- Jag hade sån respekt för honom att jag till och med bad om ursäkt för målet
Fyrtio år sedan idag vann Real Betis sin första Copa del Rey mot Athletic Club de Bilbao. Huvudperson blev Betis målvakt Esnaola vilken i straffläggningen först slog in sin egen och sedan räddade Iribars straff.
Den 25 juni 1977 vann Real Betis sin första Copa del Rey på Vicente Calderón efter en ångestfylld straffläggning mot Athletic Club de Bilbao. I finalen var Athletic Bilbao på pappret favoriter. I efterhand har allt snack handlat om straffläggningen och duellen mellan Betis målvakt José Ramón Esnaola och Athletic Bilbaos José Ángel Iribar.
Finalen slutade oavgjort 1-1. Carlos gav Athletic Club de Bilbao ledningen i trettonde minuten varvid Javi López kvitterade just före pausvilan efter att Julio Cardeñosa skjutit en frispark i stolpen och López slagit in returen. Oavgjorda resultatet stod sig tiden ut. Under förlängningen tog Athletic Bilbao i 97:e minuten igen ledningen genom Dani men López kvitterade igen i minut 116, igen efter frisparksretur från Cardeñosa.
Finalen Real Betis - Athletic Club de Bilbao på Vicente Calderón 1977 efter vilken Betis blev cupmästare för första gången.
Under straffläggningen krävdes tjugo straffar för att skilja lagen åt. Esnaola räddade tre gånger, samt ytterligare en gång vilket hade gett Real Betis cupen men domaren dömde att straffen skulle gå om varvid Rojo slog andra straffen i mål. Sedan de åtta första straffarna gått i mål sköt Julio Cardeñosa i Real Betis utanför. Esnaola räddade då Danis avgörande straff. Esnaola var anmärkningsvärt lugn under straffläggningen.
- Ja, under straffläggningen var jag mycket lugn men när det började närma sig att jag skulle slå min straff blev jag allt mer nervös. Jag visste inte hur man slog straffar och än mindre en så viktig sådan. Jag tänkte om han tar min och sen slår in sin kommer förlusten bero på mig. Jag taggade till under min straff och blev sedan lugn igen.
Esnaola beskriver att han hade mycket respekt för Iribar, en målvakt han beundrade.
- Jag fick slå den sjunde eller åttonde straffen. När det var dags att slå den kändes det fruktansvärt. Jag tänkte att om jag missade skulle skulle jag stå där med fånstruten. Jag led fruktansvärt men slog den till vänster om honom och bollen gick in. När vi gick förbi varandra sträckte jag honom handen och sade "jag beklagar". Jag hade sådan respekt för honom att jag till och med bad om ursäkt för att ha slagit in en av straffarna.
Straffläggningen Real Betis - Athletic Club de Bilbao efter vilken Betis blev cupmästare.
Stunden senare var det Iribars tur att slå sin straff på Esnaola.
- När Iribar slog sin tänkte jag ingenting. José Ángel [Iribar] måste ha lidit han också, som jag gjorde stunden innan. Jag hade turen att pricka rätt och vi vann cupen.
Cobo med pokalen framför kung Juan Carlos I.
På Vicente Calderón i Copa del Rey-finalen 1977 fanns mer än dubbelt så många Athletic-anhängare som Real Betis-supportrar.
I tabellen hade Athletic Club de Bilbao den säsongen slutat på tredje plats, två poäng före Real Betis på femte. Athletic Bilbao spelade det året final i UEFA-cupen. Finalen i Copa del Rey, förlängningen inklusive straffarna tog tre timmar och tjugo minuter att genomföra. Cobo, lagkapten i Real Betis fick lyfta pokalen från kung Juan Carlos I.
Cupvinsten 1977 var Real Betis första triumf sedan ligavinsten 1935. Real Betis vann Copa del Rey igen först 2005. José Ramón Esnaola, med bakgrund i Real Sociedad var länge den spelare i Spanien som spelat flest matcher i högsta divisionen. Esnaola:
- Jag har haft allt i min karriär. Uppflyttningar till Primera división, degraderingar... Naturligtvist är det jag minns bäst debuten i Primera división och vinsten i Copa del Rey för det är den enda titel jag vunnit som fotbollsspelare. Det var fantastiskt.
José Ramón Esnaola idag med sin individuella cup-pokal.
Esnaola pratar om vad som gjorde laget framgångrikt på sjuttiotalet:
- Grunden i laget var sammanhållningen. Vi umgicks nästan alla som spelade, vi var som en familj och det fortsatte mellan spelarna. Samma journalister och press vilka reste med oss i spelarbussen festade med oss också. Det fanns en annan frihet då inom fotbollen, vi var mer som supportrar, nu är allt genomprofessionaliserat.
