- -
Valencia - Deportivo, 2-2
En händelserik match på Mestalla mellan två lag som aspirerar till topposition i ligan.
Besök på läktaren
En av Valenciatidningen Super Deportes fotografer hade fångat Sven-Göran Eriksson med fru på stan, och det spekulerades i vad Englands förbundskapten gjorde på Levanten förutom att låta sig smakas väl av de goda risrätterna. Kanske ville han till Mestalla för att se det jag såg: ännu en spektakulär och målrik match mellan Valencia och Deportivo La Coruña. Tyvärr hamnade det spektakulära i skymundan av en domare, Iturralde González, som lyckades hamna i fokus alldeles för mycket.
Snacket i baren inför matchen gällde Miguels debut i svartvitt. Förväntningarna var stora efter en hel del misslyckade experiment på högerkanten. Hur skulle Quique ställa upp? Det blev inga stora överraskningar, mer än Aimar till höger istället för Rufete och Vicente från start, trots antydan till skada tidigare i veckan.
Valencia inledde första halvlek med mest spelinnehav. Depor tilläts knappt göra någonting över mittlinjen, det enda de lyckades med var att hålla tätt bakåt. Munitis kom igenom med en farlighet annars var det mestadels Valenciaspel. Moretti och Miguel klev tyvärr fram alldeles för sällan längs kanterna och på mitten var det tätt, tätt, tätt. Baraja och Albelda grovarbetade hårt men knappast fult och vann rättvist flest bollar. Quiques mannar malde på och det såg ut som att målet hängde i luften. Sen kom kallduschen i 24:e minuten, 0-1 av Diego Tristán efter ett paralyserat Valenciaförsvar tillät Tristan få en returchans. Självklart högg den forne måltjuven direkt. Andremålvakt Mora kan inte klandras mer än andra. Det var en av blott två tavlor i Valenciaförsvaret denna kväll.
Moralen var hög och los Ché spelade trots underläget vidare i god takt, fast visst var det något segare i benen. Ett par chanser till kom i Valencias favör, bland annat en frilägesmiss av Aimar som skickade en kanon långt upp på läktaren. Depor lyckades trots otydlighet i taktiken hålla ihop bakåt och få igenom ett fåtal farligheter framåt. Men sen började domaren att ta över spelet istället för något av de båda lagen. Det var märkliga domslut blandat med icke-avblåsningar som borde gjorts. Inkast till fel lag, avblåsningar som störde spelet när laget fortfarande hade bollen i uppspel osv. Det blev grinigare och grinigare både på plan och läktare. Det utlovade regnovädret kom aldrig, men domaren fick en visselstorm utan dess like över sig. Ett crescendo uppstod när Baraja fick sitt andra kort, rött direkt för en sen tackling i slutminuterna på första halvlek. Jag tyckte inte det såg så farligt ut, men det var inte jag som dömde. El Pipo kom dock in bakifrån men var det verkligen rött? När Aimar några minuter senare fick sig en kyss på näsan så blodet rann, då var det minsann inget som domaren tyckte var farligt. Capdevila borde fått minst ett gult kort. Inkonsekvens var ordet, sa Bull.
Halvlek och visselserenad till domarteamet.
Under vilan måste Míster Flores ha sagt något inspirerande, för ut kom ett taggat Valencia, särskilt Villa som sprang som ett jehu, jagade boll och skapade chanser. Han såg till att piska upp stämningen och fick igång trycket på Deporspelarna som fick fortsatt svårt att spela upp över mittlinjen, trots att de hade en spelare mer på plan. På läktaren satt förbundskapten Aragonés. Han skulle spana på halvpetade Baraja och Valerón. Men dessa två herrar fick han inte se mycket av. Den ena var utvisad och den andre sprang mest omkring och jagade boll och blev tillslut utbytt i minut 70. Däremot fick Aragonés se Villa som utmärkte sig särskilt i andra halvlek.
Domare Iturralde från Baskien var Friskare än andra och kompensationsutvisade Munitis på mindre än tio minuter efter två gula kort. Det var visserligen korrekt dömt, men upplevdes mer som en kompensation. Sålunda spel 10 mot 10. Uppifrån Grada Mar, allra längst upp på Mestallas branta läktare, såg det ut som spel med sjumannalag. Ytorna blev enorma och matchbilden naturligtvis mycket öppnare och roligare att se på! Jag sympatiserar med alla fans som inte fick möjlighet att se matchen, ens på TV.
