, men trots det gör han sin femte säsong i NHL. Den första fjärdedelen av den här säsongen gick poängmässigt väldigt knackigt för kanadensaren, som på 383 matcher i Sharkströjan har gjort 106 poäng. Ska man vara helt uppriktigt så har hans poängproduktion bara blivit mindre och mindre hela tiden, men egentligen är inte poängproduktionen det man förväntar sig från honom.

Istället bidrar han med sådant som inte syns. Ett enkelt och aggressivt försvarsspel, och trots att han bara är 23 kan han vara den shutdown-backen Sharks kan komma att behöva i slutspelet. Han klockar näst mest istid bland backarna och är inte särskilt fysisk, utan spelar aktivt med klubban, blockar skott och är duktig i uppspelet. Att han dessutom redan har spelat i fyra slutspel är väl ingenting som skadar.

Joe Pavelski. Sharks slutspelsprotagonist hade en tung inledning på säsongen, men när slutspelet närmar sig, ja då kommer han som skjuten ur en kanon till matcherna. Var Sharks absolut bästa forward förra slutspelet och ledde laget i de flesta kategorierna. Han höll en väldigt hög nivå genom hela slutspelet och klockade näst mest istid bland alla forwards i laget.

Pavelski är en väldigt avig spelare med en udda skridskoåkning, ett utmärkt spelsinne och ett väldigt bra skott. Han är även väldigt duktig i boxplay och i defensiva situationer, och dessutom är han i första powerplayuppställningen.

Supertrion med Marleau, Heatley och Thornton. Att smutskasta Marleau när det gäller slutspel är enligt mig helt fel, då jag anser att Marleau har hållit en väldigt jämn nivå i slutspelet och spelat efter det man kan förvänta från honom. Att han dessutom helt och hållet har ställt om skutan här mot slutet och fullständigt öst in mål och poäng visar att han är redo att ro det här skeppet i land.

Däremot önskar jag att jag kunde säga detsamma om hans dyra landskompanjoner och kedjekamrater. Dany Heatley ser inte ut att klara 30-målsbarriären och Joe Thornton har inte gjort så få assists sedan säsongen 2000/2001.

Om Sharks Stanley Cup-drömmar ska gå i uppfyllelse krävs det nästan att Heatley och Thornton kliver fram och lever upp till de förväntningar fansen och många andra ställer. Vi alla vet vilken fantastisk målskytt Heatley är, och vilken fantastisk spelfördelare Joe Thornton är.

Sharks är i stort behov av att kapten Thornton leder laget till Stanleyn, och inte i minusstatistiken i +/-. Hans statistik i grundserierna i karriären är alldeles fantastisk – men då gäller det att kunna föra över den till slutspelet. Han har fått igång lagets förväntade superstjärna Devin Setoguchi, men har inte riktigt hittat rätt själv ännu.

Sharks har i stort sett klarat sig utan Heatley och Thornton målmässigt sedan mitten av januari, och skulle dessa herrar komma igång när slutspelet startar… Look out.

Logan Couture. Sharks yngsta spelare har varit en av de stora ljusglimtarna i vinter. Han är en fantastisk skridskoåkare med ett bra sinne för målet och ett vasst skott. Han är väldigt jämn i sitt spel och tycks aldrig ge upp. Han är en sådan spelare som tillför mycket energi till resten av laget, och han spelar i alla spelformer. I lördags gjorde han sitt 30:e mål för säsongen, och han är i full jakt på Calder Trophy.

Det fina med Couture är att han är bra på allt han gör på planen. Han kan döda utvisningar, spela powerplay, skjuta, passa, lägga straffar, ja, listan är lång. Det spelar ingen roll vem han spelar med, han gör alla omkring sig väldigt mycket bättre. Han har visat att han är en ledare på isen och han blir superviktig i slutspelet. Han har dessutom, trots att han är rookie, spelat 15 slutspelsmatcher redan, vilket det kommer hjälpa honom och hela laget ännu mer.

Ryane Clowe. Ryane har tillsammans med Couture varit Sharks bästa spelare under säsongen. Han är precis det man söker i en powerforward. Han har skyddat ”storstjärnorna” när motståndarna har legat efter dem, och han har suttit sina minuter i utvisningsbåset.

Det som är så fantastiskt med Clowe är att han har hittat en fin kombination mellan målskytte, snygga straffar, passningar, slagsmål, tacklingar och kamp framför mål. Han fyller så många viktiga roller för Sharks och är faktiskt en av säsongens stora överraskningar. Att han var bra visste många sedan tidigare, men att han skulle komma att bli såhär bra var det nog inte många som trodde.

Clowe kan komma att bli en av de viktigaste faktorerna i slutspelet, och fortsätter han på samma spår blir han motståndarnas mardröm.

Torrey Mitchell och resten av sandpapperspelarna. På tal om motståndarnas mardrömmar så har vi ettriga Torrey Mitchell, som aldrig står still på skridskorna. Han är en skridskoåkare utan dess like och smäller på i varje närkamp. Han är bra i det defensiva spelet och är specialist på att få utvisningar med sig, när han vrider och vänder bakom kassen med pucken och motståndarna inte hänger med.

En precis likadan spelare har laget även i Scott Nichol, som även likt Mitchell bara är på planen för att störa och avlasta stjärnorna. För att gå någonvart i slutspel krävs det även att dessa spelare är på topp i varje match och bidrar med sitt, och det gjorde de förra året.

Powerplayet. När lagets checkare är på isen händer det titt som tätt att utvisningar till motståndarna delas ut, och då kommer ligans tredje bästa powerplay ut på isen. Som kanske bekant brukar ”special-teams” vara väldigt avgörande i slutspel, och där har Sharks en klar fördel.

