Tillbakablick: Young Guns
Under Alexander Ovechkins första trevande år i klubben fanns inte resultaten där. Ovechkin presterade som förväntat, men resten av laget följde inte med. Det skulle dock bli ändring. Med hjälp av nya coacher, nya spelare och en fantastisk offensiv hockey så blev Washington Capitals någonting att hålla koll på. Här nedan följer en återblick av ett antal år i klubbens historia, som kunde vara lika underhållande som bedrövliga, beroende på vad man väljer att kika på.
DÅ: Har du följt Washington Capitals ett tag, så minns du förmodligen åren mellan 2007 och 2010 med en sötsur smak i munnen. Fyra stjärnor, i ordets rätta bemärkelse - A. Ovechkin, N. Bäckström, A. Semin (Numera KHL) och M. Green (Detroit) - gav oss supportrar ett sällan skådat offensivt fyrverkeri. Ovechkin, en av NHLs bästa målskyttar genom tiderna kombinerade sig igenom NHL-försvar tillsammans med våran bästa svensk, en trettiomålsskjutande back och kanske den avigaste (och lataste..) ryssen någonsin. Säsongen -09/10 gjorde man 318 mål. Trehundraarton! För att hitta ett målfarligare lag får du gå tillbaka femton år i tiden till en mycket målgladare era. Tennissiffror var mer regel än undantag, målen rasade in och det fanns ingenting som kunde stoppa våra rödklädda hjältar. Dessa unga, talangfulla män byggde med hjälp av sina lagkamrater upp en hype och en hysteri runt hockeyn i Washington som vid tidpunkten helt saknade motstycke. De tidigare dystra publiksiffrorna gick i taket. Capitals var inte längre ett skämt i botten av NHL-träsket, där man hade harvat åren efter klubbens hittills största triumf, SC-finalen mot Red Wings -97/98. Nu skulle man utmana. Nu skulle man för en gångs skull plocka hem den där J*vla Stanley.
Ledda av coach Bruce Boudreau - tidigare AHL-stjärna, numer grovmunnad NHL-ledare - traskade man under de här åren igenom den reguljära säsongen med lätthet och var ständigt en favorit inför slutspelet. Det var under den här perioden som jag, och säkerligen många med mig, började följa Washington och NHL på heltid. Vad fanns inte att gilla? Spelsättet, spelarna och den positiva, auran runt klubben gav ifrån sig en oemotståndlig charm som inte kunde motstås. Capitals under dessa år var en fröjd för ögat. Jag vidhåller än idag att jag inte bevittnat något i närheten av vad detta lag visade upp, varken inom ishockey eller någon annan sport. Man var helt enkelt på en annan nivå - kanske är det lite nostalgi som talar, men trots det satt jag natt efter natt framför skärmen och såg på dessa hockeykonstnärer. Vill du visa en vän hockey, visa då Capitals från den här perioden. Det din vän då ska se är ett skolboksexempel på hur offensiv hockey ska spelas. Men - det finns alltid ett men när det gäller Washington - det var något som inte stämde. All den offensiva kraften, all skicklighet var som bortblåst så fort det vankades tuffa, målsnåla möten mot defensivt drillade slutspelsmotståndare. När powerplaymöjligheterna var få och ytorna mindre blåste det snålt i huvudstaden. Någonting saknades i klubben. Ett faktum som snart blev snart uppenbart för diverse experter, tyckare och fans.
Offensiven kan bara ta en så långt. Under den krävande, långa grundserien finns det alltid utrymme att uttrycka sig på isen. Moståndarna, och sitt egna lag, är inte alltid på topp. Den extra hundradelen dyker upp, de extra centimetrarna är där vilket ger talangfulla ryssar och svenskar i röda ställ möjligheten att skapa magi. Men i slutspelet existerar inget sådant. Då är det snarare sju gånger fyra matcher där mer fokus läggs på försvarsspel, där blockade skott och uppoffrande backchecking premieras framför toedrags och soloräder. Detta bevisade klubben på sitt eget negativa sätt, gång på gång. Det spelar inte någon roll hur bra du är i offensiv zon, i slutspelet så kommer alltid målvaktsspelet och defensiven först. Släpper du ej in någonting så förlorar du inte heller, en enkel sanning Boudreau & Co. inte greppade. Briljant spel i grundserien följdes årligen av en slutspelskollaps, och den tidigare positiva utstrålningen förvandlades till något annat.
Bruce Boudreau lämnade laget. Man gick in i en period av limbo, där man varken var det ena eller andra. Ovechkin kritiserades hårt från alla håll - han var lat, han var ingen vinnare, han var si och han var så. Semin tappade sitt spel mer och mer för var år som gick och lämnade till slut klubben. Green drabbades av skada på skada, som hämmade hans karriär något otroligt. Bäckström fick även han kritik. Alla fick ta emot sin beskärda del av sågningarna. Det som skulle bli den gyllene generationen för klubben blev aldrig något mer än ett luftslott, ett lag som ständigt föll när det gällde som mest. Klubben fick en loserstämpel hängande över sig, som sitter kvar än idag, och som troligtvis inte försvinner helt förens klubben verkligen vinner den där J*vla Stanley. Men att det var tråkigt under dessa år, det kan man inte påstå. Kul hade vi.
Kort om mig: Mitt namn är Ludvig Hartmanis, 20 år gammal hockeyfanatiker från Stockholmsområdet! Följer Washington när jobb och resten av livet tillåter, ibland mer, ibland mindre. Ser fram mot chansen att få skriva här!