Minut 50 använde Andrade handen i helt fel syfte. Det blev straff och Villa gick fram. Molina räddade en svagt slagen straff som gick till höger. Publiken suckade tungt men så gick domaren fram till straffpunkten och menade att det var en ogiltig straff som skulle slås om (varför vet jag inte, kanske gick Molina ut för tidigt?). Tristan lyckades snacka sig till ett gult kort i förbifarten. Villa klev fram igen och den här gången skedde inget misstag. 1-1 och Mestalla kokade på nytt!
Spelet fortsatte i något högre tempo tack vare de stora ytorna. Märkligt nog plockade Quique ut en fullt fungerande Villa i minut 72 och satte in Fabio Aurelio (applåder, tätt följt av visslingar till domaren), strax därefter gick Mista ut för Kluivert (applåder till Mista, jubel när La Pantera Rosa kom in).
På tal om applåder och jubel: av de två klackarna "vann" Yomus dagens match, Gol Gran var lite mjäkigare, men nedlät sig å andra sidan inte att skandera Puta Depor, joder! eller Deporculo. Typiskt för de ständigt omogna Yomus, som dock mestadels sjöng friskt matchen igenom. Överraskande bröt en tredje klack igenom med sånger och trumspel i den nordöstra kurvan (samma sida som Gol Gran). Tyvärr kunde jag inte se dom då jag satt alldeles för högt upp, fast det jag hörde var mest traditionella saker, sporadiskt mellan de två stora.
När Aimar fick bollen stannade anfallsspelet tillfälligt upp: ett par dragningar och han gjorde sin gubbe. Miguel fick slita hårt för Aimar tog sig friheten att spela fritt över planen. Ett flertal tillfällen hämtade han boll på vänstermittfältet(!) och mitten men drog sig sen tillbaka till högerkanten. Inte konstigt att Miguel inte kom upp så ofta på kanten. Men när han väl gjorde det small det till; vilket autentiskt golazo! Ni vet, ett sånt mål som gör att de spanska kommentatorerna skriker GOOOOOL! tills det blöder i halsen. Det såg ut som att struten i nätet nådde till publiken uppe på Gol Xicotet ett par våningar upp på Mestalla. Det är sällan man får uppleva ett Bustermål, men där satt den! (Klicka här för att se målet, från ValenciaCF.es)
Säg den lycka som varar. Bara drygt två minuter senare, medan publiken fortfarande hyllar laget och sjunger av glädje, passar Depors Sergio på att utnyttja kvällens andra försvarstavla. Det var två dyra tavlor som kostade två poäng. De sista minuterna jagade los Ché vidare för vinst, till och med Quique hämtade en boll som kom vid sidan av plan och kastade den till Moretti för snabbare inkast! Men förgäves.
Angulo kom in på slutet men lyckades inte göra mer än att springa runt. Han hade en frilägeschans men fick bollen rakt på Molina.
Det blev inte ett rättvist resultat; ett lag spelade för vinst, det andra för att inte förlora. Båda fick varsin pinne och Depor går tillfälligt upp i tabelledning i en haltande tabell bredvid lokalrivalen Celta, som har en match mindre spelad. Fast los Ché är fortfarande obesegrade och jag ser med tillförsikt mot nästa omgång.
Nästa match är mot rivalerna på Camp Nou. Det bådar gott med Miguels kanon, med Villa på humör och med Ayala som kan ta ner vem som helst! (Ayala var för övrigt matchens gigant). Men Mora gjorde bara en knappt godkänd insats efter ett antal kommunikationsmissar och taskiga uppspel. Han kan bättre.
Villa var för anonym i första och Aimar sprang iväg för ofta från sin position. Vicente kunde fira fem år med klubben (Grattis!) men var också alldeles för anonym. Kluivert fick svåra bollar att jobba på men visade vilja och ambition. En fin klack till Aimar gick fram, tyvärr gav det ingen utdelning. Det är inte osannolikt att vi får se Kluivert från start på Camp Nou istället för Mista.
I fredags klev jag av ett plan i Barcelona. Utanför spottade jag Curro Torres mitt bland allt folk på vägen ut ur flygplatsen. Muntra miner och inga kryckor, bådar gott framöver. Jag har bestämt mig för att det var ett gott tecken.
AMUNT VALENCIA!
Övrig Matchfakta
Domare: Iturralde González
Delade ut kort till Marchena, Ayala, Albelda och Baraja (utvisad, gult + rött), Andrade, Tristán, Romero och Munitis (utvisad med två gula).
Publik: 45.000 åskådare på Mestalla.