Förra säsongen i slutspelet blev dock powerplayprocenten något reducerad, någonting som absolut inte får hända igen om man ska gå hela vägen. Man har så många bra spelare, så egentligen borde det inte vara något problem.

Djupet. Man har ett djup som inte många andra lag i ligan har. Sharks top-6 på forwardssidan med Thornton, Heatley, Marleau, Couture, Clowe och Pavelski är väldigt tunga och svårspelade, och när de inte är på isen har man fortfarande spelare som Devin Setoguchi och Kyle Wellwood att kasta ut. Man har även tuffheten i form av Ben Eager och Jamal Mayers och farten i form av Torrey Mitchell och Scott Nichol.

På backsidan har man tre väldigt bra backpar och en, enligt mig, tillsynes underskattad besättning. Efter att Boyle och Murray har gjort sitt på isen, har man fortfarande Jason Demers och Nic Wallin att slänga in och efter det, varför inte kasta in Vlasic och Ian White?

Man har ett överskott på backar, vilket gör att det blir konkurrens om istiden och även en slags avlastning för Boyle, som ibland kan spela halva matchen. Tidigare i år spelade han nästan 29 minuter per match i snitt, en siffra som nu har reducerats till 26 för att man nu har fler duktiga backar att ha på isen.

Nyförvärven. När trade-deadline var över hade Sharks ett par nya spelare i truppen. Ett par forwards och en back som har varit precis det Sharks behövde. När Doug Wilson (GM) trejdade till sig och signade dessa spelare tänkte jag att de inte skulle ha en särskild stor påverkan på truppen, men ack så fel man kan ha.

Ben Eager har gjort det han ska göra och lite till. Han har 5 poäng på 28 matcher och är +5. Kyle Wellwood har fungerat perfekt med Pavelski och Mitchell på slutet, även om han kanske inte har någon poängproduktion av toppklass. Han har spelat enkelt och har gjort det han förväntades göra.

Men årets överraskning av nyförvärven var Ian White som kom från Carolina Hurricanes, och började spela i sitt tredje lag för säsongen. White har ännu inte hunnit göra mål, men sju assist och +5 på 19 matcher har han skrapat ihop, vilket får ses som helt godkänt. Ian är en väldigt ansvarsfull försvarare med goda offensiva instinkter och fin skridskoåkning. Han får bara mer och mer förtroende av coach Todd McLellan, och klockar nu över 20 minuter istid per match, vilket räcker till en fjärdeplats i laget. Han kommer att spela en viktig roll i slutspelet.

Todd McLellan. Coach Todd är inne på sin tredje säsong bakom bänken i San José, och han har redan lyckats ta laget till sin första Predident’s Trophy och en Conference-final. Han var assisterande coach i Detroit innan han kom till San José, där han var med och vann en Stanley Cup.

McLellan är helt klart rätt man för jobbet, och han vet definitivt vad som krävs för att vinna.

Man har hittat Nemo. Antti ”Nemo” Niemi har startat i över 30 raka matcher, och han ser inte ut att behöva vila heller. Likt förra året hade han en tung förstahalva på säsongen, men kom igen och har endast blivit utbytt vid två tillfällen sedan i mitten av januari.

Sharks signade Niemi i somras från Stanley Cup-vinnande Chicago, och även om han kanske inte gjorde någon Conn Smythe-insats så klarade han av tung press under många olika tillfällen, inte minst i matchserien mot San José. Niemi har erfarenheten och hans fullständiga turn-around av säsongen i mitten av januari kan ha varit en av de viktigaste anledningarna till att säsongen, som såg så dålig ut till en början, gick att rädda.

Det tog lite tid för honom att justera till Sharks försvarsspel, men när han väl gjorde det blev han en given förstamålvakt. Det jag gillar med Niemi är att han i varje match ger laget en chans att vinna, han räddar det han ska rädda och släpper in det han ”ska” släppa in. Resten är upp till försvaret, en spelidé defensiven verkar ha köpt. Sharks är i behov av att Niemi spelar fantastisk hockey när slutspelet börjar, och det har vi sett honom göra förut.

Antero Niittymäki. Antero är förmodligen en av ligans mest erfarna backup-målvakter och skulle Niemi fallera finns Olympiska spelen 2006 MVP på bänken redo att hoppa in. Han började säsongen som förstemålvakt när Niemi hade det tungt, men en skada på Niitty gav Niemi all tid i världen att justera och ta över förstaspaden. Räkna med att Antero är mer än redo att visa vad han går för, han har inte startat på över 30 matcher.

Förnedringen från förra året. Sharks fick respass i Conference-finalen med 4-0 i matcher mot laget som sedan gick och vann Stanley Cup. Den förnedringen vill ingen i laget uppleva igen.

En bra mix mellan veteraner och unga spelare. På backsidan har Sharks en veteran-kärna bestående av Dan Boyle, Niclas Wallin, Ian White och Douglas Murray. Till det har man även unga spelare som Jason Demers, Marc-Edouard Vlasic och rookien Justin Braun.

På forwardssidan har man veteraner och ledarskap i form av Thornton, Heatley, Marleau och Clowe och unga spelare i bestående av Logan Couture, Joe Pavelski och Devin Setoguchi. Man har lyckats hitta en väldigt bra mix mellan veteraner och unga spelare, vilket har varit ett recept för framgång under en väldigt lång tid i ligan.

Det som har fått laget att från i mitten av januari gå från en elfteplats till att nosa på andraplatsen i Western Conference är en bra kombination av alla dessa punkter. För att gå hela vägen kommer det krävas mycket, men man har helt klart laget som skulle kunna klara av det. Så, frågan är:

Är detta Sharks år, eller får vi i vanlig ordning se det som brukar hända laget i slutspelstider?